![]()
Så länge partiledarna kommer är dock Almedalsveckan värd att bevaka. Partiledartalen kan komma att ge viktiga besked om vilken väg inte bara Liberalerna utan också de konservativa partierna kommer att välja. Regeringspartierna kan förväntas börja rulla ut sina försvarsplaner inför den massiva kritik som är att vänta i samband med nästa statsbudget.
Sedan 50-årsjubilleet förra året har det blivit drygt 500 programpunkter färre. Det är inte nödvändigtvis dåligt eftersom många programpunkter inte lockar fler än organisationens egen personal. Många programpunkters existens kan endast förklaras med att de behövs för att motivera en rad tjänstemäns deltagande på Almedalsveckan. De tillför ingenting av värde och ingen lyssnar på dem. Tyvärr försvinner också intressanta programpunkter från organisationer som helt enkelt inte har råd att medverka. Många deltagande organisationer är skattefinansierade och lever i symbios med de styrande partierna. Dessa har givetvis råd att komma, oavsett om de har något av värde att tillföra eller inte. Detta har gjort att kostnadsläget i Visby under Almedalsveckan fullständigt tappat proportionerna.
Privata företag och lobbyorganisationer har också råd att komma, men för att de skall finna det mödan värt måste de ha tillfälle att träffa politiker i beslutande positioner och det är här Almedalens tillbakagång kan bli ett problem. De flesta partier har idag goda skäl att försöka undvika att träffa väljare, man kan därför förvänta sig att färre politiker kommer att finnas på plats och på sikt riskerar det att minska intresset överlag.
Eftersom det är långt till nästa val finns det en risk att partiledartalen kommer att bli slätstrukna, men det finns några möjligheter att temperaturen kommer att stiga. Nyamko Sabunis tillträde som partiledare för Liberalerna har redan rört om i grytan, men det finns en rad frågetecken om vad hon vill åstadkomma. Sabuni var den första ledande politiker som tog upp problematiken med ”hederskulturer” och det var sannolikt därför hon fick avgå som minister i Reinfeldregeringen. Hon har också argumenterat för ett vuxet förhållningssätt till SD. På senare tid har hon dock kommit med nedslående budskap för de som vill se ett regimskifte, men det är också så att vad man säger för att bli partiledare och vad man faktiskt gör som partiledare kan vara helt skilda saker. Förhoppningsvis kommer läget att klarna efter talet, men Sabuni måste också ta hänsyn till den starka vänsterliberala falang som hittills styrt partiet. Det finns därför risk för att kursändringen inte blir så kraftfull till att börja med.
Ett annat parti som har en del att förklara för väljarna är Kristdemokraterna. Efter att, genom att förespråka en konservativ politik, ha gjort en fantastisk återhämtning i riksdagsvalet har man blivit måltavla för systemmedia. Attackerna har givit partiets vänsterflygel, den så kallade pingstvänstern, luft under vingarna, vilket tvingat fram en rad ödesdigra beslut. Att KD säger ja till en fri anhöriginvandring är utan tvekan anledningen till deras senaste ras. Pratet om Lars Adaktussons och andra KD-politikers syn på abortpolitiken som en orsak till raset har dålig verklighetsförankring. De som lämnat KD är i första hand äldre män och det kan antas att dessa är mer intresserade av en stram migrationspolitik än detaljer i abortlagstiftningen. Uteslutningen av den populäre konservative kommunpolitikern Joachim Gahm har också skrämt bort många konservativa väljare som nu gått till M och SD. Förhoppningsvis ger Ebba Busch Thors tal en vägledning om huruvida KD fortfarande är ett alternativ för konservativa väljare. Moderaterna har också stärkt sin ställning genom att föra mer av konservativ politik men partiet är fullt av inflytelserika reinfeldtister. Ulf Kristersson måste nu ge besked om vilken väg han kommer att välja.
Regeringspartierna kommer till nästa statsbudget i höst att ha ett stort pedagogiskt problem. Sannolikt kommer Socialdemokraterna redan nu att försöka förbereda väljarna på det kritiska läget. De andra partierna kommer att skylla på S, men förutom L har de små möjligheter att frånsäga sig ansvaret för den förda politiken. Nyamko Sabuni har däremot goda möjligheter att nu inleda en brytning med regeringen. Miljöpartiet kommer sannolikt att gå all in på klimathotandet. De skatter deras politik medför kan inte motiveras för väljarna om man inte får dem att tro att det är nödvändigt för deras överlevnad.
