Efter Merkel: Nya ledare för splittrade tyska kristdemokrater

Annegret Kramp-Karrenbauer, ofta kal­lad AKK, har goda chanser att bli Tysklands nästa förbundskansler när Angela Merkel lämnar detta uppdrag efter valet till Förbundsdagen som hålls 2021. Den normala ordningen är att partiordföranden i Kristdemokratiska unionen (CDU) också är partiets kanslerkandidat.   [caption id="attachment_44956" align="alignnone" width="585"] Annegret Kramp-Karrenbauer valdes till ny ordförande för regerande CDU, men frågan är vad hon egentligen står för och om hon kan förnya partiet och stoppa väljarflykten till AfD. Foto: CDU/Laurence Chaperon[/caption]   Valet var ingalunda självklart. AKK hade två medtävlare: hälso- och sjukvårdsministern i Förbundsregeringen Jens Spahn och advokaten Friedrich Merz. Den sistnämnde har varit ledamot i EU-parlamentet och fraktionschef (gruppledare) för CDU i Förbundsdagen. Han kandiderade även mot Angela Merkel när hon valdes till partiordförande efter Helmuth Kohl år 2000. Merz drog sig då tillbaka från politiken och byggde upp en förmögenhet på aktieaffärer. Nu försökte han komma tillbaka, vilket alltså inte lyckades.

Stora utmaningar för partiets olika riktningar

Valet skedde i två omgångar. Enligt reglerna måste den nye partiordföranden få mer än hälften av partikongressens röster. I den första omgången röstades Spahn ut, och i den andra vann AKK mycket knappt med endast 18 rösters övervikt över Merz. Delegaternas antal vid partikonferensen var totalt 1001. Annegret Kramp-Karrenbauer har tidigare haft flera ministerposter i den lilla delstaten Saarland, som ligger långt ned i det sydvästra hörnet av Tyskland vid gränsen till Frankrike. Hon anses av sina anhängare vara mycket kompetent. Kritikerna talar om henne som en mini-Merkel som inte kan förnya partiet. Hon är visserligen katolik och anses vara konservativare än Merkel och mer restriktiv i migrationsfrågor, men har hittills varit tämligen vag i sin ideologi. Inget vet säkert i vilken riktning hon kommer att leda partiet. [caption id="attachment_44957" align="alignright" width="300"] Paul Ziemiak, ordförande för partiets ungdomsförbund Junge Union, blir ny generalsekreterare. Stillbild: CDU[/caption] Dagarna efter valet förekom en mängd spekulationer i media om fraktionssplittring i partiet, som ofta förstås utifrån de olika strömningarna som finns inom det: vid sidan av den konservativa och inte sällan patriotiska falangen räknar man med en falang som prioriterar det krist-sociala inslaget. Merz anhängare står nära partiets interna medelklass- och företagarförening och ses som företagsvänliga, ekonomiskt marknadsliberala och skeptiska till övermigration. Merz manade efter valet till uppslutning bakom AKK och han har förklarat sig villig att ta uppdrag i partiet. För många som är oroliga för intern splittring var det därför en positiv signal och en glad överraskning att AKK dagen efter att hon blivit vald nominerade ungdomsförbundets Paul Ziemiak till sin efterträdare på partisekreterarposten. Namnet Ziemiak visar en släktkoppling till Polen. Han valdes med 63 procent. Valet ses som en gest av försonlighet och en vilja till föryngring av partiet. Men även Ziemiaks kommande ideologiska kurs är oklar.

Vill halvera AfD – men hur?

Migrationsfrågan är en mycket diskuterad politisk fråga i Tyskland. Att man släppt in drygt en miljon asylsökare år 2015, varav cirka hälften anses sakna asylskäl, har lett till oro, demonstrationer och protester. Skulden anses ligga just hos den avgående förbundskanslern Angela Merkel och har resulterat i en väljarflykt från CDU, ofta till Alternativ för Tyskland (AfD) som noterat stora framgångar. Merz lovade i sitt presentationstal inför kongressen att driva en politik som skulle halvera AfD, men det är oklart vad den kommer att bestå i. Utrikespolitiskt är situationen också komplicerad. Förhållandet till ett Ryssland som anser sig mer eller mindre lurat av ett expanderade EU och Nato är ett problem. EU:s framtid och ett kommande Brexit är en annan problematik, liksom det faktum att USA fått en president som ifrågasatt en mängd principer som tidigare ansetts självklara. År 2019 är det inte bara delstatsval i Brandenburg, Thüringen och Sachsen, utan även val till EU-parlamentet. Ett annat dilemma är energikrisen. Landet vill avveckla kärnkraften så snart som möjligt, men samtidigt sluta använda fossila bränslen, en ekvation som är svår att få ihop. I dag står brunkol för 30 procent av landets energiproduktion. På några platser i Tyskland bryts brunkol i gigantiska dagbrott som ofta är flera kvadratmil stora. Med tåg förs varje dag hundratals ton direkt till värmekraftverk.

Merkel avtackad

Innan Kramp-Karrenbauer välkomnades på posten som partiordförande för CDU avtackades Angela Merkel och fick en taktpinne som symbolisk gåva av sitt parti. Merkel har varit partiordförande i hela 18 år. Rekordet innehas av hennes föregångare Helmuth Kohl, som var partiordförande i 25 år och som ibland ses som en Bismarck nr 2 – mannen som enade Tyskland efter kommunismens fall i Östtyskland 1990. Merkels praktiska politik anses av många inom partiet ha glidit för långt i socialdemokratisk riktning i försöken att över huvud taget få ihop en regering, den ”stora koalitionen”. Uppenbart är att socialdemokraterna krävde och kräver ganska mycket för att medverka. En del vill nu ge tillbaka CDU dess konservativa och icke-socialistiska karaktär. Att Angela Merkel fortsätter som förbundskansler, det vill säga regeringschef, under ytterligare några år men lämnar partiordförandeuppdraget till AKK, ses av en del som ett potentiellt problem. Risken är att partiet kommer att tala med två tungor. Partiordföranden i CDU har ett tjänsterum högst upp i kristdemokraternas partihögkvarter i Berlin. Det är en stor relativt modern byggnad namngiven efter partiets förste ordförande, Konrad Adenauer, som också var förste kansler i den år 1949 bildade Förbundsrepubliken. Partiordföranden har den centrala partistaben till sitt förfogande, ungefär ett hundra anställda medarbetare. De tyska kristdemokraternas partikonferenser börjar alltid med en ekumenisk gudstjänst och slutar alltid med att alla stående sjunger nationalhymnen: ”Enighet och rätt och frihet för vårt tyska fosterland”. Så var det även nu under konferensen i Hamburg.