![]()
Invånare i en kommun har rätt att få ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd. Hur den rättigheten ska tolkas avgörs av domstolsavgöranden i Förvaltningsrätten och Högsta Förvaltningsdomstolen som bildar praxis. När en kommuninvånare söker ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd (socialbidrag) och nekas detta av kommunens socialtjänst kan kommuninvånaren överklaga till Förvaltningsrätten. Det är alltså först då vägledning till kommunerna om hur reglerna ska tillämpas avgörs.
Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten och Migrationsdomstolen, ställer sig i Dagens Juridik, den 18 april, frågan vad som krävs av en person som återvänt till Sverige efter att ha deltagit i IS-verksamhet för att få ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd.
Kommunala självstyret ger kommuner rätt att själva besluta om sin socialpolitik, men i slutänden är det ändå förvaltningsdomstolarna och därmed staten som sätter ramverken. Försörjningsstöd syftar till att stärka den sökandes möjligheter att bli självförsörjande och leva ett självständigt liv. Det ska vara en hjälp till självhjälp.
Den som kan arbeta ska göra det, och eventuellt få kompletterande försörjningsstöd medan denne är aktivt arbetssökande. Man ska också själv verka för att man blir anställningsbar. Socialtjänsten får begära att den som söker försörjningsstöd ska delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. En person som inte är aktivt arbetssökande kan vägras stödet.
På vilka grunder kan socialtjänsten då neka ekonomiskt bistånd?
Man utreder hur IS-resan har bekostats och om dessa pengar skulle ha kunnat användas för uppehälle i Sverige. Om socialtjänsten gör bedömningen att så är fallet kan ekonomiskt bistånd nekas. Här används termen "fiktivt normöverskott", vilket är en legal anledning att neka ekonomiskt bistånd under en tid. Man anser då inte att den sökande har uppfyllt kraven på att planera sin ekonomi.
Om den som söker socialbidrag tidigare har fått sådant kan socialtjänsten ifrågasätta om utlandsvistelsen har bidragit till att försena personens möjligheter att träda in på arbetsmarknaden och därför neka försörjningsstöd. En utlandsvistelse för en person som uppbär socialbidrag måste planeras och utformas i samförstånd med socialtjänsten för att rätten till bistånd inte ska äventyras. Den sökande förväntas söka arbete på anvisat sätt och en utlandsvistelse har troligen omöjliggjort för sökanden att uppfylla denna förpliktelse. Om den sökande genom utlandsvistelsen avbrutit studier i svenska för invandrarare (SFI) så kan kommunen vägra ekonomiskt bistånd.
Socialtjänsten kan även ifrågasätta om den sökandes aktiviteter i utlandet i sig har försämrat dennes möjligheter att bli självförsörjande. En person som frivilligt anslutit sig till IS har rimligen haft en uppfattning om de personliga risker för fysiska och psykiska men han eller hon utsätter sig för. Detta medvetna risktagande kan alltså leda till att personen försenar eller omöjliggör sitt inträde på arbetsmarknaden och därför utgöra en grund för att vägra försörjningsstöd. Situationen kan liknas vid den som gäller för en sjukskriven person när Försäkringskassan ska godkänna en utlandsresa. Om en sjukskriven person genom en utlandsresa kan riskera att försämra sjukdomen eller skadan så kan Försäkringskassan inte godta en resa som skulle förlänga behovet av en täckning av en inkomstförlust genom sjukpenning.
Socialtjänsten ska med hänsyn till människans egna ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet.
Varje människa har ansvar för sitt eget liv. Socialtjänstens mål är att på demokratins och solidaritetens grund förstärka och komplettera människors egna resurser. En demokratisk grundsyn innebär bland annat att man anser att varje människa har inneboende möjligheter till personlig utveckling och växt. Denna inneboende möjlighet ska tas tillvara så att varje kommunmedborgare utifrån sina förutsättningar kan ta ansvar för sitt eget liv och aktivt delta i samhällslivet.
För att en rätt till bistånd ska inträda krävs att den enskilde gör vad han eller hon kan för att bidra till sin egen försörjning. Grundtanken om solidaritet bygger på att man inte kan välja att ligga det allmänna, kommunens skattebetalare, till last genom att på eget bevåg försätta sig i en situation där man måste få ekonomiskt stöd. Den svåra frågan i sammanhanget kan vara att reda ut om en person som deltagit i IS-verksamhet därigenom har brutit mot ”demokratins och solidaritetens grund” (brutit samhällskontraktet) och därför generellt ska anses diskvalificerad från att uppbära ekonomiskt stöd från hemkommunen.
