Susanne kämpar för en hållbar familjepolitik

På hemsidan Hållbar familjepolitik NU tar Susanne Furugård framför allt strid för barnens rätt till tid med sina föräldrar. År 2010 gav hon genom Recito förlag ut boken Värdera det ovärderliga – för en hållbar familjepolitik och 2016 fick hon medalj av kvinnoföreningen Haro, vars fokus är barns behov och föräldrars valfrihet.

Enligt Susanne kan förvisso en del barn få ett försprång genom vistelse på förskola, men hon menar att det suddas ut efter några år i skolan, samtidigt som nackdelarna blir allt tydligare.

Susanne pekar på en ökande psykisk ohälsa bland unga, som hon menar hänger ihop med hur lite tid föräldrar tillbringar med sina barn, i sin tur ett resultat av en politik som hon anser pressar föräldrar att lämna bort sina barn redan från cirka ett års ålder. Det är denna ohälsa som enligt Susanne gör familjepolitiken ohållbar, och hon hänvisar också till FN:s definition av hållbar utveckling: ”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” För Nya Tider utvecklar hon tankegången: − Det måste finnas en långsiktighet i familjepolitiken, så att den inte leder till problem för nästa generation. I dag talas det bara om vuxnas behov, av jämställdhet, karriär, lön och pension. Det är en väldigt kortsiktig politik. I stället borde den utgå från barnens behov och se till att de får den omsorg som de behöver för att utveckla en trygg grund att stå på i livet. Då får vi friskare och starkare unga som kan ta över från nuvarande generation. Tyvärr ser vi i dag en motsatt utveckling med ständigt ökande psykisk ohälsa bland unga.

Tid för att skapa trygg anknytning

Susanne har egen erfarenhet av att ha varit mamma och arbetat med hållbar utveckling inom näringslivet i många år. Om den erfarenheten berättar hon bland annat: − Jag kände intuitivt att barnen behövde mer tid än vad normen var enligt familjepolitiken. Så jag och min man försökte strunta i normen och ge dem den tiden, även om det var tufft ekonomiskt och att stå emot pressen från samhället. Samtidigt byggde vi upp ett företag hemifrån som hjälpte andra företag att ta ansvar för hur de påverkade sin omgivning miljömässigt och socialt, så kal­la­de mjuka värden. I detta arbete kunde Susanne notera att de som tog ett sådant ansvar byggde upp ett förtroendekapital hos kunder och andra intressenter, något som också lönade sig ekonomiskt. Här gör hon en koppling till familjepolitik: − Nyckeln till framgång för företagen i detta arbete var engagemang och systematik, tid och delaktighet. Precis det som jag intuitivt känt kring barnomsorg och uppfostran. Där är det ju också jätteviktigt att bygga en förtroendefull relation mellan föräldrar och barn, trygg anknytning, för att kunna hjälpa dem att utvecklas till en ansvarsfull människa som tar hand om sig själv och sin omgivning. Men hur ska vi föräldrar kunna göra det om vi inte får tiden som krävs för det? Genom opinionsbildning vill Susanne ge föräldrar kunskap om hur viktiga de är för sina barn, och påverka politiken till att ge barn den tid de behöver. Hon understryker att alla barn är olika och att det är föräldrarna som måste få avgöra vilken omsorg som passar deras barn bäst. Susanne anser att dagens barnomsorgsmodell är ensidig och med ekonomiska styrmedel praktiskt taget tvingar alla till förskola från tidig ålder. Hon åsyftar då främst avskaffandet av sambeskattningen 1971, som gjorde det svårare för en familj att klara sig på en inkomst, samt kraftiga subventioner till förskolan samtidigt som den som själv tar hand om sitt barn efter föräldraledigheten inte får någon ersättning. [caption id="attachment_51234" align="alignnone" width="585"] SUSANNE tilldelas guldmedalj av kvinnoorganisationen Haro för sin kamp
för unga. Foto: Haro[/caption]   En mer familjevänlig politik skulle inte kosta mer, enligt Susanne, utan tvärtom kunna spara pengar genom minskade kostnader för sjuka barn, unga och föräldrar. Detta påvisade hon i sin rapport ”Familjepolitikens ekonomi” 2016, där hälsoaspekten är ett centralt tema. Susanne fortsätter: − Den psykiska ohälsan började öka bland unga runt år 1990, precis när de första stora kullarna av dagisbarn kom i tonåren. Sedan har den fortsatt att öka parallellt med att allt fler barn lämnats till förskola i tidig ålder. Därmed har deras tid med föräldrarna drastiskt minskat och just den tidsbristen är en genomgående riskfaktor i forskning om vad barn behöver för att lägga grunden till en god psykisk hälsa, som trygg anknytning, god självkänsla och god mentaliseringsförmåga, alltså förståelse av egna och andras tankar och känslor. Barn som fått den här trygga grunden har en större tålighet mot prövningar i livet, medan studier på förskolebarn uppvisar förhöjda nivåer av stresshormoner som minskar tåligheten.

