Ebbas pappa: Tillsätt haveri-kommission om utvisningar

Stefan heter han, men säger snabbt ”Ebbas pappa” istället. Så vill han bli omnämnd. Som Ebbas pappa. Kärleken till sin dotter och den omänskliga förlusten av henne är en del av hans liv numera. På sätt och vis kan man säga att det blivit hans identitet. Det är ett liv som slagits i spillror genom förlusten av den då elvaåriga dottern Ebba Åkerlund. Det är ett liv som slagits i spillror, inte bara av Rakhmat Akilov, terroristen som mördade fem människor och en hund på Drottninggatan för två år sedan, den 7 april 2017. Enligt pappan handlar det lika mycket om ett samhälle som varken bryr sig om terroroffrens familjer eller ens klarar av att stoppa återkommande skändningar av offrens gravar. Nya Tider har intervjuat Ebbas pappa. Om känslorna efter de återkommande gravskändningarna, hur livet blivit och vad massmedierna vägrat ta upp. Det är en gripande intervju som belyser ett samhälle som brister i grundläggande anständighet och som mer obehagligt än så, rycker på axlarna åt det.

”Jag är nervös över att gå till graven”

Efter att Ebba Åkerlund blev ett av terroristen Akilovs offer vid attacken på Drottninggatan i Stockholm begravdes hon på en kyrkogård i centrala Stockholm. Men kort efter att hon begravts så börjar saker att förstöras vid hennes grav. Blommor, krukor, lyktor, stearin som hällts över graven, inget får vara ifred för gravskändaren som dessutom återkommer gång på gång. Först långt senare lyckas Ebbas pappa gripa honom och han kan identifieras som Piotr Roman Marciniak, 59. En kriminell hemlös polack med psykiska problem som vistas i Sverige illegalt och håller till i centrala Stockholm. [caption id="attachment_48967" align="alignright" width="300"] Ebbas grav har gång på gång vandaliserats, men anmälningarna avskrivs direkt. Detta trots att Ebbas pappa tagit gärningsmannen på bar gärning. Foton: Privat[/caption] Han har dömts för bland annat snatteri, narkotikabrott, stöld och försök till stöld ett stort antal gånger. Han har gett sig på andra gravar under en längre tid, men nu sätter han fokus på just Ebbas grav som han ger sig på, ibland flera gånger i veckan. Obehagligt nog har ingen heller lyckats sätta stopp för de återkommande gravskändningarna trots otaliga polisanmälningar. – Vi hade nysatta blommor så sent som förra veckan, under vintern har det varit mycket snö på graven så det har inte varit så stora förändringar. I lördags var han där igen och i det här fallet hade han flyttat på lyktor och tagit bort de blommor som satt i olika vaser och brutit av andra blommor, berättar Ebbas pappa. Stefan berättar att Ebbas bild sattes upp på graven i mitten av maj 2018 och redan i juni hade gravskändaren upptäckt den. Sedan har han gett sig på graven konstant, enligt pappan 45 till 50 gånger, räknat fram till årsskiftet. Att som far komma till sin älskade dotters grav och se att den vandaliserats, känns fruktansvärt och låter honom inte sörja i fred, säger Stefan. – När man själv har fått ett liv, som jag då tycker, sönderslaget från det jag varit med om. Att ha den här klumpen i magen försöker jag förklara för folk. Jag är alldeles för mycket vid graven. Jag är vid graven så mycket för att jag är nervös. Mina nerver är söndertrasade. Jag går dit så ofta bara för att kunna se till att graven inte är skändad. Istället för att gå dit en eller två gånger per dag för att kunna... ja du vet... Jag var där hela sommaren och vaktade den på kvällarna. Istället för att kunna träffa vänner eller kunna sörja så går jag och tänker på vad som händer på gravplatsen. Det är en sak folk inte förstår. Jag är nervös över att gå till graven. Jag kan inte gå dit för något annat. [caption id="attachment_48968" align="alignnone" width="585"] Ebbas grav har gång på gång vandaliserats, men anmälningarna avskrivs direkt. Detta trots att Ebbas pappa tagit gärningsmannen på bar gärning. Foton: Privat[/caption]   – Min sinnesstämning påverkas så kraftigt av det. Och då pratar vi inte om att min dotter dött, som är så mycket värre. Men ändå så blir jag så mentalt nedstämd varje gång något sker. Och jag har ingen att prata med om det. Går jag till kyrkan så säger de ”ring till polisen” och går jag till polisen så får jag bara besked en vecka senare om att anmälan är avskriven. Det här är något som drabbar mig men där ingen kan ta bollen och säga att ”det här löser sig”. NyT: Får du något stöd eller hjälp att bearbeta det här? – Nej. Sverige har inte valt att ha någon som helst kontakt utan i mitt fall är det någon präst som erbjuder, ja vad skall man kal­la det, själavård.

