Återfunnen runsten rest och invigd

Det som i historiska kretsar kallades för årets upptäckt, en tusen år gammal och över fyra meter hög runsten, har restaurerats och återrests i Eskilstuna. Runstenen invigdes onsdagen den 8 maj av landshövdingen Liselott Hagberg i en ceremoni som hyllade den historiska upptäckten. Det var Eskilskällans vänner, Länsstyrelsen i Södermanlands län samt Eskilstuna kommun som anordnade invigningen. – Anledningen till att vi har en invigning är för att det är en väldigt ovanlig händelse att återfinna en runsten. Det kanske sker vart tionde eller tjugonde år, säger Urban Mattsson, antikvarie på länsstyrelsen till SVT. [caption id="attachment_50313" align="alignright" width="360"] Runstenen när den hittades. Foto Magnus Källström[/caption] Stenen står nu vid gravfältet Ormkullen längs med Mälarvägen mellan Sundbyholm och Eskilstuna. – Det här är ett perfekt ställe att ha stenen på eftersom det finns en koppling till den gamla färdvägen som den antagligen stått vid innan den försvann, säger Urban Mattson.

En sällsynt historisk upptäckt

Det var den 16 augusti förra sommaren som en cyklist hittade en runsten i diket under ett bygge av en cykelbana mellan Eskilstuna och Sundbyholm. Den över fyra meter långa stenen var i vägen för bygget och byggarbetarna planerade att krossa stenen i mindre bitar. Turligt nog så var det den skarpögda cyklisten Erik Björklid som stannade till och beslutade sig för att ta en närmre titt. – När jag såg den övre raden av inskriptionen förstod jag att det inte bara var en runa, det var en hel rad, sade Erik till SVT som intervjuade honom då. En expert tillkallades och man kunde snabbt konstatera att det rörde sig om ett synnerligt intressant fynd. Magnus Källström, runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet kände genast igen stenen från litteraturen. [caption id="attachment_50312" align="alignright" width="267"] Den enda kända avbildningen uppe till vänster i Johan Göranssons bok Bautil från 1750.[/caption] – Oj, oj, oj, titta, titta! Den här känner jag igen från litteraturen. Den har en mycket speciell ornamentik och ser välbevarad ut. Jag blir alldeles till mig, sade han efter att ha visats en bild av stenen av en reporter på Eskilstunakuriren.

Tusen år gammal runsten som försvann i 300 år

Runstenen, med beteckningen ”Sö 91” har varit känd för forskningen sedan andra hälften av 1600-talet. Den äldsta uppgiften om stenen återfinns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.” Enligt denna beskrivning var stenen redan liggandes på 1600-talet. Den kom att tecknas i ett träsnitt av Johan Peringskiölds 1686, som är publicerat i Johan Göranssons bok Bautil från 1750. Vilket även i över 300 år var den enda kända bilden av runstenen – som sedan försvann. Länge trodde man att stenens text var kring tre bröder som stupat i ett slag, Bugge, Alle och Sigsten, men efter att den nu återfunnits kan man klart utläsa texten: ”INGULV OCH VISÄTE RESTE DENNA STEN EFTER BUGGE OCH SIGSTEN. GUD HJÄLPE DERAS SJÄL”. Misstaget har legat i att man felläst auk (och) som ali. Vidare har en tolkning som står nedskriven i om att där stått ett stort slag sannolikt varit en sentida missuppfattning då Stormaregrinden med ordet Stormare vid tiden ofta kunde kopplas till soldater. Den restes på platsen första gången någon gång i början av 1000-talet enligt runforskaren Magnus Källström som spekulerar att den sannolikt rests i närheten av en vattensamling som försvunnit över tiden. Meningen skall ha varit för att markera platsen för ett vad eller en vägbank över vattnet. – Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades.

Återställd och uppställd

Det har varit mycket jobb för att kunna flytta stenen som väger runt ett ton. – När den hittades använde vi oss av stenkonservatorer som flyttade den väldigt försiktigt. Vi lade den på närmaste gård, och efter det har vi rengjort och analyserat stenen sade Urban Mattsson till SVT inför invigningen av runstenen. [caption id="attachment_50310" align="alignright" width="266"] Runstensinvigningen med upphittaren Erik Björklid. Foto: Eskilskällans vänner, Facebook[/caption] Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick mäter stenen 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland och en av de större i Sverige. Samtidigt är den bara 35 cm tjock på det tjockaste stället vilket gör den relativt ömtålig. Nu har stenen invigts, runorna är åter ifyllda med färg och stenen som var förlorad i 300 år står nu än en gång till allmänhetens beskådan. Den ståtliga runstenen påminner oss om forna tider och arvet från förr vi förvaltar till kommande generationer.