![]()
Den 12 april meddelade Göteborgs-Posten (GP) att ett konsortium bestående av norska Polaris Media, svenska NWT-gruppen och VK Media, köper 51 procent av innehavet i Stampen AB, som äger bland annat GP. Polaris största ägare är den norska mediekoncernen Schibsted, som redan äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet, vilket gör att Sveriges redan koncentrerade medielandskap, med ett fåtal ägare, koncentreras ytterligare.
I februari kunde Nya Tider berätta om Bonniers senaste jätteförvärv av koncernen MittMedia, med 28 lokaltidningar och även andelar i TT som gör Bonnier till den största delägaren i nyhetsbyrån. Vi konstaterade då att konsolideringen av medierna i Bonniers händer innebär att där det tidigare fanns ett utrymme för avvikande åsikter som inte utnyttjades, är det utrymmet snart helt försvunnet. Åsiktskorridoren centraliseras ännu mer kring den politiska mittfåra som i dag också har regeringsmakten, och uppstickare på både höger- och vänsterkanten rensas sakta bort.
Bonniers köp av Mittmedia och Schibsteds köp av Stampen ger mediejättarna ett mycket starkt grepp över svensk lokalpress. Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, kommenterade Bonniers köp av Mittmedia så här:
”Ur en demokratisynpunkt äger redan Bonniers besvärande mycket. Med denna affär kommer ännu fler nyheter, åsikter, tankar och ord filtreras genom en enda ägandefamilj …] frågan är ändå om något annat demokratiskt land hade accepterat en sådan ägarkoncentration som Sverige”.
Hon har även frågat sig hur förment socialdemokratiska landsbygdstidningar ska kunna fortsätta agera med trovärdighet när en uttalat liberal koncern tar över ägandet. När nu hennes egen ägare gör samma sak är hon dock tyst.
Bonnier blev genom uppköpet av MittMedia den största enskilda mottagaren av presstöd – närmare bestämt 64 miljoner kronor årligen. Schibsted ligger dock inte långt efter med 40 miljoner kronor i presstöd bara för Svenska Dagbladet, vilket innebär att hela tidningens vinst och mer därtill utgörs av skattemedel. Denna stora krigskassa har Schibsted alltså kunnat använda för att förvärva Stampen, med dess 13 regionala tidningar på västkusten, inklusive Göteborgs-Posten.
Hittills under 2019 har alltså de två giganterna på den svenska mediemarknaden kunnat öka sin dominans över det svenska medielandskapet rejält. Det är samtidigt dessa som främst upprätthållit den kvävande åsiktskorridoren. En uppstickare har varit Göteborgs-Posten, som under den politiska redaktören Alice Teodorescu vågat kritisera migrationspolitiken utifrån medborgarnas perspektiv. För detta har hon anklagats för att ”normalisera rasism”. Kommer tidningen att tvingas bli mer strömlinjeformad eller rent av göra sig av med Teodorescu?
När Nya Tider kontaktar Reportrar utan gränser är de dock inte bekymrade. Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige, säger att Sverige fortsatt ligger i världstoppen vad gäller pressfrihet:
– Sverige tappar en placering, från plats två till tre. En av de faktorer som mäts är pluralism och ägarkoncentration inom media, och där finns en notering på Sverige om att det finns allt färre ägare på mediemarknaden.
När vi frågar om hur detta pressfrihetsindex mäts visar det sig dock att det är allt annat än objektivt. Halkjaer skriver till oss på e-post:
”Har fått svar från indexetfolket på Pariskontoret. De säger att indexet bland annat bygger på svar på 87 frågor som når ungefär 1 000 respondenter i 180 länder, dvs ungefär fem-sex personer i varje land. Det gäller även Sverige. De anger inte vilka som svarar.”
Sveriges rankning som ett av de länder med störst pressfrihet bygger alltså på åsikten hos fem eller sex personer, vars bedömningar och identitet är hemliga. Det kan alltså vara så att respondenterna sitter på Bonniers och Schibsteds huvudkontor och berömmer sig själva för att Sverige har så stor pressfrihet.
Det kan avslutningsvis tilläggas att Reportrar utan gränser, liksom Bonnier och Schibsted, delvis finansieras med svenska skattemedel, genom SIDA. En annan viktig finansiär är George Soros organisation Open Society.
