Läkarlarmen efter att allt fler barn och unga ”byter kön”: Könsbyten på barn är oetiska experiment

Kritiken mot könsbyten har tidigare varit begränsad eftersom fenomenet varit så sällsynt – det har länge handlat om ett ensiffrigt antal könsbytesoperationer per år i Sverige sedan könsbyte först tilläts år 1972. Under de senaste åren har dock något hänt. År 2007 behandlades 500 personer för könsdysfori i Sverige, tio år senare var det 3 500. Ökningen är störst bland barn och unga, och då främst bland flickor som tror att de är ”födda i fel kön” och vill bli pojkar. Astrid Lindgrens barnsjukhus rapporterade att antalet remisser ökat ”från enstaka sökande årligen till 197 inkommande remisser år 2016”. Och den har fortsatt att öka sedan dess.

Läkare kritiserar och hoppar av

Vad ökningen beror på vet ingen. Däremot är det nu allt fler som reagerar mot hur sjukvården hanterar problemet, nämligen genom att låta barn och ungdomar ”byta kön” – eller könsstympas, som sju läkare kallade det i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 13 mars – utan att egentligen ifrågasättas. Detta därför att man påstår att det är väldigt viktigt att ”bekräfta” barnens upplevelse av att vara födda i fel kön, istället för att ifrågasätta den. Hittills har den högljudda skaran av ”transaktivister” som ryms inom HBTQ-rörelsen kunnat hävda att de läkare och andra som kritiserar verksamheten inte är experter på transsexualitet. Den 8 april hoppade emellertid fem specialister vid Tavistock Gender Identity Development Service (GIDS) i England av verksamheten och blev visselblåsare genom att uttala sig för tidningen Times. Alla fem hade ansvarat för att besluta om barn skulle ges så kallade stopphormoner för att hindra dem från att komma i puberteten. Redan tidigare har ett flertal anställda sagt upp sig från den kontroversiella kliniken, bland annat den tidigare chefen Marcus Evans som blev visselblåsare i februari.

Könsstympning av barn

Så här beskriver de sju kritiska svenska läkarna, med professor Christopher Gillberg i spetsen, verksamheten: De barn (numera mestadels flickor) som kommer ifråga för dessa behandlingar är oftast i åldrarna 12–17 år och får – i allmänhet på särskilda enheter inom och utom BUP – diagnosen könsdysfori. Många av dem har, mer eller mindre plötsligt, efter 10 års ålder, ”upptäckt” att de tillhör ett annat kön än det som deras biologiska karakteristika gör tydligt att de har. De söker, inte sällan med stöd av skola, nätupprop eller olika påtryckningsgrupper, utredning som, om diagnosen könsdysfori bekräftas, leder vidare till en serie behandlingar och ingrepp som medför irreversibla förändringar i hjärnan och yttre och inre könsorgan, vad som enligt svensk lagtext (lag 1982:316) rubriceras som könsstympning (och som enligt lagen medför fängelse i 2 till 6 år). Behandlingarna genomförs med eller mot barnets föräldrars vilja. Vad som närmare bestämt brukar ske är att man redan vid tidiga tecken på pubertetsutveckling sätter in stopphormoner som förhindrar puberteten. Dessa stopphormoner är allt annat än ofarliga och har en rad svåra biverkningar: Minskad IQ, benskörhet, påverkan på hjärna och hjärta med mera. Samma läkemedel som används vid kemisk kastrering av vuxna ges istället till tonåringar med friska kroppar. Nästan alla som behandlas med sådana hormoner går vidare till att ändra sin kropp oåterkalleligt genom könskonträra hormoner när de blir 16 år gamla – i flickornas fall ger man alltså testosteron för att göra deras kropp, röst och så vidare mer manliga, i pojkarnas fall ger man östrogen och anti-androgener. Dessa hormoner medför även förändringar i hjärnan. Man kan också operera bort brösten på flickor, något som vanligtvis görs från 16 års ålder men på Karolinska har gjorts ända ner till 14. När barnet fyllt 18 kan även könsdelarna opereras till en imitation av det motsatta könets. Redan från tidig pubertet kan man alltså inleda en behandling med farliga läkemedel som i teorin är reversibel – om man slutar med stopphormonerna kommer puberteten – men som i praktiken nästan alltid leder vidare till könskonträra hormoner och stympning av barnets naturliga kropp. Detta förefaller särskilt märkligt eftersom de flesta barn som diagnosticeras med könsdysfori före puberteten trots allt finner sig till rätta i sitt biologiska kön efter puberteten. Närmare bestämt 80 procent, enligt en artikel som flera läkare – inklusive Olle Söder och Per-Anders Rydelius på Kid-teamet, som behandlar könsdysfori hos barn, – skrev i Läkartidningen i februari 2017. Eller ”75 till 95 procent” enligt barnläkaren Michelle Cretella i amerikanska Daily Signal i juli 2017. Detta alltså förutsatt att de inte får stopphormoner som förhindrar puberteten. [caption id="attachment_49269" align="alignnone" width="585"] Olle Söder endokrinolog Kid-Teamet. Stillbild: Uppdrag Granskning.[/caption]   För de allra flesta ”pojkflickor” och ”flickpojkar”, till och med bland sådana som fått diagnos, är alltså könsdysforin bara en utvecklingsfas och den absoluta majoriteten blir friska från den om de tillåts gå igenom puberteten på ett naturligt sätt. Men om man blockerar puberteten med stopphormoner, fortsätter nästan alla till ”könskorrigerande” behandling som slutar i att deras kroppar vanställs för att efterlikna det motsatta könet. Nya Tider har skickat frågor till Karolinska sjukhuset där vi bland annat undrar hur detta kan vara rimligt, accepterat eller tillåtet. I skrivande stund har vi inte fått några svar, men vi avser att fortsätta ställa frågor tills vi får det.

