![]()
Allt fler kommuner rycks upp ur villfarelsen att migrationen är lönsam på ett tämligen bryskt sätt, när de statliga bidragen till kommunernas flyktingmottagning försvinner två år efter mottagandet. Den ”nyanlände” förväntas då vara ”färdigintroducerad” och försörja sig själv. Att kostnaderna finns kvar och nu blir kommunens ansvar visar sig både brutalt och snabbt i det budgetarbete som pågår just nu. Ett stort antal kommuner brottas med omfattande besparingskrav på grund av de ökande sociala kostnaderna. På väldigt många håll har man valt att ta pengar från olika typer av service- och äldreboenden.
Nedläggning av äldreboenden, minskad personaltäthet på demensboenden, högre avgifter för de boende och en allmän neddragning av servicenivån till en absolut miniminivå, är några av de åtgärder som kommunerna just nu genomför. Vi har bland annat rapporterat om att man sänker värmen på äldreboenden (NyT v.40/2019) och till och med låter de boende betala för toalettpapper (NyT v.44/2019).
Detta beror dock inte på att färre behöver ha denna service. Tvärtom kommer behovet av kommunal service att öka under den närmaste tioårsperioden på grund av den svenska befolkningsstrukturen, det vill säga 40-talisternas åldrande. Det betyder att man, istället för att dra ned, borde planera en ganska kraftig utbyggnad av servicen.
Men pengarna för det finns inte i den kommunala ekonomin, eftersom försörjningsbördan för migranterna samtidigt ökar kraftigt. Pengarna räcker helt enkelt inte till både en väl fungerande äldreomsorg och den snabbt växande notan för migrationen.
Allt fler kommuner får allt större ekonomiska problem och även tidigare förhärdade motståndare till en korrekt verklighetsbeskrivning börjar så smått att våga redovisa de effekter som är resultatet av den förda migrationspolitiken. Visserligen gör man oftast inte den kopplingen, men de faktiska problemen, med till exempel nedlagda äldreboenden, poppar upp i spalterna som svampar ur jorden.
Minskad bemanning på demensboenden i Norrköping
Ett exempel på försämring av demensvården hittar vi i Norrköpings kommun i anslutning till besparingar på 66 miljoner på vård och omsorg. Man försöker identifiera sådant inom äldrevården som ligger utanför den absoluta lägstanivån enligt lagkraven. Flera förslag diskuteras, till exempel avveckling av platslagad mat, neddragning av personaltätheten på demensboenden och en anpassning till en lägsta tillåten nivå. Då skall man också veta att lagen är allmänt hållen med stort utrymme för tolkningar av kraven.
Ordföranden i Norrköpings kommuns vård- och omsorgsnämnd, Olle Vikmång (S), säger till media att det enda som går att spara på är de särskilda boendena, apropå att man beslutat att lägga ned ett äldreboende med 23 platser. I intervjun sägs inget om hur behovet av särskilda boenden förväntas utvecklas. Nya Tider har ställt frågor om detta till honom, men inte fått några svar.
Tre boenden avvecklas i Oskarshamn
Kommunfullmäktige i Oskarshamns kommun beslutade den 11 november att lägga ned tre särskilda äldreboenden i Misterhult och Oskarshamns tätort. Orsaken är att kommunen skall spara 30 miljoner kronor på två år. Beslutet har föregåtts av högljudda protester, eftersom man tvingar boende att flytta in till stora opersonliga boenden i centralorten, bort från sin invanda hemmiljö.
Att lägga ned boenden på småorter, som också har en åldrande befolkning, i detta fall totalt 14 lägenheter i Misterhult, blir ett slag mot den lilla ortens möjligheter att utvecklas. Det blir färre arbetstillfällen i lokalsamhället och flera förväntas flytta in till centralorten Oskarshamn därför att servicen försvinner från byn.
Anna Lindquist, Socialchef i Oskarshamns kommun, svarar på Nya Tiders fråga om hur man avser att hantera det ökande behovet, med att peka på utredningen och pågående utbyggnad med totalt 84 platser. Samtidigt lägger man dock ned 50 plaster, som gör att nettoeffekten blir 34 nya platser.
Ett av de boenden som läggs ned är ett demensboende med åtta platser. De boende kommer att flyttas in till Oskarshamn, drygt 2,5 mil bort från sin hemmiljö och anhöriga. Att flytta på dementa innebär också stora risker. Det framgår av Socialstyrelsens riktlinjer: ”man skall ta hänsyn till att personer med demenssjukdom kan påverkas negativt, både vad det gäller fysiska funktionsförmågor och dödlighet”.
”Vi hoppas att vi dör innan flytten”
Den 24 oktober beslutade stadsdelsnämnden i Spånga-Tensta i Stockholm att lägga ned serviceboendet Fristad i Bromsten, vilket tvingar över 101 boende att flytta, den äldsta 103 år gammal. En av de boende säger till nyhetssajten Mitt i Stockholm:
– Det här har drabbat alla väldigt hårt. De här gamla människorna hade ju inte tänkt flytta något mer. Gamla människor far illa av det här och vi är ledsna och nergångna. Vissa säger att de hoppas att de skall dö innan flytten.
Boendet skall vara tömt under våren 2021 och de boende kommer att ges förtur till andra liknande boenden inom Stockholms stad. Beslutet innebär att 101 servicelägenheter försvinner och att en stor byggnad med 153 lägenheter står tom, utan officiellt beslut om vad den skall användas till, i bostadsbristens Stockholm.
Orsaken till att det stora boendet läggs ned påstås vara ett stort renoveringsbehov och outnyttjade lägenheter, enligt stadsdelsnämndens ordförande Ole-Jörgen Persson (M). Han menar att 52 av lägenheterna står tomma och kostar kommunen fyra miljoner kronor per år i hyra. När serviceboendet är utrymt blir kostnaden tolv miljoner kronor per år. Många befarar att nedläggningen av serviceboendet är ett svepskäl för att kunna göra om serviceboendet till asyl- och migrantboende, vilket har skett tidigare i Stockholm.
Elefanten i rummet heter Migration
Samtliga dessa fall, liksom många andra, har ekonomin som förklaringar till varför äldreboenden avvecklas. Ingen berör den snabbt ökande kostnadsmassan för att försörja migranter utan arbete som orsak.
En tydlig indikation på problemets orsaker får man genom att titta på hur statens bidrag till kommunerna för migration har utvecklats. Från 2017 till 2018 minskade statens bidrag med hela 39,7 procent, från 42,3 miljarder kronor till 25,5 miljarder. Antalet personer som skall försörjas har dock inte minskat utan ökat.
Vi har fortfarande ett genomsnitt på mer än åtta år innan hälften av de asylsökande kommit i någon form av försörjande sysselsättning. Statens stöd försvinner efter två år. Att antalet personer som behöver försörjas av kommunerna då växer är en enkel matematik. Det verifieras också av att kommunernas ekonomi samtidigt försämras. Till slut spricker det och de svagaste i samhället får ta stöten. Det är det vi ser nu när attacken mot dementa, äldreboenden och serviceboenden tar fart.
