![]()
Svensk ekonomi är numera starkt beroende av omvärlden. Vi skulle inte klara oss utan en omfattande import, inte minst av olja och livsmedel. Under lång tid har vi haft en stark industriell utveckling i Sverige, men när globaliseringen gjort att stora delar av vår industriella utveckling i praktiken placeras utomlands, går inte ekvationen ihop längre.
Det är en av orsakerna till att Riksbanken tvingats ut på okänt vatten och låtit räntan vara negativ. Det direkta målet med räntepolitiken är att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Det mått som oftast används för att beskriva detta är inflationen, och en stabil situation är då att inflationen ligger på cirka 2 procent.
Dagens situation har uppkommit genom att man med hjälp av räntepolitiken har som ambition att leda inflationen upp till 2 procent. Det är dock inte enbart räntepolitiken som påverkar inflationen. Alla andra politikområden bidrar också. Räntan kan ses som en regleringsventil som skall påverka den övriga ekonomin i rätt riktning. Det förutsätter dock att alla övriga sektorer i någon mening fungerar och att det inte förekommer alltför stora svängningar på något politikområde.
Migrationspolitiken motverkar räntepolitiken
Sveriges problem ligger i huvudsak i att vi haft just sådana svängningar i politiken, på flera olika områden. Den allt annat överskuggande problematiken är att vi haft en kraftig ökning av befolkningen genom invandring. Antalet invånare i Sverige har ökat med drygt 16 procent sedan år 2000, utan att i motsvarande grad bygga ut samhällets funktioner och infrastruktur. Bostäder, arbetstillfällen, utbildning, sjukvård, el- och vattenförsörjning, listan kan göras mycket lång på områden där Sverige inte har utvecklat samhällets förmåga att upprätthålla samhällskontraktet.
Finns det inte bostäder till alla, måste de byggas snabbt. Då blir det också väldigt dyrt. I en så allvarlig bristsituation har även bankerna drivit på utvecklingen av privata bostadslån, genom att skapa amorteringsfria lån och öka sin räntemarginal rejält. Just amorteringsfriheten var en innovation som bankerna bidrog med till prisrallyt. Förutom kraftigt ökade bostadskostnader har det lett till en omfattande social och kulturell bostadssegregation.
Migrationen har också gjort att de grupper som är extremt lågutbildade ökar mycket snabbt. Det ställer stora krav på vårt utbildningssystem, som inte har mäktat med att hantera situationen. Det har i sin tur lett till att skattesubventionerna för att få nyanlända i arbete har ökat kraftigt.
Detsamma gäller sjukvården. Antalet människor i landet har ökat snabbt, men sjukvårdsresurserna har inte hängt med. Visserligen har de ekonomiska resurserna i sjukvården fördubblats i reala termer sedan år 2000, men antalet vårdplatser, operationskapaciteten eller antalet läkarbesök har inte ökat i motsvarande grad. Det har skapat stora spänningar i fråga om tillgången till vård och köerna har vuxit mycket snabbt. Effekten blir att tilltron till samhällets förmåga avtar bland vanligt folk.
På senare tid, vilket också har uppmärksammats av Nya Tider, har tillgången till el och vatten blivit en het potatis. Den svenska infrastrukturen har helt enkelt inte byggts ut i takt med befolkningsökningen, vilket nu gör att brister uppstår. Konsekvenserna av detta har på kort sikt blivit vattenransonering genom till exempel bevattningsförbud. Import av tysk kolkraft till Skåne har också blivit nödvändigt, eftersom elsystemet inte klarar av att transportera tillräckligt med el från norra Sverige, i kombination med att vi lägger ned produktionen av vår egen kärnkraft i södra Sverige.
Samhällskontraktet bryts
Åtskilliga exempel på hur samhället inte längre klarar av att leverera det vi vant oss vid, bidrar till att urholka tron på samhällets förmåga. Det är i sig troligen den största risken för svensk ekonomi som helhet. När vi tappar tron på utvecklingen, har vi kommit långt på vägen mot allvarliga problem.
När man tittar på de senaste halvårsrapporterna om utvecklingen på olika områden, kan man inte undgå att beröras av de ganska dystra siffror som presenteras. Industrins inköpschefsindex är en sådan indikator, som säger en del om hur industrins tro på framtiden ser ut. Under det senaste halvåret har detta index legat under gränsen för när vi kan tala om att vi är inne i en lågkonjunktur och ser en ekonomisk tillbakagång. Detta gäller inte bara Sverige, utan syns inom hela EU-området.
Uppsägning av personal inom industrin är också inne i en negativ trend. Det senaste året har uppsägningarna inom detta område ökat med hela 27 procent i Sverige, enligt en rapport från Trygghetsfonden.
Antalet konkurser och uppsägningar inom handelsföretagen ökar också snabbt. Uppsägningarna på grund av konkurser har i den sektorn ökat med hela 35 procent på ett år. Förutom att det pågår en stark naturlig strukturomvandling på handelsområdet, med övergång till e-handel, förstärker svensk skattepolitik den negativa utvecklingen för svenska handelsföretag i jämförelse med övriga EU. Den nyligen införda, och dessutom kraftigt höjda, ”kemikalie”-skatten på vitvaror flyttar stora handelsvolymer från butikshandel till näthandel med ursprung i våra grannländer, främst Tyskland och Danmark.
Försämringen av kronans värde, som till stor del beror på räntenivån, motverkar detta i någon mån. Sverige devalverar helt enkelt. Därmed skapas ett politiskt tryck på att inte höja räntan, trots det extrema utgångsläget. Skulle vi få en räntehöjning, tappar vår industri och handel konkurrenskraft ytterligare. Vi befinner oss alltså i en besvärlig spiral, där handels-, industri-, skatte- och ekonomisk politik i övrigt skapar negativa konkurrensnackdelar för vårt eget näringsliv, som i viss mån kompenseras av den extrema räntepolitiken.
Dags att se över 2-procentsmålet
Räntepolitiken i Sverige bör, av många skäl, inte avvika alltför mycket från omvärldens. I en tid när omvärldens räntetryck är nedåt, blir den svenska situationen än mer problematisk.
Inflationstrycket ser ut att gå neråt och för att kunna normalisera den svenska räntenivån borde nog Stefan Ingves och hans kollegor i Riksbankens direktion överväga att än en gång aktualisera diskussionen om var den lämpliga målnivån för den svenska inflationen bör ligga.
Kanske är det dags att se över 2-procentsmålet och börja fundera över om det inte vore bättre att gå mot 1 procent istället. Det skulle sannolikt minska frustrationerna kring en svensk räntehöjning till 0 procent och dessutom anpassa teorin till verkligheten i något högre grad än vad som nu är fallet.
Det minskar förstås inte trycket på övriga politikområden att styra om inriktningen för att minska glappet mellan politik och verklighet där också. Det skulle snarare öka trycket på politiken att vidta relevanta åtgärder, något som också Riksbankens direktion påpekat vikten av i samtliga penningpolitiska rapporter de senaste åren.
