För värnandet av svenska språket

Den första juli 2009 trädde en ny svensk språklag i kraft. Syftet med den här lagen är att dels att ange svenskans och de fem nationella minoritetsspråkens ställning samt att värna om svenska språket. Lagen fastställer även att Sveriges huvudspråk är svenska och i 5§ klargörs att ”Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige skall ha tillgång till och som skall kunna användas inom alla samhällsområden.” I Statens offentliga utredningar (SOU) 2008:26, som bär titeln Värna språken – förslag till språklag, får man veta att förslaget till denna språklag lades fram efter att en utredning ledd av Bengt-Åke Nilsson, som tidigare varit regeringsråd, tillsatts år 2007 med uppdraget att ”utarbeta ett förslag till språklag, där det svenska språkets ställning regleras.” Anledningen till att detta uppdrag skulle utföras var, enligt SOU 2008:26, att den svenska språksituationen ”förändrats under senare år.”

Svenskans förändrade ställning

I SOU 2008:26 noterar utredningen att svenska språkets ställning ”inte längre” är självklar främst till följd av internationaliseringen och samarbetet med olika nationer som ”blivit mer omfattande för Sveriges del inte minst genom medlemskapet i den Europeiska unionen.” Andra orsaker till svenskans förändrade ställning som tas upp av utredarna är det engelska språkets inflytande och ”influenserna från alla språk som talas av de personer som flyttat från andra länder till Sverige.” Det noteras även att då Sverige ”sedan 1999 har fem erkända nationella minoritetsspråk” har det satts ”fokus på det förhållandet att vi inte har någon reglering av det svenska språkets ställning.” Allt detta fick utredningen att dra slutsatsen att det ”blir därmed allt tydligare att vi i Sverige bör värna om ett gemensamt språk, ett komplett och samhällsbärande språk. Att det skall vara det svenska språket är en given utgångspunkt.” Kort sagt är avsikten med språklagen att värna om svenska språket och dess framtid, som bedömdes av utredningen vara hotad till följd av invandringen, globaliseringen, engelska språkets inflytande och EU-medlemskapet. Denna lag skyddar även svenska teckenspråket och de fem erkända nationella minoritetsspråken i Sverige (finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch) samt invandrarspråk. Detta innebär att även om lagens främsta syfte är att bevara svenskan så avser den samtidigt att bevara mångspråkigheten i Sverige.

Tillämpningen

Språklagen är avsedd, enligt Institutet för språk- och folkminnen, att ange mål, principer och riktlinjer för användningen av språk och offentliga organisationer är skyldiga att följa den. Intressant nog finns inga straffbestämmelser som gäller om brott mot denna lag sker. Däremot kan en anmälan till Justitieombudsmannen (JO) göras. I Språklagen i praktiken – riktlinjer för tillämpning av språklagen skriver Språkrådet att, förutom offentliga organisationer, så gäller lagen även ”beslutande politiska församlingar” och ”privata aktörer som bedriver verksamhet på statens, landstingets eller kommunens uppdrag.” Tillämningen av språklagen har dock inte varit utan problem. Den 14 december 2017 publicerade Hufvudstadsbladet (HBL) en artikel om en rapport som visar att språklagen inte följs, särskilt inte inom ”social- och hälsovården”. I den här artikeln återges nämligen en intervju med språkrättsråd Corinna Tammenmaa, i vilken språkrättsrådet rapporterar om stora okunskaper när det gäller de samiska språken och svenska inom social- och hälsovården och i Språktidningen nummer 5/2019 noterar Bo Löfvendahl i artikeln ”Språklagen fyller 10 år – men vad hände egentligen” att: ”det är bara några få ärenden om språkbruk som har prövats av JO sedan språklagen kom till. De som har fått kritik av JO har till exempel varit högskolor som har ställt krav på att ansökningar till en tjänst skall skickas in på engelska, eftersom lagen säger att man alltid skall kunna kommunicera med statliga myndigheter på svenska.” I Löfvendahls artikel noteras även att ”Den svenska språkpolitiken bedrivs i praktiken inte inom kulturpolitiken, trots att man säger att det är där den skall bedrivas.” Istället bedrivs språkpolitiken, skriver Löfvendahl, ”inom utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.” I artikeln citeras, bland annat, Språkrådets utredare Jennie Spetz, som konstaterar att de som följer språklagen bäst ”är de stora statliga myndigheterna. De har juristavdelning och kommunikationsavdelning – och de har faktiskt koll på språklagen.” I år är det tio år sedan språklagen trädde i kraft, men uppenbarligen följs den inte helt. Den är en speciell lag i avseendena att det inte är straffbart att bryta mot den och att den är en så kallad ramlag, det vill säga en lag som innehåller principer och riktlinjer. Den är även, som Språktidningen noterar, ”subsidiär, vilket betyder att den släpper fram andra lagar om de är mer specialiserade.” Frågan är dock hur väl denna lag, som klargör att svenska skall vara Sveriges huvudspråk, egentligen kommer att hålla i längden med den pågående invandringspolitiken som lett till, vilket framgår i artikeln ”Befolkningsutbytet: allt färre svenskar i Sverige” som publicerades i Nya Tiders pappersupplaga 19/2018, ett minskat antal svenskar. Det får nog framtiden utvisa.