Frankrikes väg är att hjälpa offren – Sveriges att ignorera dem

Vi kommer i diskussion om denna avsaknad av hjälp för terroroffren och deras anhöriga från Sveriges håll, och Ebbas pappa berättar om Frankrike där man valt en annan väg att gå. Man har inrättat en större fond ur vilken man tar pengar och ger till offren och deras anhöriga, från vilka dessa sedan själva kan betala för stöd, vård eller på andra vis bearbeta det de drabbats av. Än mer anmärkningsvärt är att familjen till den svenska kvinnan som dött i terrordådet i Paris har blivit bättre behandlade av Frankrike än vad Ebbas pappa blivit i Sverige. De har flugits till Frankrike tre gånger och träffat den franska presidenten som personligen beklagat deras sorg och förlust. De har även fått ta del av den omfattande terrorfonden för att hjälpa dem bearbeta det som skett. Ebbas pappa fick 60 000 kronor och ett maskinskrivet brev som kort och gott visade att Sverige därefter tvår sina händer från både ansvar och medlidande.

Samhället vill inte stoppa gravskändningarna

Någon hjälp att stoppa gravskändningen har Ebbas pappa inte fått, varken från kyrkan eller polisen. – Nej det finns inget som helst intresse där, annat än ”usch, ring inte mig”. Det är en glödhet potatis som ingen vill ha i knäet. Då menar jag ingen. De är livrädda. De till och med duckar media och blir småstirriga och skyller ifrån sig. Det är Sverige i ett nötskal. [caption id="attachment_48970" align="alignright" width="300"] Ebba Åkerlund var en av de fem som miste livet på Drottninggatan för ganska precis två år sedan. Mördaren Rakhmat Akilov borde inte ens ha befunnit sig i Sverige eftersom han fått beslut om utvisning. Foto: Privat[/caption] Kyrkan har även meddelat att man inte vill sätta upp övervakningskameror, de menar att det ansvaret ligger på andra myndigheter. Ebbas pappa å andra sidan menar att det kvittar. Någon drabbas av detta och ingen vill lösa problemet. Han har försökt få reda på var det stannat, men ingen vet. Byråkratin har varit en solid och oförstående vägg. Från polisens håll gör man inget annat än att ta emot anmälningarna, vilka blivit många under den här tiden, men som därefter alltid läggs ned. En vändning kom efter att Ebbas pappa själv tagit gravskändaren på bar gärning och fotograferat honom. Det visade sig vara Piotr Roman Marciniak, en hemlös polack med psykiska problem som vistas i Sverige illegalt. Då engagerade sig äntligen en åklagare i frågan. Polacken har en lång historik av kriminalitet i Sverige, men har ändå fått stanna kvar i landet. Efter att tidigare ha fått ett utvisningsbeslut mot sig överklagade han och fick rätten med sig, som ansåg att upprepade stölder inte var allvarligt nog för att utvisas. Det bestämdes att rättegång mot Piotr skulle hållas den 8 mars i år med anledning av gravskändningen, men den fick ställas in. Anledningen var att polisen helt enkelt inte lyckats delge honom kallelsen till rättegången. Man hittade inte Piotr, som saknar fast adress i Sverige. Ebbas pappa vet dock att han återkommit till samma kyrkogård gång på gång, i genomsnitt tre gånger i veckan – för att vandalisera gravar. Hans rörelsemönster, var han brukade sova i för trappuppgångar och var han brukar röra sig på dagarna, är enligt Ebbas pappa inte heller någon hemlighet. Polisen gjorde bara inget åt det. Kallelseförsöken skall ha pågått i fyra månader, under en tid där Ebbas pappa själv sett gravskändaren fem gånger. Om en av dessa gånger skriver han på sin Facebook: ”Vilken jävla inkompetens, jag har personligen stött på honom vid 5 tillfällen så sent som för 2 veckor sedan står han lutad över Ebbas grav. Senaste polisanmälan 11 december när han spottar ner mina kläder och polisen har inte tid att komma, klart som F A N att de då inte lyckas delge honom med den inställningen.”