Föräldrar förtvivlade

Kritik har även kommit från föräldrar till barn som diagnosticerats med könsdysfori, något som framkom tydligt när Uppdrag Granskning tog upp ämnet den 2 april. Det föräldrarna vittnade om är samma kritik som riktades mot GIDS i ett brev undertecknat av ett flertal föräldrar i november: Utredningarna är inriktade nästan uteslutande på att ”hjälpa” barnen att byta kön, istället för på att ta ett helhetsgrepp om deras psykiska mående. Barnens påståenden om att de känner att de är födda i fel kön ifrågasätts aldrig. – Den läkare vi träffade ställde en enda fråga: ”Är du säker?” Och vår dotter, då 15 år, sade ja. ”Då skickar vi en remiss till KID. Grattis! Vad modig du är!” Inga uppföljningar, inga ytterligare frågor: ”Hur har du kommit fram till det här? Vad står det för? Hur mår du i den här situationen?” Det var bara gratulationer, berättade en förälder i Uppdrag Granskning. Kid-teamet, grundat år 2000, är den avdelning som behandlar könsdysfori bland unga på Karolinska sjukhuset som har Sveriges största mottagning för könsdysforiker. Motsvarigheten för vuxna kallas Anova. Per-Anders Rydelius, över­läkare på Kid-teamet, gör i Uppdrag Granskning en rad kontroversiella uttalanden som bygger på argumentationen att barnen lider så svårt av sin könsdysfori att det vore oetiskt att inte ge dem ”könskorrigerande” behandling. [caption id="attachment_49268" align="alignnone" width="585"] Per-Anders Rydelius Karolinska. Stillbild: Uppdrag Granskning.[/caption]   – Om brösten plågar mig så att jag inte kan visa mig ute, att jag inte kan vara med andra ungdomar, om jag inte kan gå i skolan, om jag inte kan känna att jag trivs, då är det väl rimligt att om alla, föräldrar, vi professionella, ungdomen har den uppfattningen, hjälpa henne att slippa bysten. Rydelius menar vidare att det är ett ”delat ansvar” mellan vården, föräldrarna och 14-åringen som får brösten bortopererade, ifall hon senare skulle ångra sig. Några frågor om det inte är en avgörande skillnad mellan att låta naturen ha sin gång och att aktivt ingripa i en frisk kropp med hormonbehandling och kirurgi ställs tyvärr inte. Ljuger om riskerna för ånger De flesta föräldrar som framträdde i UG framträdde anonymt. En av dem förklarar hur man på könsmottagningen ställde sig till frågan om hennes barn kanske skulle ångra ett könsbyte: – Jag frågar ju: ”Hur många är det som ångrar sig?” och de säger ”Nej, men det är ingen som ångrar sig.” Samma sak berättar Karin, en förälder som valde att framträda med namn och bild. Hon jobbar som toxikolog och är orolig för att hennes barn ska ångra sitt könsbyte. På besök hos en könsmottagning frågar hon om risken och spelar in samtalet: ”Tittar man på ånger så är det häpnadsväckande siffror, skulle jag säga. Jag tror inte ens att blindtarmsoperation har sådana siffror. 0,2 procent, det är jättelågt”, blir svaret. Varifrån siffran 0,2 procent kommer är oklart, men en svensk studie visade att 2,2 procent ångrar sig – och då är ”ångrar sig” definierat som ”byter tillbaka till sitt riktiga kön”, något som naturligtvis kan vara svårt att göra av både fysiska och psykiska skäl. En meta-studie som beställdes av brittiska tidningen The Guardian år 2004 gick igenom 100 internationella studier och fann att ”upp till en femtedel” ångrar sitt könsbyte. Alltså hundra gånger fler än vad man påstod för Karin när hon frågade. [caption id="attachment_49270" align="alignnone" width="585"] Alarmerande ökning av behandling med stopphormoner som avbryter pubertetsutvecklingen – trots att den stora majoriteten av barn som diagnosticeras med könsdysfori accepterar sitt biologiska kön om de får gå igenom sin naturliga pubertetsutveckling. Skärmavbild: SVT[/caption]  

