En medieoligarki växer fram i Sverige – men vem bryr sig?

I februari kunde Nya Tider berätta om Bonniers senaste jätteförvärv av koncernen Mittmedia, med 28 lokaltidningar och även andelar i TT som gör Bonnier till den största delägaren i nyhetsbyrån. Nya Tider recenserade då affären med följande ord: ”Konsolideringen av medierna i Bonniers händer innebär att där det tidigare fanns ett utrymme för avvikande åsikter som inte utnyttjades, är det utrymmet snart helt försvunnet. Åsiktskorridoren centraliseras ännu mer kring den politiska mittfåra som i dag också har regeringsmakten, och uppstickare på både höger- och vänsterkanten rensas sakta bort.” Köpet av Mittmedia ger familjeföretaget ett mycket starkt grepp över svensk lokalpress och gör även att Bonnier nu blir den största enskilda mottagaren av presstöd – närmare bestämt 64 miljoner kronor årligen. Den andra mediejätten, Schibsted, får 40 miljoner kronor i presstöd bara för Svenska Dagbladet, vilket innebär att hela tidningens vinst och mer därtill utgörs av skattemedel. Och med sin stora krigskassa har nu även Schibsted kunnat flytta fram sina positioner genom att förvärva en stor del av Stampen, med dess 13 regionala tidningar på västkusten inklusive Göteborgs-Posten. Hittills under 2019 har alltså de två giganterna på den svenska mediemarknaden kunnat öka sin dominans över det svenska medielandskapet rejält. Och frågan är hur nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten påverkas av den krympande mediepluralismen, när ägandet allt mer koncentreras till Bonniers och Schibsted.

Reportrar utan gränser måttligt oroade

Nya Tider har varit i kontakt med Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige, för att höra hur de ser på utvecklingen. När vi når honom under fredagseftermiddagen så har Halkjaer precis presenterat organisationens årliga ”pressfrihetsindex”, där Sverige visserligen tappar en placering, men fortfarande anses vara ett av de länder i världen med absolut störst pressfrihet. – Sverige tappar en placering, från plats två till tre. En av de faktorer som mäts är pluralism och ägarkoncentration inom media och där finns en notering på Sverige om att det finns allt färre ägare på mediemarknaden, säger Halkjaer. Att de största aktörerna på mediemarknaden nu också är det största mottagarna av presstöd kommenterar han så här: – Det är ett problem att vi har en mediemarknad med allt färre ägare av medierna. Men presstödet är ju till för att också underhålla de små tidningar som finns kvar. – Men vi får inte stirra oss blinda på att det är problem i Sverige. Ta till exempel Ungern – där konstaterar vi i årets index att mediekoncentrationen är extrem och framförallt att det är en politisk slagsida i ägandet, menar Erik Halkjaer. Till grund för Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex ligger 87 frågor om medievärldens tillstånd och funktionssätt i världens länder. – Frågorna skickas ut till en rad aktörer i Sverige, svarar Halkjaer när vi frågar om vi kan få se rådata samt undrar om vilka som svarar på frågorna. Så vilka är då respondenterna? – Det är jag osäker på men jag kan ta reda på om du vill, svarar Halkjaer. Ett par timmar senare återkommer han via e-post och skriver: ”Har fått svar från indexetfolket på Pariskontoret. De säger att indexet bland annat bygger på svar på 87 frågor som når ungefär 1 000 respondenter i 180 länder, det vill säga ungefär fem-sex personer i varje land. Det gäller även Sverige. De anger inte vilka som svarar.” Vi vet nu alltså att det är så lite som fem-sex personer som bedömer hur fri pressen är i ett land och hur denna frihet utvecklas år för år, baserat på 87 olika frågor. Men fortfarande har vi inte fått svar på frågan om vilka som sitter och fäller domarna över pressfriheten i världens länder och hur dessa personer tillsätts. Vi besvarar därför mailet med ytterligare följdfrågor: ”Jag har förstått att RSF inte vill ange vilka de 5-6 respondenter per land är, vars svar pressfrihetsindex är baserat på. Men kan du/ni svara på hur dessa respondenter väljs ut? Vad är kriterierna för en respondent och hur ser processen ut?” Svaret kommer snart: ”Personer som verkar inom mediebranschen, i fackförbund, bland utgivare, i forskarvärlden och liknande. Personer i vars dagliga arbete det ingår att följa utvecklingen i mediebranschen i Sverige. Så har jag kort fått de beskrivet för mig.” Längre än så kommer vi inte. Det index som ständigt hänvisas till av etablerade medier och politiska makthavare och som skall bevisa att Sverige har ett av världens friaste och mest pluralistiska medielandskap, bygger alltså på åsikten hos uppskattningsvis 5-6 personer vars bedömningar och identitet är hemliga. Hur dessa personer har valts ut och av vem förblir även det en hemlighet.

Mediepluralism inte alltid så viktigt

Hur Sverige kan rankas så högt på ett index i vilket det första kriteriet är ”mediepluralism” – medan ett land som Ungern rasar och nu ligger efter många afrikanska länder där journalister hotas och misshandlar – är inte helt uppenbart. Så här skriver till exempel Reportrar utan gränser själva om Sierra Leone – ett av 86 länder som organisationen anser har högre pressfrihet än Ungern: ”Redaktörerna för tre ledande nyhetstidningar ställdes inför rätta i september 2017 åtalade för uppvigling och förtal […] journalister attackerades ofta av polis eller politiska aktivister under 2019, speciellt under presidentvalet i mars, när internet var nedstängt.” I Ungern har däremot organisationen inte hittat några exempel på när journalister har hindrats i sin yrkesutövning. Än mindre på journalister som attackeras av polisen eller på att deras sajter stängs ned. Däremot framhåller Reportrar utan gränser att flertalet av Ungerns högermedier har gått samman. – Det finns knappt något ägande som är oppositionellt mot regeringen, säger Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige. En anmärkningsvärd åsikt med tanke på att såväl Ungerns i särklass största TV-kanal, RTL, som landets största nätmedia, Index, och de största veckomagasinen samtliga ständigt uttrycker stark kritik mot landets regering. Något vi framhåller. – Absolut, jag säger inte att det inte finns några alls, svarar Halkjaer undanglidande. En organisation som mäter räckvidden för medierna i land för land är Reuters Institute. Vi framhåller att utifrån vad de har kunnat mäta i Ungern så har medier som är oppositionella cirka 40 procent av räckvidden och regeringsvänliga ungefär lika mycket, trots att regeringen har starkare stöd från invånarna. – Intressant, men jag har inte sett den undersökningen, svarar Erik Halkjaer. Nämnas bör att Reportrar utan gränser, precis som Bonnier och Schibsted, delvis finansieras med svenska skattemedel (genom SIDA). En annan stor finansiär är George Soros, vars organisation Open Society stöttar Reportrar utan gränser ekonomiskt. Såväl SIDA som Open Society har en tendens att finansiera organisationer och projekt som gynnar en vänsterliberal världsordning. Och i pressfrihetsindexet är det svårt att bortse från att de länder som rankas högst tenderar att ha debattklimat med mycket stark dragning åt vänsterliberalism, medan länder som tidigare varit liberalt styrda men sedan valt en annan politisk väg rasar som stenar i rankingen. Det gäller såväl Ungern under åren med Viktor Orbán som USA under åren med Donald Trump.