Beteendeproblem och aggressivitet

Många menar att vistelse bland andra barn och vuxna, exempelvis på förskola, ger barnet social träning, men det är en syn som Susanne motsätter sig. I stället säger hon: − I förskolans stora grupper blir det för många relationer att hantera mot vad små barn är mogna för. Allra värst är det sannolikt för barn som är introverta, 50 procent, och/eller högkänsliga, 20 procent, eftersom de har extra stort behov av lugnare miljöer. Enligt Susanne kan förvisso en del barn få ett försprång genom vistelse på förskola, men hon menar att det suddas ut efter några år i skolan, samtidigt som nackdelarna blir allt tydligare. Som grund för påståendet hänvisar hon till världens största barnomsorgsstudie, genomförd av NICHD, ett av det amerikanska hälsodepartementets institut. Den visade bland annat att tidig start och långa dagar i förskola ökar risken för senare beteendeproblem och aggressivitet i skolan. Även hur förskolan i sig ser ut bidrar till problematiken, menar Susanne: − Forskningen visar att det framför allt är barn från socioekonomiskt utsatta familjer som gynnas av förskola. Men då krävs det att förskolan är av god kvalitet, vilket väldigt många inte är i dag. I fjol vittnade förskolepersonal om hemska förhållanden i kampanjen #pressatläge, men larmen har egentligen duggat tätt i minst 20 år. Personalen tillhör landets mest sjukskrivna yrkeskårer, och då undrar man ju hur barnen mår. [caption id="attachment_51233" align="alignnone" width="585"] STORA BARNGRUPPER i unga år riskerar att senare leda till psykisk ohälsa, menar Susanne. Foto: Faresta förskola[/caption]   Även i frågan om föräldraledigheten skulle Susanne vilja se mer valfrihet, och förklarar: − Jag är emot tvångsdelning bestämd av staten, eftersom den inte tar hänsyn till att barn och föräldrar är olika individer, med olika behov och förutsättningar, samt att familjer har olika livssituation. Om en förälder inte kan vara föräldraledig så länge, till exempel på grund av eget företag eller studier, förlorar barnet dagar hemma och måste börja tidigare i förskolan. Om den ena föräldern är mer empatisk och lyhörd för barnens behov, kan det vara bättre för barnen att han eller hon tar merparten av dagarna. I extrema fall skulle en tvångsdelning kunna tvinga barn att vara med en förälder som är skadlig för dem.