”Förstår inte vad de sysslar med”

– De förstår inte vad de sysslar med, de här på Karolinska Sjukhuset. Idioter som den här Rydelius inbillar sig att eftersom de är professorer och anställda av ett världsberömt medicinskt forskningscentrum så har de rätt. Men de har inget sunt bondförnuft, säger den välkände läkaren Thomas Jackson till Nya Tider. Jackson har tidigare tagit strid för de så kallade apatiska flyktingbarn som han menar tvingas spela apatiska av hänsynslösa föräldrar i deras jakt på uppehållstillstånd – något som i praktiken har bekräftats genom att hans förslag till behandlingsmetod, att skilja barnen från föräldrarna, faktiskt fungerar, men aldrig erkänts från officiellt håll (se NyT v.46/2017). NyT: Det slog mig att det här faktiskt liknar historien kring ”apatiska barn” i det att man förväntas ”bekräfta” patienterna, även när det förmodligen hade varit bättre för patienterna själva att ifrågasätta dem? – Jag har inte formulerat det riktigt så, men det är en intressant iakttagelse. Tragedin med de apatiska barnen är ju att de faktiskt drabbas av ett enormt lidande, men av andra skäl än de som påstått välmenande läkare och andra gör gällande. Och de barnen som kommer in i det här systemet för könskorrigering, de suggereras ju in i verksamheten. En 14-åring som sitter där och pratar med vuxna läkare tror ju att ”det här är en person som vet”. Om han säger något till den vuxne och blir bekräftad, då måste han ju ha rätt. Nya Tider har även varit i kontakt med en distriktsläkare som vill förbli anonym eftersom ”man får ju inte tycka vad man vill” i den här frågan. Även han är mycket kritisk till att barnen inte ifrågasätts utan bara ”bekräftas”: – Det framgick ju i Uppdrag Granskning att man inte säger nej till någon, och det innebär ju bisarrt nog att man inte gjort någon bedömning alls. Det säger sig självt att av de här 2 500 personerna måste rimligen några ha and­ra fel i sitt psyke än att de ”fått fel kropp”. Om vem som helst som kommer dit och säger ”jag lever i fel kropp” får operera sig och utsättas för den här hormonbehandlingen, då gör man ingen bedömning, säger distriktsläkaren till Nya Tider. – Man har ju inte ens provat med att ge någon annan behandling, psykiatrisk eller psykologisk behandling. Fjortonåringar har ju precis kommit in i puberteten, hur ska de veta? Många kan vara lite förvirrade under puberteten. ”Oj, jag tycker att den där killen är snygg, är jag bög då?” Det ingår i att växa upp att man kan vara lite tvivlande kring sin egen identitet och så vidare. Men de flesta utvecklas ju till normala vuxna, det är få som blir homosexuella och mycket färre ändå som känner att de är ”födda i fel kropp” när deras utveckling är klar, tillägger han. NyT: Det tycks ju närmast så att läkarna uppmuntrar mental ohälsa. Hur har vi hamnat i den här situationen? – Det har någonstans blivit så att man inom vården ska hjälpa men aldrig ifrågasätta. Man vill vara snäll, och man vill inte bli utpekad som en som inte är snäll och ”hjälper”.