![]()
Ny omflyttning av skattepengar
I ett pressmeddelande från civilminister Lena Micko kommer det nya systemet att ge ett ökat stöd till kommuner och landsting ”med särskilt stora utmaningar”. De största mottagarna i systemet avgörs med utgångspunkt i ”faktorer som gleshet och socioekonomi, t.ex. utbildningsbakgrund”, säger Lena Micko. Det betyder att glesbygdsområden kan vänta sig att få en del av detta tillskott, men i övrigt är det precis de som man brukar förstå med områden med ”särskilt stora utmaningar”.
Förslaget är alltså i första hand utformat för att flytta skattekraft från ännu välmående kommuner till de som har stora problem på grund av en omfattande migrantmottagning. Den ekonomiska belastningen på kommuner och landsting som migrationspolitiken innebär har den senaste tiden blivit alltmer uppenbar och drabbade kommuner har mer eller mindre krävt mer resurser till migranternas försörjning.
Migrationskostnaderna ligger bakom ändringarna
Statens åtagande för migranter som fått uppehållstillstånd räcker bara i två år. Därefter blir kommunerna själva betalningsansvariga för hela kostnaden för försörjning, skola, vård och omsorg. Det leder obönhörligen till snabbt ökande kostnader, när fler och fler migranter placeras i en kommun av Migrationsverket.
Vi har fortfarande ett genomsnitt på mer än åtta år innan hälften av de asylsökande arbetsföra vuxna kommit i någon form av försörjande sysselsättning. Statens stöd försvinner efter två år och kostnaderna vältras då över på kommunen. Att antalet personer som konsumerar välfärd i kommuner och landsting då växer är en enkel matematik. Det verifieras också av att kommunernas ekonomi samtidigt försämras.
Vilka uttryck besparingarna kan ta sig har vi rapporterat om vid flera tillfällen. Det kan vara allt från att sänka värmen på äldreboenden (NyT v.40/2019) till att låta de boende betala för toalettpapper (NyT v.44/2019). Generellt pågår just nu en omfattande omstöpning och nedläggning av äldreomsorgens olika delar i kommunerna. Till slut spricker det och de svagaste i samhället får ta stöten. Det är det vi ser nu när attacken mot dementa, äldreboenden och serviceboenden tar fart.
En tydlig indikation på problemets storlek får man genom att titta på hur statens bidrag till kommunerna för migration har utvecklats. Från 2017 till 2018 minskade statens bidrag med hela 39,7 procent, från 42,3 miljarder kronor till 25,5 miljarder, det vill säga en minskning med 16,8 miljarder kronor. Antalet personer som skall försörjas har dock inte minskat utan ökat. Det är också i detta sammanhang man ska se finansministerns utspel om att öka statslånen, som vi rapporterade om i förra veckans nummer.
Stärkt och jämlik välfärd
I pressmeddelandet säger civilministern:
– Det är väldigt glädjande att riksdagen har röstat ja till vårt förslag om en ny, förstärkt kostnadsutjämning. Förändringarna ska bidra till en stärkt och mer jämlik välfärd i och med att kommuner och landsting får mer likvärdiga förutsättningar att uppfylla sina välfärdsuppdrag, oavsett var i landet de befinner sig.
Exakt hur välfärden skall stärkas genom förslaget pratar inte Lena Micko om, annat än att staten ska skjuta till 3,5 miljarder kronor. Det skall dock ses i ljuset av att den andra delen av det kommunala utjämningssystemet, inkomstutjämningen, i huvudsak finansieras av staten, med 110 miljarder 2019. I den aktuella ändringen påverkas dock inte den delen över huvud taget. Hela utjämningssystemet är mycket komplext och det är nästan omöjligt att förstå hela systemet i detalj. Det gör det ännu svårare att reda ut vilka effekterna av en ändring egentligen blir.
Regeringen avser att tillföra 3,5 miljarder kronor till utjämningssystemet, med anledning av ändringarna i kostnadsutjämningssystemet. Om man jämför det med hur mycket Migrationsverkets utbetalningar minskar, förstår man att det tillskottet, cirka 20 procent av 2018 års minskning, är nålpengar av mer kosmetisk karaktär.
Det försåtliga i detta system är att den migrationsrelaterade kostnadsmassan ökar hela tiden, genom att tiden från uppehållstillstånd till egen försörjning utan stöd från samhället är så oändligt lång. Orsakerna till det är en egen historia, men bygger i huvudsak på svårbemästrade kulturella skillnader, stora brister i utbildningsbakgrunden och negativa incitament till att skapa en egen försörjning och att assimileras i det svenska samhället.
Eftersom omfördelningen i utjämningssystemets kostnadsdel är ett nollsummespel mellan kommunerna, kommer det att bli lika stora förluster hos dem som får betala mer som vinster hos de som får ökat bidrag. Totalt sett blir det alltså inte mera välfärd för pengarna, utan flyttad välfärd från en ort till en annan. Utifrån denna uppenbara konsekvens blir civilministerns glädjeutbrott något mindre uppmuntrande.
För säkerhets skull har man också lagt in ett extra ”införandebidrag”, som skall täcka delar av de förluster som de ökade kostnaderna innebär för de som får betala mer. Det kommer alltså att ta flera år att genomföra de aktuella ändringarna och då har alla ändå glömt vad det handlade om.
Om man vill stärka den svenska välfärden krävs det därför åtgärder på ett annat plan än att öka omflyttningen av pengar mellan kommuner och landsting. Vi ämnar att återkomma med en redovisning av SCB:s analys av effekterna av de aktuella ändringarna, som skall redovisas den 20 december i år.
