![]()
Den 3 juli meddelade Riksbanken att man lämnar styrräntan orörd på minus 0,25 procent. Beskedet var väntat då inflationen rör sig nära målet om 2 procent, men i horisonten tornar allt mörkare moln upp sig.
– Europa är väldigt skakigt just nu, penningpolitiken fungerar dåligt, kommenterade tidigare finansministern Anders Borg läget under ett seminarium i Almedalen.
– Riksbanken måste räkna med att både Fed och ECB uppfattas som duvor.
Med det menar Borg att vi kan vänta oss nya räntesänkningar eller pengatryckande, så kallad kvantitativ lättnad, från de amerikanska och europeiska centralbankerna – något som Sverige skulle behöva svara på genom att följa efter. Men frågan är hur mycket lägre en ränta som redan är negativ kan bli? När finanskrisen utbröt i september 2008 låg den svenska reporäntan på 4,75 procent och när krisen var ett faktum kunde riksbanken snabbt sänka räntan till 0,25 procent – en sänkning med hela 4,5 procentenheter på ett halvår. Den möjligheten har inte Riksbanken igen om vi skulle gå in i ännu en kris.
Ny kris vid horisonten?
Snart elva år efter finanskrisen menar allt fler att det finns tecken som pekar mot att en ny kris är i antågande. En av de mest vedertagna signalerna är en så kallad ”inverterad avkastningskurva”, vilket innebär att räntor på långa statsobligationer är lägre än korta. Tesen är att denna signal kommer cirka ett år innan ekonomin går in i recession – ett samband som har gjort sig gällande i USA vid varje recession under det senaste halvseklet.
Om sambandet går igen så finns det anledning att vara orolig för svensk och europeisk del. Den 18 juni blev den svenska tioårsräntan negativ för första gången någonsin och den 3 juli gled den tyska tioåringen ned ända till minus 0,4 procent – lägre än ECB:s styrränta och något som inte ens skedde vid finanskrisen 2008, även om det var nära då.
Hushållens skulder
– Så länge som räntorna är låga är jag inte orolig, men om räntorna av någon anledning börjar gå upp då kommer vi få se effekter av detta. […] När skulderna blir för stora går det förr eller senare åt helvete.
Orden är Olof Manners, chef för makroanalys på Swedbank, och yttrades vid Almedalsseminariet ”Svenskarna och skuldberget – är hushållen en risk för ekonomin?”. Samtalsämnet var alltså de svenska hushållen, som tack vare många år av mycket låga räntor nu i genomsnitt sitter på lån motsvarande cirka 200 procent av sina årsinkomster.
Hushållens skuldsättning fortsätter att öka snabbare än inkomsterna, vilket gör dem allt mer sårbara om räntorna skulle börja röra sig uppåt – omvänt kan man säga att hushållen allt mer är beroende av kroniskt mycket låga räntor. De är inmålade i ett hörn, om man så vill.
Företagen sitter i samma båt
Men även företagen påverkas av det långvariga lågränteklimatet. I internationell affärspress talas det om en explosion i antalet ”zombieföretag” – företag vars lånekostnader är högre än vinsterna. Istället för att skuldsanera så har bolagen ofta lånat nya pengar för att täcka sina kostnader – en enklare lösning under en längre tid då krediterna har blivit allt billigare.
Men även många företag med goda vinstmarginaler har förändrat sitt beteende till följd av de låga räntorna. Billiga krediter innebär att det lönar sig att låna pengar för investeringar som ger historiskt mycket låg avkastning. Om räntan är 2 procent så räcker det med att investeringen ger tre procent i avkastning för att vara lönsam.
Faran i detta är uppenbar – om räntorna ökar så kan många företag sitta på lån som plötsligt är dyrare än vinsten på de investeringar man har använt krediterna till. Det vill säga i dag hälsosamma företag kan bli zombieföretag och allt fler zombieföretag kan komma att gå omkull.
Beroende av kroniskt låga räntor
Ju längre tid vi lever med de historiskt extremt låga räntorna, desto mer beroende blir vi av dem. Räntenivåer som var vanliga på 1990-talet skulle i dag slå omkull både företag och hushåll och riskera utlösa allvarliga tillgångskriser. Detta vill givetvis centralbanker och regeringar undvika till varje pris, vilket gör att det heller inte finns någon enkel väg ut ur den nuvarande situationen. En snabb ”normalisering” av ränteklimatet skulle utlösa krascher och sannolikt en långvarig kris.
En långsam normalisering vore en stor balansakt som, om den lyckades, skulle leda till många år av dålig fart i ekonomin som en följd av sanering efter lånefesten.
