![]()
Under år 2018 och 2019 har Riksrevisionen genomfört 35 respektive 17 separata granskningar av olika myndigheters verksamhet. Nya Tider har gått igenom samtliga dessa rapporter med utgångspunkt från vilken typ av brister som Riksrevisionen finner väsentliga att påpeka i sina granskningar.
I 29 respektive 15 av dessa granskningar pekar Riksrevisionen på mer eller mindre allvarliga brister i regeringens målformulering, utfärdade riktlinjer och/eller kontroll av verksamheten. I ett stort antal granskningar pekar Riksrevisionen också på bristande måluppfyllelse. Gemensamt för granskningarna är att de brister som redovisas riskerar att innebära ett omfattande slöseri med skattemedel.
Regeringen duckar
Regeringen skall avge en skrivelse till Riksdagen med svar på hur regeringen avser att agera med anledning av Riksrevisionens rekommendationer. Ofta innebär regeringens svar ett ”Jaså?”, inlindat i en förutbestämd formalia, istället för att vidta korrigerande åtgärder.
Så här kan det se ut:
”Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens sammanfattande bedömning att en otydlig organisationsstyrning från regeringen kan ha bidragit till att statens vägledning av den kommunala tillsynen brister inom alkohol- och miljöområdet. Regeringen kommer därför att beakta rekommendationen i det kontinuerliga förbättringsarbetet när det gäller tillsynsvägledning inom dessa områden. I och med denna skrivelse anser regeringen att Riksrevisionens rapport är slutbehandlad”.
I de flesta fall går det dock inte att koppla regeringens fortsatta arbete till de aktuella rekommendationerna.
Riksdagens reaktioner otillräckliga
Riksdagen behandlar regeringens skrivelser om respektive granskning genom utskottsbehandling, debatt och beslut. Eftersom regeringen har stöd av en majoritet av riksdagen, aktivt eller passivt, blir riksdagens beslut oftast att lägga betänkandet till handlingarna.
Det är mycket sällan som Riksrevisionens rapporter leder till konkreta korrigeringsbeslut i riksdagen. Oftast blir kammarbehandlingen enkla anföranden utan debatt. Regeringen behöver därmed inte ta särskilt mycket notis om de fel och brister som har påtalats. Vissa bedömare menar att Riksrevisionens granskningar borde ha en egen rättsverkan, och därmed tvinga fram åtgärder för att korrigera uppdagade brister.
Stora värden står på spel
En påtaglig skärpning av kraven på myndigheternas effektivitet, en tydligare målstyrning och en starkare uppföljning skulle sannolikt kunna leda till flera miljarder i besparingar.
Riksrevisionens granskningar är värdefulla markörer för var sådana besparingar skulle kunna göras. Hanteringen av granskningarna gör att besparingspotentialen inte tas tillvara i önskad utsträckning.
I de följande exemplen redovisas några typiska granskningar som indikerar att statens resurser inte används optimalt.
Bistånd slösas bort
Den senaste granskningen handlar om ”Sidas humanitära bistånd och långsiktiga utvecklingssamarbete – förutsättningar för samverkan”, (RiR 2019:17). Riksrevisionen sammanfattar sina iakttagelser så här:
Trots att frågan prioriteras av regeringen och Sida ges samverkan mellan humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingssamarbete inte tillräckliga förutsättningar att lyckas. Riksrevisionen konstaterar att möjligheterna till en effektiv användning av de svenska biståndsresurserna därmed begränsas.
Här finns alltså en relativt tydlig målsättning, men man har inte skapat förutsättningar för att genomföra den. Internationellt bistånd kostar skattebetalarna cirka 44 miljarder kronor i år.
Stora könsskillnader bland utrikes födda
”Jämställdhetsintegrering av integrationspolitiken – ett outnyttjat verktyg”, (RiR 2018:33). Riksrevisionen sammanfattar:
Enligt de jämställdhetspolitiska målen ska kvinnor och män ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. 1994 beslutade riksdagen att jämställdhetsintegrering är den huvudsakliga strategin för att nå de jämställdhetspolitiska målen, och så har det varit sedan dess. Det innebär bland annat att ett jämställdhetsperspektiv finns med i alla led i beslutsfattandet.