Kräver oberoende utredning av den psykiska ohälsan

Susanne säger att sannolikt finns många orsaker till den psykiska ohälsan bland unga, men att ansvariga politiker, myndigheter och medier har vägrat undersöka sambandet med familjepolitiken. Redan 2016 krävde hon en oberoende utredning av frågan, eftersom Folkhälsomyndigheten i hennes ögon kört fast i gamla hjulspår. I ett pressmeddelande pekade myndigheten förra året ut skolan som orsak, men Susanne kal­lar det ”en politiskt korrekt syndabock”. Hon menar att rapporten som låg bakom pressmeddelandet var ett beställningsverk till regeringen inför valrörelsen, och skrev i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 4 maj 2018 bland annat: ”För att kunna visa handlingskraft i frågan behöver man hitta en orsak, men den måste rimma med politiken i övrigt. Därför är det bekvämt att göra skolan till syndabock då skolpolitiken redan är under förändring i den riktning Folkhälsomyndigheten föreslår. Däremot vill regeringen absolut inte att familjepolitiken och barns tid med sina föräldrar ska ifrågasättas. Den vill ju regeringen göra ytterligare inskränkningar i genom att förkorta och kvotera mer av föräldraförsäkringen.” Susanne och hennes initiativ är partipolitiskt obundna, men eftersom ämnet i hög grad handlar om politik ställer Nya Tider frågan om vilka partier hon tycker står för den sundaste politiken i dag. Med tanke på initiativets fokus på familj och valfrihet är svaret kanske inte helt oväntat: − Enligt Barnbarometern, som jag och debattkollegan Madeleine Lidman gjorde inför valet i vår namninsamling Power to Parents 2018, har Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna den bästa politiken för barn noll till sex år bland riksdagspartierna. Sämst är Socialdemokraterna, men övriga riksdagspartier är nästan lika dåliga. Räknar man in andra partier som står utanför riksdagen är Kristna Värdepartiet totalt sett bäst, men även Medborgerlig Samling har en del bra förslag, även om deras familjepolitik inte är färdig i detalj. Därutöver har företrädare för Alternativ för Sverige signalerat att de vill göra det lättare för föräldrar att vara hemma med barnen, men de har ännu inte tagit fram någon familjepolitik. Men nu när EU börjat gå in i familjepolitiken och nyligen beslutat att alla länder måste ha tvångsdelning av föräldraledigheten, så undrar jag om inte det viktigaste för att kunna få en frihetlig familjepolitik är att vi lämnar EU. I så fall ligger AfS bäst till, eftersom SD inte längre driver sitt krav på utträde.

Sverige inget föredöme

Förutom den ohälsa som är Susannes fokus, skulle man kunna föreställa sig att bättre möjligheter för föräldrar att ägna mer tid åt egna barn kan leda till ett större barnafödande, som i utvecklade länder i dag är alltför lågt för att de egna folken ska kunna fortleva. När Nya Tider frågar om denna aspekt, svarar Susanne: − Jag har inte granskat familjepolitiken ur det perspektivet, utan de hälsomässiga och ekonomiska konsekvenserna. Men jag kan mycket väl tänka mig att det kan påverka barnafödandet också, eftersom många nog drar sig för att skaffa barn i dag när de ser hur i synnerhet mammor stressas att jobba så de blir sjuka. Sannolikt skulle också fler våga få barn tidigare om de inte var piskade att ”fixa karriären” först. Dessutom lär man sig mycket genom att ta hand om sina barn som faktiskt kan vara värdefullt senare ”i karriären”, som ledarskap, relationsskapande, konfliktlösning och personlig utveckling. När Sveriges socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) i februari i år attackerade Ungern för landets familjesatsningar, eftersom hon tyckte att en sådan stimulans för den egna befolkningen ”osade 30-tal”, fick hon svar på tal av Ungerns statssekreterare för familj och ungdom Katalin Novák. Även Susanne reagerade då och skickade en artikel på engelska till Novák om varför Sverige knappast är ett föredöme på området. Hon berättar: − Självklart är vi beroende av att nästa generation orkar ta hand om det samhälle som vi lämnar över till dem. Jag är inte insatt i Ungerns familjepolitik i detalj, men av det som framkommit i media verkar den satsa på hälsosammare villkor för föräldrar och barn än vi har i Sverige. Det är pinsamt att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kritiserade detta och framhöll Sveriges familjepolitik som ett internationellt föredöme, vilket den verkligen inte är. Därför informerade jag Ungerns familjeminister om problemen som Strandhäll och regeringen tiger om. Susanne säger sig bara kunna spekulera i varför svenska makthavare har drivit på för det hon kal­lar ”den ensidiga barnomsorgsmodellen”, men säger avslutningsvis: − Eftersom inget av deras påstådda syften, avseende ekonomi, jämställdhet, lärande med mera, håller när man granskar det, kan jag inte komma till någon annan slutsats än att man vill forma barnen så tidigt som möjligt till att tänka och tycka som makthavarna vill. Precis som man gjort i många totalitära stater. Det här ser människor i bland annat Östeuropa mycket klarsyntare på än vi. Exempelvis har tyska politiker inte lyckats sälja in den svenska barnomsorgsmodellen, för att det tyska folket tycker att den påminner för mycket om DDR. Därför ligger också Estland, Bulgarien, Ungern och Litauen i topp när det gäller föräldraledighet, medan Sverige hamnar på 15:e plats i OECD, och inte alls har ”världens generösaste föräldraförsäkring” som regeringen påstår.