Dan Park – Sveriges mest fängslade konstnär

Dan Park är gatukonstnären som växte upp på en bondgård i Holmnäs, två mil utanför Umeå. Han placerades där som ettåring i fosterfamilj och fick hjälpa till på gården tills han fyllde 18 år och flyttade in till Umeå. Skoltiden präglades av utanförskap och mobbing, så han sökte sig till skolans bibliotek för att fredas från sina plågoandar. – Biblioteket var en fredad zon på den tiden, där vågade inte mobbarna gå in och vara på oss, där fick man vara ifred. Vi satt mest och spelade schack, berättar Dan. Lite senare kom han att hänga mycket med de som gick i konsthögskola. Han berättar att han drack folköl och käkade röd flugsvamp på ravefester. Hans sällskap med konstnärer väckte hans intresse för konsten. Park började sin karriär som gatukonstnär år 1988 genom att klistra upp affischer på mördaren Juha Valjakkala, och senare kom hans konst att anta en mer politisk prägel.

Samhällskritikern Park växer fram

Själv betraktar sig Dan Park som antikapitalist men plockar lite från både vänster och höger. Han anser att den politiska höger-vänsterskalan har spelat ut sin roll då båda block i stora drag vill samma sak. – Jag gillar inte globalisttanken, för det verkar mest handla om stålar, att varor och människor ska kunna flöda fritt medan nationalstaten krossas, det tycker jag låter osmart. Arbetarklassen har det bra i dag ekonomiskt, nu är det en underklass som inte har något jobb. I dag är han känd som Sveriges mest dömde konstnär och ska avtjäna sin tredje hets mot folkgruppdom i fängelse så fort det blir en plats ledig. Park uppger att han inte tjänar några pengar på sin konst, utan att det mest resulterar i böter som han inte betalar. Park är kritisk mot konstetablissemanget och menar att de gett upp den gamla rebelliska ådran som karakteriserade konsten förr. – Konsten har blivit politiskt korrekt. De säger att man ska bryta mot normer och provocera, men de fattar inte själva att det är de som har blivit normen. Den har blivit jäkligt politisk, dagens konst, förklarar han. Många människor har blivit provocerade av Parks gatukonst, men det ser han inte som något problem: – Problemet är inte att jag provocerar, problemet är att folk blir provocerade. Sånt väljer man ju själv om man vill bli. I och med att jag gör icke politisk korrekt konst så blir väl de politiskt korrekta provocerade, det tycker jag är viktigt för då visar man på hyckleriet kring det hela.

Lagen om HMF riktas mot kritiker

Dan Park berättar om hur lagen om hets mot folkgrupp har blivit ett allt vanligare medel för makten att använda mot frispråkiga människor i Sverige. I den senaste domen straffas Park för att ha lagt upp en bild på twitter föreställande hans konst som visas upp av den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Jallow Momodou under ett föredrag. Momodou är även aktiv i Afrosvenskarnas riksförbund. I sitt inlägg på twitter undrar Park vem han ska stämma för upphovsrättsbrott. – Mitt syfte var inte att hetsa, utan jag undrade om inte jag har några rättigheter till mitt verk. Han undrar dessutom varför Mamodou kan visa upp bilden utan att straffas, medan när Park själv återger en stillbild ur föredraget så döms han. Park menar att lagen om HMF har blivit ett verktyg för att tysta kritik emot invandringen och dess konsekvenser. – I slutet av åttiotalet användes inte HMF-lagen särskilt mycket. Jag trodde aldrig, när jag började, att jag skulle få sitta i fängelse för mina bilder, det är ju bara bilder. I dag finns inte likhet inför lagen när det gäller HMF. Jag tycker mest att det är nationalister och vita invandringskritiker som blir fällda för det brottet. Palestinier kan gå och skrika död åt alla judar på en demonstration utan att bli åtalade eller fällda. Hade jag ställt ut samma konst som Makode Linde gör, som själv är svart, så hade jag garanterat blivit åtalad och fälld för hets mot folkgrupp, men i och med att han är svart så kommer han undan med det. Trots att han slängs i fängelse för sin gatukonst, har han inte blivit kontaktad av någon intresseorganisation för konstnärer. – De ser det jag gör som rasism, de ser inte på det som konst, så därifrån får jag inget stöd.

Våld, fängelsestraff och hemlöshet

När Park kommer ut ur fängelset så blir han troligtvis hemlös igen, berättar han. Att kämpa emot en stat och ett etablissemang kan kosta på psyket, men Park själv menar att han mår bra. Han säger att han inte direkt har fått några nya vänner av sitt engagemang, utan snarare mest har blivit av med gamla vänner sedan han började med sin kontroversiella konst. [caption id="attachment_57318" align="alignnone" width="585"] Dan Park klistrar upp ett av sina samhällskritiska montage. Foto: Nya Tider[/caption]   Trots att han har blivit attackerad bakifrån med sparkar och slag så har han aldrig ångrat något verk. Park har istället vänt på situationen och använt bilder från sitt söndersparkade ansikte inramat av ett hjärta med texten: Det här är konst – slå mig. – Det är värt att åka i fängelse, det blir bara mer reklam för mina bilder. Det är inte så vanligt att konstnärer åker i fängelse, inte nuförtiden i alla fall. Jag har inte fått några nära vänner av det, det är flera and­ra som har försvunnit. Jag har fått några vänner inom den nationella rörelsen, de gillar ju yttrandefrihet, men inom vänstern är man inte välkommen. Jag ser det mer som en teater, så det är ingenting som jag tar personligt.

Rasism eller ej?

Park häcklar alla i sina montage: Politiskt korrekta, feminister, kändisar, sverigedemokrater, nazister, lättkränkta afrikaner – ja, alla där det finns någon ironisk poäng att göra. Ofta tar han avstamp i en aktuell samhällsdebatt, som till exempel om negerbollens och Kina-godisets vara och icke vara. Han säger dock bestämt att rasist är han inte. – Min definition av rasism är den gamla där man anser sig ha rätt att styra över and­ra ungefär som slaveriet en gång i tiden. Dagens nationalister vill ju inte det, de vill att folk ska ha sina egna länder, bara att alla inte ska bo på samma ställe, det kal­lar inte jag rasism. Park anser istället, att den verkliga rasismen i samhället i dag istället visar sig på ett helt annat sätt. – Gruppvåldtäkterna skulle jag vilja klassa direkt som hatbrott eller rasism. Det är ju Mellanösterninvand­rare som attackerar specifikt svenska vita kvinnor och barn. Det om något borde ju vara rasistklassat. Enligt Park är det samhället som prioriterar fel och han uppmanar fler att bryta mot lagen om hets mot folkgrupp: – Egentligen borde fler bryta mot HMF-lagen. Till sist så blir de tvungna att bygga nya fängelser för yttrandefrihetsbrottslingar eller slänga ut våldtäktsmännen, då kanske folk fattar hur sjuk lagen är.