”De är varken ensamma, flyktingar eller barn”

Barbro, som är strax över pensionsåldern och egentligen heter något annat, kontaktade Nya Tider efter att ha läst vår intervju med Annika (NyT v.18/2015) som även hon har uppdrag som god man åt ensamkommande. Hon förklarar att det var mycket hon kände igen och att hon själv vill berätta vad hon upptäckt bakom asylindustrins kulisser. − Man hoppas ju att fler ska träda fram och berätta, då kanske det kan bli ändring till slut, säger Barbro när vi träffar henne i hennes hus på den svenska landsbygden, någonstans i Mellansverige. Barbro berättar att hon engagerade sig för de ”ensamkommande flyktingbarnen” redan när de första kom till hennes kommun för fyra år sedan. I början var både hon, andra goda män och personalen på boendena mycket naiva i sin syn på verksamheten. − Då var det ju ingen som visste något, allt var så nytt. Vi engagerade oss så mycket, gjorde mycket mer än vi egentligen skulle. Vi gav de här ungdomarna så mycket, skjutsade dem hit och dit när de ville någonstans och en massa and­ra saker, berättar Barbro. Efter en tid började dock Barbro reagera mot bristen på tacksamhet och ödmjukhet från ”flyktingbarnens” sida. De extra tjänster hon och andra i verksamheten hade gjort av ren välvilja blev snart till krav. När de inte fick skjuts eller andra extra förmåner blev ”barnen” upprörda, arga, ibland direkt hotfulla. − Det var till exempel några som hade blivit skjutsade till [en stad i Mellansverige] för att gå på bio. Efteråt ville fyra av killarna inte åka hem, utan skulle hälsa på en kille som bott på boendet tidigare. Personalen förklarade att i så fall fick de ta sig hem själva. De åkte till honom, men han hade ju inte sängplatser åt fyra personer. Mitt i natten ringer de personalen och kräver att bli hämtade. Personalen förklarar att de inte kan göra det, så då ringer de mig istället och är upprörda. De blev väldigt otrevliga och det slutade med att någon i personalen gav vika och hämtade dem, förklarar Barbro. − Numera gör vi ju bara precis det vi ska, varken mer eller mindre. Ger man dem lillfingret så tar de hela handen, som det heter, tillägger hon. En annan sak Barbro reagerat över är ”flyktingarnas” vilja att återvända till det hemland de antas ha flytt ifrån så snart de fått uppehållstillstånd i Sverige. − Så fort de fått uppehållstillstånd ska de söka pass. De längtar verkligen hem till det land de ”flytt” ifrån. Det har jag full förståelse för. Vad jag inte begriper är hur de kan räknas som flyktingar när de kan resa hem till hemlandet på semester. Då är man ingen flykting i mina ögon, och då kunde man hellre ta in riktiga flyktingar istället. Varken ensamma, flyktingar eller barn Precis som Annika säger Barbro att de ”ensamkommande flyktingbarnen” i de flesta fall inte alls är barn, utan unga män. Den stora merparten bedömer hon har passerat myndighetsåldern, i vissa fall med bred marginal. − Jag har klienter på två boenden och har varit på flera, och det är definitivt inte många som är under 18. I många fall vet de nog inte själva hur gamla de är, deras hemländer har ju inte samma noggrannhet som man har i Sverige. De har fått lära sig att de ska säga att de är unga och att 18 är gränsen, vilket förmodligen är orsaken till att de flesta påstår sig vara 16-17, säger Barbro. Hon förklarar också att det mycket sällan rör sig om människor med flyktingskäl som hade godtagits i andra länder. Istället får de stanna på grund av vad svenska myndigheter kallar ”särskilt ömmande omständigheter”. − Av de 15-20 killar jag haft genom åren har alla utom två fått stanna − ingen av dem på grund av krig eller förföljelser. Det har varit ”särskilt ömmande omständigheter” i vartenda ett av fallen. De kan till exempel uppge att deras föräldrar är hotade, och det är ju svårt att kontrollera eftersom vi sällan vet vilka de är. Det verkar som om man tar dem på orden ifall man inte kan bevisa att det inte finns något hot. − En kille påstod att han var homosexuell och därför förföljd i hemlandet. Utredaren frågade vilka partners han haft, och killen började prata svävande om någon kompis han haft när han var liten. Han verkade knappt förstå innebörden av homosexualitet. Just den killen åkte