Repatrieringshjälp i stället för flyktingyoga

Sebastian, du brukar beskrivas som grundare till den kontroversiella hjälporganisationen AHA!, som ofta kal­las för en ”identitär flyktinghjälp”. Vad gör ni exakt? − Nej, jag är inte grundare. Men jag hoppade på tåget med glädje när jag hörde talas om idén. Detta var faktiskt innan jag började engagera mig i den identitära rörelsen, IB. Jag arbetade exempelvis med Vandana Shiva med hennes Navdanja-projekt i Indien 2011, med Bajkalvägs-projektet i Ryssland 2009 och tillbringade tid med Fader Paolo i det syriska klostret Dar Mei Musa strax innan kriget bröt ut. Principen att hjälpa på plats i stället för massinvandring till Europa var något som direkt övertygade mig. Projektet AHA! visade att det var mer än bara tomt politiskt tjafs. Projektet, som uppfattas som ”rasideologiskt drivet” av den tyska vänsterorganisationen Amadeu Anatonio Stiftelsen, är helt enkelt den konkreta tillämpningen av IB:s uppmaning till hjälp på plats. För detta syfte skapades en särskild förening. Vi ville visa praktiskt att hjälp på plats är billigare, mer rättvist och effektivare än den nuvarande asylfrenesin i Europa. Folk lockas till Europa genom politiken med öppna gränser, en politik som är inhuman då den ger falska förhoppningar och lurar iväg migranter på farliga och dyra resvägar. [caption id="attachment_49988" align="alignnone" width="585"] Bygger upp landet. Efter att Islamiska staten besegrats återstår mycket arbete med att återställa det som förstörts under kriget.[/caption] Hjälp på plats är väl något som till och med De Gröna förordar? − Ja, bisarrt nog finns tanken hos nästan alla etablerade partier, och det är tydligen bara själva genomförandet som uteblir. I särskilt Syrien finns mycket lite hjälp från etablerade hjälporganisationer, och den [tyska] federala regeringen fortsätter glatt att stödja de så kal­la­de ”rebellerna” i Idlib, trots att de vet att det finns många radikala islamister bland dem. Det är ett tydligt exempel på ”regimbyte före humanitär hjälp”. Dessutom bortser man från syriernas önskan att få fred, och sanktionerna förvärrar den humanitära katastrofen. Hela berättelsen om konflikten som sprids utanför Syrien är svartvit, som vanligt. Vi ville bryta oss in i detta vakuum för att visa att Syrien är säkert i de befriade områdena och att det där behövs humanitär hjälp på plats. Det finns redan många hjälporganisationer, särskilt för syriska flyktingar. Vad skiljer AHA! från de andra? − En grundläggande skillnad är att vi avvisar den västerländska agendan för ”regimbyte”, ger hjälp på plats och stödjer flyktingarnas nationella och kulturella identitet. Med andra ord bör målet med riktig hjälp vara att fokusera på lokala omständigheter och behov, samt hjälpa människor att hjälpa sig själva. Inte att bygga lågbudgethus och fontäner, samtidigt som man utnyttjar kvalificerade engelskspråkiga lokalbor som taxichaufförer, utan att genom konkreta och nödvändiga projekt stödja människor ekonomiskt, med hänsyn till lokala sedvänjor. [caption id="attachment_49989" align="alignnone" width="585"] Egna bussar. Hjälporganisationen ser till att folk som flytt från mindre byar i Syrien enkelt kan återvända från huvudstaden Damaskus, och vice versa.[/caption]   En stor del av dem som flytt Syrien har hamnat i grannlandet Libanon. Hur ser situationen ut i allmänhet för de syriska flyktingarna där? − Nu är den inte bra. Den stränga vintern har förvärrat situationen på fältet och de libanesiska myndigheterna trycker på för att repatriera flyktingarna till Syrien. Den tyska vänstertidningen Die Tageszeitung beskrev hur viljan att skänka pengar till människor i Libanon föll kraftigt. Vi kan bekräfta det. I Libanon verkar många hjälporganisationer och uträttar också en hel del, men på fältet har vi märkt att även om flyktingarna får tält och viss vård, har organisationerna fått svårt att få ihop hyra till markägarna. Lägren har spridits ut över privata marker. För det mesta bor människor från samma by tillsammans på ett område, och hyrorna måste betalas till ägarna. Därför måste ofta hela familjen samla in pengar för detta genom att utföra småjobb, och då blir det meningslöst att ha tillfälliga skolor. Hur mycket folk vänsterorganisationers yogaklasser för flyktingar lockar har vi inte kollat. Vi har i stället finansierat några månaders hyra för tio utvalda familjer, så att barnen kan gå i skolan. Vi väljer familjerna utifrån behovet, och framför allt viljan att återvända, genom en kvinna som fungerar som mellanhand. Andelen kvinnor och barn i lägren är mycket hög. Vårt mål har från början varit att omfördela hjälp till Syrien, men eftersom vi först misslyckades att få visum lanserades projektet i Libanon. Målsättningen var att följa med familjerna på deras återfärd till Syrien och sedan stödja dem lokalt när de startar