Privatpersoner har misshandlat gravskändaren

NyT: Det är många som upprörs av det här. Att inget görs. Att en gravskändare ges fritt spelrum att skända, inte bara din dotters grav, men även andras. Det finns många personer som uttryckt en stark önskan om att skada Piotr, att agera eftersom polisen inte gör det. Hur skulle du ta det rent personligen om någon vanlig medborgare skadade Piotr? – Jag försöker frikoppla mig från människor som har den inställningen. Det är därför jag sagt nej till människor som velat skapa någon form av bevakningskedjor. För även om 9 av 10 skulle vara där för att bevaka graven så skulle kanske den sista vara där för att slå ihjäl honom. Jag vill inte hamna där. Jag menar att rättsväsendet är det som skall lösa det här. Samtidigt berättar Ebbas pappa att han fått e-post av människor, bland annat av individer som är polska medborgare, som upprörts så mycket av att Piotr begår dessa gravskändningar att de misshandlat honom. De redogjorde för hur och när det skett. Piotr har tidigare hotat människor med kniv, och det var något som Ebbas pappa hade i bakhuvudet när han tog honom på bar gärning vid graven. Han berättar att han själv inte är en våldsam person, men blir mycket upprörd och tar extremt illa vid sig när han ser Piotr vid Ebbas grav. – Då visste jag att det kanske var min enda chans någonsin att gripa honom. Även om han hade dragit kniv, så hade jag stannat kvar. Jag var liksom tvungen. Jag behövde gripa honom. Hålla honom kvar tills polisen kunde komma på plats. Jag behövde veta vem det var. Piotr har nu äntligen blivit delgiven kallelsen till rättegången, kan Nya Tider berätta. När vi frågar Ebbas pappa om han tror att Piotr faktiskt kommer att dyka upp på rättegången blir han ställd. Om Piotr struntar i rättegången kommer den att återigen att ställas in, och på så vis kan han undgå straff. Ebbas pappa berövas då det avslut han hoppas få. Själv menar pappan att han skulle bli mycket överraskad om Piotr inte blir utvisad. Om Piotr blir utvisad, även om han skulle infinna sig i rätten, är dock långt ifrån säkert. Han har blivit dömd till utvisning en gång tidigare, men efter överklagan slog rätten fast att det ”allvarliga hot han utgör mot äganderätten” inte utgör ett så ”allvarligt hot mot samhället” att han ska utvisas.

Det massmedia inte vill tala om

Ebbas pappa berättar för oss att många journalister talat med honom och ville ha hans berättelse till sina tidningar och tv-kanaler efter terrordådet på Drottninggatan. En viktig del av hans berättelse har de dock konsekvent valt att ignorera och plocka bort från sina reportage. – Framför allt så är det kritiken jag har mot utvisningen av Akilov. Akilov hade redan fått ett utvisningsbesked, men kunde ändå vara kvar i Sverige på grund av myndigheternas slappa hantering av tiotusentals utvisningar. Hade Akilov utvisats så hade Ebba varit i livet i dag. Cirka 80 000 personer väntades få avslag på sina asylansökningar efter migrantvågen 2015. I slutet av mars 2018 hade polisen totalt 17 386 ej verkställda utvisningar på sitt bord. Av dem var 12 409 efterlysta. Och det är bara ärenden där Migrationsverket begärt polisens hjälp, vilket man inte alltid gör. Tiotusentals personer befinner sig alltså, precis som Akilov, olagligt i landet. Gränspolisen menar att det beror på att det ”inte tillskjutits nödvändiga resurser från regeringen”. Stefan önskar se en haverikommission kring utvisningar. De måste genomföras resolut och omedelbart när beslutet kommer, menar han. – Det är syftet med en haverikommission, att utreda vad som gick fel. Det hade behövt vara oberoende personer och det hade varit otroligt viktigt även för min process för att kunna läka. Har man inte haverikommissioner så kommer samhället inte lära sig och utvecklas åt rätt håll. I det här fallet handlar det om en person som handlar i affekt, oavsett vad han hade för åsikter innan.