sedan fast i [en mellansvensk stad] för att ha stulit en mobiltelefon. Han gick under jorden, blev efterlyst men har inte synts till sedan dess, berättar Barbro vidare. Ankarbarn En annan sak Barbro kände igen i Annikas berättelse är den kategori av ”ensamkommande flyktingbarn” som faktiskt är barn, men som istället inte är ensamkommande i ordets normala bemärkelse: De skickas hit med släktingar, oftast far- eller morföräldrar, men eftersom de inte har sina föräldrar med sig räknas de som ”ensamkommande” av svenska myndigheter. − Mitt första uppdrag gällde tre kusiner som var sex, åtta och elva år gamla. I det fallet stämmer säkert åldrarna, de har ingen anledning att ljuga. Men de kom ju hit med sin farmor. Senare framkom det att deras farfar också var med. Han kan möjligen ha kommit senare, men förmodligen var han med från början. NyT: Hade de skickats hit av föräldrarna då, som ”ankarbarn”? − Precis. Fast det gick inte riktigt som de tänkt sig i det fallet. Barnen och farföräldrarna fick uppehållstillstånd. De hade kontakt med föräldrarna i Palestina via Skype, och de såg ut att vara välmående, knappast direkt fattiga i alla fall. När ankarbarnen fått asyl var det 26 personer som sökte uppehållstillstånd av anknytningsskäl, men de fick avslag allihop. − Jag var på hembesök strax efter avslaget och den äldsta flickan var nedstämd, hon sade inte så mycket utan var tyst och verkade ledsen. En vecka senare var de försvunna. De hade åkt hem igen. NyT: Så när inte hela släkten fick komma hit, kunde man lika gärna ta hem barnen till landet de ”flytt” från? − Just det. Det är föräldrarna som ligger bakom förstås, och jag tycker att det är elakt mot barnen. Det kan ju ta lång tid innan de får träffa föräldrarna igen, oavsett om de får uppehållstillstånd eller inte. Barbro menar också att det är grymt mot ankarbarnen när föräldrar, morföräldrar och i många fall hela släkten lägger ett så tungt ansvar på dem att ljuga och manipulera sig igenom det svenska asylsystemet. − Barnen blir ju tillsagda vad de ska säga. Farmor sitter med och bryter in när barnen försäger sig. De berättar hopdiktade historier om kidnappningar och andra hemskheter, som blir motsägelsefulla när de inte minns vilka lögner de berättat. Och så har de tryck på sig från hela släkten att lyckas. Vilken press att lägga på en elva- eller åttaåring! De mår naturligtvis jättedåligt av det, säger Barbro. Barbro menar dock att det är svenska politiker som bär huvudansvaret för att barnen far illa. − Det är våra politiker som verkligen borde skämmas över att människor frestas att göra på det här sättet. Det är klart att vårt välstånd lockar människor som helt enkelt söker ett bättre liv. Då är det vi, våra politiker, som måste göra klart att bara de som har riktiga flyktingskäl får uppehållstillstånd här. Allt detta med ”särskilt ömmande omständigheter” och så vidare rör bara till allting − människor kommer hit, eller skickar hit sina barn, och sedan är det rena lotteriet där de kan få avslag och tvingas åka hem igen. Det är inte humant, det är grymt, menar Barbro. Asylindustrin Ytterligare en sak som Barbro reagerat mot är själva omfattningen av den apparat som allt oftare kallas ”asylindustrin”. − Alla ensamkommande får en advokat som är med vid utredningen. Du kan ju gissa vad det kostar. Men det är bara ett exempel − alla möjliga skor sig på detta, alla som på olika sätt är inblandade i systemet. Bert Karlsson är ju väldigt smart till exempel, hur många miljoner har inte han tjänat på flyktinginvandringen? − Hela maskineriet kring de ensamkommande är enormt kostsamt. Det är advokater, polis, rättsväsende, BUP, gode män... en lång, lång rad med tjänstemän som alla ska ha sin del av kakan. Det är så mycket byråkrati som inte skulle behövas, som kostar en massa skattepengar och som i slutändan bara gör det värre för de asylsökande, med avslag och överklaganden och så vidare. Klara besked och tydlighet är vad som skulle behövas, och det svenska systemet är raka motsatsen. Enligt Barbro är det många tjänstemän som förvärrar situationen genom att spela med i spelet, eller till och med ge råd om hur man ska ta sig förbi reglerna. − Det var en kille till exempel, han fick avslag och började