Resultatet av integrationspolitiken går dock stick i stäv mot det prioriterade målet. Riksrevisionen menar att ”verksamhetens styrdokument inte i tillräcklig utsträckning har jämställdhetsintegrerats”. Man konstaterar också att redovisning och analyser saknas och att det därför inte är möjligt att utvärdera politikens resultat över tid.
Som lök på laxen konstateras det att ”trots att integration varit ett högt prioriterat område och att kunskap om stora könsskillnader funnits länge”, så är utrikes födda kvinnors arbetskraftsdeltagande väsentligt lägre än andra gruppers.
Orsaken till misslyckandet anges i rapporten som ”bristande analys av orsakerna till könsskillnaderna bland utrikes födda”. Ändå fortsätter man, enligt riksrevisionen, att arbeta efter samma misslyckade strategier, utan att uppnå önskat resultat. Utgiftsområdet ”Jämställdhet och nyanländas etablering” omfattar totalt cirka 18,5 miljarder kronor 2019.
Landsbygdsprogrammet saknar en strategisk analys
”Landsbygdsprogrammet 2014-2020 – utformning och genomförande”, (RiR 2018:26).
Programmet är en del av EU:s jordbrukspolitik och ska bidra till förbättrad konkurrenskraft i jordbruket, hållbart nyttjande av naturresurser och till ökad sysselsättning på landsbygden. Totalt finns cirka 37 miljarder kronor för programperioden 2014-2020, varav cirka 60 procent utgörs av svensk medfinansiering.
Riksrevisionen sammanfattar resultatet av sin granskning:
Landsbygdsprogrammet är till för att utveckla landsbygden, men utformningen har gjort det svårt att nå målen. Dessutom har ansvariga myndigheter inte fått tillräckliga förutsättningar att utföra sina uppdrag, och det har inte gjorts några uppföljningar eller utvärderingar som kan bidra till förbättringar under pågående programperiod eller i framtiden.
Riksrevisionens slutsats är att regeringens prioriteringar ”försämrar förutsättningarna att nå målen på ett effektivt sätt”. I budgeten har regeringen avsatt cirka 2,8 miljarder kronor för denna typ av åtgärder.
Arbetsmarknadspolitiken drivs av önsketänkande
”Deltagarantal i nya arbetsmarknadspolitiska insatser – önsketänkande framför träffsäkra volymbedömningar”, (RiR 2018:10).
Mellan åren 2006-2015 överskattade regeringen systematiskt antalet framtida deltagare i nya arbetsmarknadspolitiska insatser.
Det har inneburit ett ineffektivt utnyttjande av Arbetsförmedlingens anslag och ökad risk för felprioriteringar, visar Riksrevisionens granskning. Riksrevisionen sammanfattar:
Regeringen har systematiskt överskattat deltagarantalet för de granskade insatserna. Tre gånger av fyra var deltagarantalet mindre än hälften av vad regeringen bedömde på förhand.
För att bli bättre rustad att göra träffsäkra bedömningar rekommenderar Riksrevisionen regeringen att systematiskt ta hänsyn till faktorer som tidigare visat sig påverka deltagarantalet i sina förberedelser. Dessutom bör antaganden och analyser dokumenteras. Regeringen bör också redovisa sina bedömningar och följa upp dem i efterhand.
Arbetsmarknadspolitiken omfattar totalt cirka 75 miljarder kronor 2019.
Vi ser i dessa exempel svidande kritik mot regeringens sätt att förvalta skattemedlen. Samma typ av brister återkommer i granskning efter granskning och pekar på en systematisk frånvaro av verifiering att myndigheterna följer givna instruktioner.
Lika frånvarande är systematiska krav på uppföljning och effektivitetskontroller. Genom att kontrollen av måluppfyllelsen är undermålig i så många fall, blir också osäkerheten om huruvida myndigheterna gör rätt saker allt större. Att det leder till stora ekonomiska förluster är också helt uppenbart.
Avsaknaden av direkta åtgärder efter Riksrevisionens ambitiösa och kostsamma granskningar är också i sig ett slöseri med skattemedel.
