![]()
Under hösten har statistik för de tre första kvartalens stölder av vissa kapitalvaror redovisats. Man kan konstatera att antalet stölder totalt sett har minskat, sett ur ett tolvmånadersperspektiv, i vart fall i statistiken om anmälda brott. Under september har dock egendomsbrotten ökat i förhållande till föregående år. Andelen uppklarade brott, det vill säga där ägaren fått tillbaka sina stulna kapitalvaror, är dock skrämmande låg.
Om det hade funnits utarbetade modeller för att beräkna den samlade kostnaden, skulle det sannolikt visa sig att priset bara för denna typ av brottslighet närmar sig tio miljarder kronor per år.
Larmtjänst levererar statistik över anmälda och ej avlysta efterlysningar av, bland annat stulna fordon och maskiner. De senaste siffrorna, som gäller 2018, visar att antalet stölder av bilar minskar stadigt, men också att andelen ouppklarade stölder ökar tämligen snabbt. Det betyder att antalet bilar som ej återfinns är relativt konstant och att polisen är betydligt sämre på att lösa bilstölder. Det är en intressant iakttagelse, eftersom möjligheten att söka efter stulna fordon och maskiner ökar med ny GPS-baserad teknik.
När det gäller bilar är det de riktigt dyra premiumbilarna av senare årsmodeller som toppar statistiken på stulna bilar. Det betyder att värdet av de stulna men ej återfunna fordonen ökar kraftigt.
Brister i lagstiftningen och reglering av Tullverkets verksamhet gör också att det är tämligen riskfritt att försöka transportera ut stulna fordon ur landet. Den organiserade brottsligheten kan alltså fortsätta sitt arbete med att stjäla och tjäna pengar på sina brott med halverad risk för upptäckt nu jämfört med 2008. Det blir också ett tydligt bevis på att polisens effektivitet har minskat kraftigt, vilket skett gradvis under hela den redovisade perioden.
Kostnaderna för samhället och enskilda personer är svåra att uppskatta, eftersom det inte görs någon officiell statistik över kostnader för olika typer av brottslighet i Sverige. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) lade fram en rapport om kostnaderna för brottslighet år 2017. Det var dock enbart en litteraturstudie om huruvida det var möjligt att göra en sådan beräkning eller inte.
BRÅ verkar på det hela taget vara tämligen passiva inför ett mer rutinmässigt arbete med att uppskatta samhällets kostnader för brottsligheten, vilket kan illustreras med följande citat från den nämnda rapporten:
I ett läge där det fortfarande finns mycket oenighet inom forskningen kring hur sådana skattningar ska göras, samt om tillförlitligheten i de befintliga skattningsmetoderna kan detta ses som uppgifter som främst lämpar sig för den akademiska forskningen vid universitet och högskolor. Alternativt kan det vara en uppgift för någon form av tvärvetenskaplig expertgrupp eller kommitté att försöka ta fram en lista över kostnader för olika typer av brott.
I BRÅ:s långsiktiga statistik för antalet brott i olika kategorier, kan man se en skrämmande trend, där antalet anmälda brott totalt har ökat med 27,6 procent från 2000 till 2018. Trenden ser dock olika ut för olika typer av brott. Medan stölder, ”tillgreppsbrott”, minskat med 36,8 procent under perioden har bedrägerierna istället ökat med 415,5 procent, narkotikabrott med 228,5 procent, mord och dråp har ökat med 156,6 procent och skadegörelse med 58,3 procent. Allt enligt BRÅ:s officiella statistik.
När det gäller stölder av dyra kapitalvaror, som anläggnings- och jordbruksmaskiner, ser vi en fortsatt hög frekvens av ouppklarade brott, vilket framgår av Larmtjänsts redovisningar. Både när det gäller bilar och dessa maskiner anses det klarlagt att internationella syndikat ligger bakom stölderna och att en stor del av stöldgodset förs ut ur landet.
Alla berörda myndigheter är också medvetna om att ett stort antal av de stulna maskinerna, men också bilar, båtmotorer och verktyg, förs ut ur landet utan att Tullen har rätt att ingripa mot uppenbar utförsel av stöldgods. Problemet har varit känt länge och ett flertal förslag i riksdagen har pekat på behovet av att vidga den polisiära kompetensen vid våra gränser.
Ett stort problem i det sammanhanget är EU:s regler om den ”fria rörligheten” som gör att Tullverket inte ens har rätt att kräva bevis för vem som äger misstänkt stöldgods. Josef Zila, professor i straffrätt vid Örebro universitet som forskat om bland annat smugglingslagen, berättar i en intervju år 2018 med ATL, Lantbrukets affärstidning, att Tullen inte har rätt att stoppa sådana transporter om misstanken om brott bara kommer från själva varan, det måste också finnas annat som tyder på brott. Det enda Tullen kan göra är att tillkalla polis, som i princip måste finnas på plats direkt för att transporten skall kunna hållas kvar.
Det är naturligtvis en omöjlig uppgift för våra myndigheter att verka på ett effektivt sätt under sådana förutsättningar. En väg att lösa det är att, som flera förslag i riksdagen har pekat ut, ge Tullen polisiära befogenheter så att de kan agera själva utifrån aktuell lagstiftning om häleri. Det har regeringen vägrat så här långt och den organiserade brottsligheten kan fortsätta att åsamka lantbrukare, båtägare, entreprenadföretag och andra stor ekonomisk skada, utan alltför stor risk att fastna i den svenska rättvisan.
Polisen är också resignerad i inställningen till hur de kriminella nätverken tillåts fortsätta att husera i Sverige. I en rapport från NOA, den Nationella Operativa Avdelningen, beskrivs situationen så här:
Enligt Noa Unds bedömning kommer den organiserade tillgreppsbrottsligheten under de kommande två åren att fortgå på samma nivå eller öka i omfattning. Detta beror på flertalet faktorer. Efterfrågan på de varor som brottsområdet genererar kommer att kvarstå och sannolikt öka på vissa områden. För de kriminella aktörerna är stora brottsvinster, låg risk för upptäckt och lagföring samt låga straffvärden viktiga incitament för att fortsätta med brottsligheten.
Effekterna på samhället av denna brottslighet ser vi i form av minskad tillit och ökad otrygghet. Skenande kostnader för samhället kan anas, men bristen på korrekt redovisning av brottslighetens kostnader gör att hela vidden blir i det närmaste omöjlig att beräkna.
Många anser att det hade varit intressant att kunna beräkna kostnaderna för brottsligheten, inte minst för att kunna bedöma nyttan av olika motåtgärder. Nyttan, eller bristen på nytta för den som tror på det, av att se till att återfallsförbrytare sitter bakom lås och bom skulle då också kunna göras tydligare.
Det skulle i sin tur öka incitamenten för politikerna i regeringen att vidta relevanta åtgärder, menar bedömare , som anser att det årligen förs ut värden för flera miljarder kronor på detta sätt. Till detta skall samhällets olika kostnader för att hantera brottsligheten, brottsoffer och sociala effekter läggas.
Om det hade funnits utarbetade modeller för att beräkna den samlade kostnaden, skulle det sannolikt visa sig att priset bara för denna typ av brottslighet närmar sig tio miljarder kronor per år. Det finns alltså goda ekonomiska incitament för att vidta både snabba och effektiva motåtgärder.