då matvägra, så han hamnade på BUP. Där fick jag veta att överläkaren hade sagt till killen att det var ”hemskt att bli utvisad” men att han inte skulle ge upp, eftersom ”många får avslag flera gånger men får godkänt på sjunde försöket”. En sköterska sade till samma kille att ”det är bra att du gråter och visar känslor, det påverkar beslutet”. Hon kom själv från ett annat land, det gjorde inte överläkaren. − Botemedlet mot sådant här vore ju att de utvisades direkt när de får avslag. Då hade de inget att vinna på självmordshot, menar Barbro. NyT: Får du någonsin dåligt samvete över din egen inblandning i det här systemet? − Jag får den frågan rätt ofta faktiskt. Men, nej. Det är reglerna som måste ändras. Man kan inte skylla på dem som skor sig på en galen politik, lika lite som man kan skylla på de invandrare som följer reglerna, även om de utnyttjar systemet. Det är våra riksdagspartier som bestämt hur systemet ska se ut. Barbro känner även igen Annikas vittnesmål om att ”flyktingbarnen” ofta kommer hit med fina mobiltelefoner, märkeskläder och ger intryck av att vara vana vid att ha det gott ställt, men ändå kräver alla förmåner de kan och lite till. − De hör ju inte till de fattiga i sina länder. Många av dem är egentligen vuxna och har kanske arbetat och tjänat pengar i hemlandet. Då är det inte så konstigt att de tycker att 27 kronor om dagen i fickpengar är lite. Men det beror ju på att de inte är barn, och därför är vana vid att ha betydligt mer pengar än en tonåring får i månadspeng. Barbro berättar bland annat om en ung man från Afghanistan som blev mycket upprörd då han inte fick en bärbar dator. Han krävde att Barbro skulle skriva till Migrationsverket och kräva en sådan åt honom. När hon förklarade att det inte är någon rättighet att få en laptop av de svenska skattebetalarna, skrev han själv till Migrationsverket med sitt krav. Så vitt hon vet fick han det inte beviljat. Tidigare brukade man ofta bevilja ansökningar om pengar för att åka till hemlandet och hälsa på efter att man fått uppehållstillstånd. Det ansågs vara en rättighet. Numera är det inte lika vanligt, säger Barbro − kommunerna har tvingats strama åt när kostnaderna för massinvandringen vuxit dem över huvudet. Svår arbetssituation Barbro beskriver arbetssituationen på boendena för ensamkommande som tidvis nästan ohanterlig. Bråk mellan asylsökande är vanliga, ofta på grund av religiösa eller nationella konflikter de tagit med sig från sina hemländer. Ett av de största problemen är invandrarnas kvinnosyn, i kombination med att det ofta är unga kvinnor som söker de arbeten som erbjuds på boendena. − Unga tjejer är ju sällan gode män, men de som ingår i personalen får ingen respekt alls. Det är nedsättande ord, förnedring och en massa tjafs. Oftast lägger man locket på och inga polisanmälningar görs. Samma sak med hot mot personalen. De ensamkommande behandlas verkligen som om de vore småbarn och inte begriper bättre. Vilken respekt tror du de får för det svenska samhället med den attityden? frågar Barbro. Hot riktas inte alltid direkt mot personalen − en vanlig utpressningsmetod är att hota med självmord. − Får de inte som de vill så hotar de ofta med att ta livet av sig. De vet att alla tjänstemän måste ta ett sådant hot på allvar, även om de tror att risken att han faktiskt gör det är obefintlig. En annan vanlig metod är att anklaga svenska tjänstemän för rasism så snart man inte får allt beviljat, berättar Barbro. − Jag tror faktiskt att de har det med sig redan från hemlandet, för det är nästan det första man hör, ”är du rasist eller?” så fort man säger emot. Barbro själv avsäger sig numera alltför besvärliga klienter. Hon är noggrann med att hon inte alls är fördomsfull eller drar alla över en kam, men förklarar att verkligheten är som den är. − Några av dem som skickas hit sköter sig jättebra, ska påpekas − ofta sådana som inte skickats som ankarbarn utan för att skaffa sig en utbildning här. Jag har tre flickor som sköter sig, de pluggar och står i, så man ska inte dra alla över en kam. De känner ett ansvar mot sina släktingar i hemlandet och vill verkligen lyckas. − Men de är undantaget. Normen är snarare stökiga unga män med orealistiska krav, säger Barbro.