egna affärsverksamheter. Kan de syriska flyktingar ni hjälper redan återvända till sitt hemland? − Ja, förra året återvände en familj från lägret till Syrien och stöddes ekonomiskt av oss. Vi erbjuder denna hjälp till alla återvändande familjer som vi stödde 2018. Där kan vi också hjälpa till med att skapa en egen affärsverksamhet. Tyvärr visar människor i lägren inte särskilt mycket initiativförmåga, vilket är skälet till att vi inte riktigt går framåt där. Men ytterligare två familjer planerar nu en snabb hemfärd. De stöds definitivt av oss. Förra året skildrades AHA! av tv-kanalen Al Jazeera som ett initiativ som vill ”avskräcka” flyktingar från att ta sig till Europa. Ser ni det som en anklagelse? − Al Jazeera skrev ordagrant: ”Denna organisation är den enda i sitt slag som erbjuder hjälp till flyktingar för att hålla dem borta från Europa”. Vi ser det som beröm eller som en kvalitetsstämpel, eftersom det framhåller vår unika produkt och tydliggör behovet av att åtminstone börja utmana vänsterorganisationernas monopol. Vi använder till och med det som ett slagord vid marknadsföring. Det skulle betyda att andra västerländska och regionala hjälporganisationer uppmuntrar syrier att bege sig till Europa... − När de inte håller på med ”regimbyte” och flyktingyoga, så stämmer det nog. [caption id="attachment_49990" align="alignnone" width="585"] Arbetar med lokalbefolkningen. Strategin är att bygga upp den lokala infrastrukturen så att de som lämnat landet kan återvända.[/caption]   Hur ser ert arbete på plats ut mer precist? − Vi ville från början åka till Syrien och särskilt till Maaloula, en liten arameisk by som ligger ungefär sex mil norr om Damaskus. Där hade jag också kontakter från min resa 2010. Byn symboliserar det syriska krigets stora lögn. Den har ingen militär betydelse, men invaderades och ödelades av de så kal­la­de fria rebellerna och Al Nusra-fronten i september 2013. Kyrkorna skändades, försvarslösa kristna sköts, nunnor kidnappades, hus förstördes – förutom moskén – och olivlundar förgiftades. Vi besökte till slut byn i september 2018, vilket också blev startpunkten för hjälpprojekt på plats. På grund av våra begränsade resurser började vi med att genomföra många mindre projekt, som att lämna över pengar till en biodlare för 16 bikolonier och en honungsslunga. Bashar, så heter han, hade före kriget nästan hundra anställda och försörjde sig på biodling. Nu har han en grund för att förhoppningsvis kunna bygga upp sitt tidigare lager. Ett större projekt var stöd till en lokal tandläkare, som vi kunde ge pengar för att renovera kliniken och köpa in grundutrustning, som exempelvis en generator. På eget initiativ och i egen regi öppnade kliniken under tiden. Han är områdets ende tandläkare och kliniken är välbesökt. Detta visar också att rekrytering av kvalificerad arbetskraft från sådana länder till Europa är inhumant. Vårt synligaste projekt hittills är två större bussar med vår logga, som regelbundet kör mellan Maaloula och Damaskus. Idén kom från lokalbor. Under kriget var vägen till Damaskus inte farbar, vilket gjorde att många människor flyttade till Damaskus. Dessa ska lockas tillbaka till Maaloula med bussturerna, så att platsen blir mer levande igen. En buss kan också användas som tillfällig patienttransport. Med denna hjälp stöder vi faktiskt en större grupp människor. Krigsskadade, änkor och veteraner får rabatt och vi har en pott för reparationer och löpande kostnader. Ser ni er verksamhet i Syrien som en förebild för projekt i andra krisregioner? − Vi är övertygade om att hjälp på plats är ett bättre alternativ än massinvandring och rekrytering av kvalificerad arbetskraft. Nyligen beviljade FN ytterligare sju miljarder för att stödja flyktingarna. Men dessa stora summor löser uppenbarligen inte folks existentiella problem. Pengarna används inte på ett meningsfullt sätt, som att repatriera flyktingar. Dessa lockas fortfarande till Europa, där nyckelordet är familjeåterförening, i stället för att de får hjälp på plats för att bygga upp sitt hemland. Vårt projekt visar hur mycket som kan uppnås med små medel lokalt. Vi har fortfarande inte brutit igenom den mediala brandväggen, förutom i alternativmedia, men när vi nu är ordentligt förankrade på plats är det bara en tidsfråga. Vi hoppas åtminstone kunna skapa debatt och opinion för återvandring av ”tillfälliga sökande”. Syrien kan endast byggas upp av syrier. Dessutom måste sanktionerna, som slår mot enkla människor, nu hävas. Vårt koncept har dock redan blivit legitimerat bland annat genom att de polska och ungerska regeringarna har beviljat fem miljoner euro i stöd till Syrien. Det visar att dessa regeringar är mycket mer förutseende och humanare i migrationsfrågan än exempelvis vår regering eller många vänsterorganisationer med sin ”En värld-agenda”. Översättning:Tobias Svensson