Sveriges svar efter terrorattacken i Nya Zeeland – en förolämpning

”Löfven vill bistå Nya Zeeland, har aldrig hört något mer förolämpande, jag tror inget land i Världen vill ha hjälp av Sverige att ta hand om terroroffer. Börja sopa framför egen dörr först.” Så skrev Ebbas pappa på sin Facebook efter att Stefan Löfven erbjudit Nya Zeeland hjälp efter terrorattacken mot moskéer där. – Jag kan väl förstå att man som statschef uttalar sig när det sker saker i andra länder, men återigen så har man duckat i debatten med det som skedde i Sverige. När man inte kontaktat mig, alla vet ju att Kal­la vann OS-guld i samma veva som Ebba gick bort. Då ringer man till de personerna inom en minut när de gått i mål. Men jag får bara ett maskinskrivet brev. Det är klart att jag tycker det är provocerande. NyT: Vad är dina tankar om dådet i Nya Zeeland, att Brenton Tarrant uttryckligen nämner just Ebbas död som den utlösande faktorn? – Det är klart att man blir helt bestört. Det är som det jag sade när jag vittnade i rättegången mot Akilov. Varför är terrordåd så mycket värre än alla andra sätt du kan förlora ett barn på? Jo, för att du blir påmind om det hela tiden. Om du förlorar ditt barn för att det blir påbackat, då blir du inte uppringd av massmedia om ett annat barn blir påbackat i en annan världsdel. Här blir du väckt på morgonen när det sker ett dåd i en annan världsdel och de vill ha din kommentar. Det är det jag inte kan förstå. Man blir påmind om det hela tiden.

Hopp om att kunna gå vidare

Till trots mot de omständigheter som slagit hans liv i spillror, förlusten av dottern och kampen för att få rättvisa samt för att kunna sörja henne, hoppas Stefan att en dag kunna gå vidare. – Jag tror att det enda man kan göra är att göra en koppling till den man som förlorade sina barn i Tsunamin. Han drömde om en ny familj och gå vidare på det sättet. Det var inte för att ersätta dem utan det var hans sätt att gå vidare. Den tanken slog mig första veckan. Det handlar inte om att ersätta Ebba, utan ett barn kan ge mening med livet. Jag kan inte se någon annan lösning. NyT: Vad är dina planer för den 7 april, årsdagen av din dotters död? – Jag har en stiftelse som jobbar med att dela ut stipendier till människor som vi vill lyfta fram. Runt hela den här årsdagen är det utdelningar. Jag kommer vara på Hammarbys hemmamatch på Tele2:s arena och dela ut stipendium i halvlek. Ebba Åkerlunds död är onekligen ett hårt slag, inte bara mot hennes anhöriga, utan mot Sveriges självbild. De brister som framkommer i Sveriges sätt att hantera händelsen och den flathet som samhället uppvisar är skrämmande. Vi har blivit en nation som inte ens kan skydda en mördad flickas gravplats från att skändas och som styrs av politiker som inte kunde bry sig mindre. När – och om – rättegången kan hållas mot gravskändaren Piotr får vi se om Ebbas pappa kommer att kunna gå till sin dotters grav i framtiden och få lov att sörja och bearbeta i fred. Utan att se den vandaliserad och skändad. Hoppet om den grundläggande anständigheten är något vi inte bör ge upp. Ebbas pappa har trots allt inte gett upp det. Det bör inte vi heller göra.