![]()
Mantrat om hur lång genomsnittstiden är för invandrare att få ett jobb har upprepats sedan Erik Ullenhags dagar, eller tidigare. Huruvida siffran är bra eller dålig beror på vilken världssyn man har – vissa säger att infödda svenskar måste försörjas runt 20 år innan de får ett jobb, men glömmer samtidigt att deras uppehälle och utbildning normalt sett betalas av deras föräldrar under den tiden.
Problemen med påståendet är två: Det blandar ihop de statistiska begreppen ”medelvärde” och ”medianvärde”, samt att statistiken inkluderar diverse skattefinansierade åtgärder, något som naturligtvis inte bidrar med några nettoskatteintäkter. Dessutom så räcker det med en timmes ”sysselsättning” i veckan för att få ingå i statistiken. Jobb som utförs på endast ett fåtal timmar i veckan är i regel skattefinansierade, och även om de inte vore det så skulle det inte räcka till en försörjning. Dessa personer är med andra ord fortsatt bidragsberoende.
[caption id="attachment_58811" align="alignnone" width="585"]
![]()
Diagrammet visar arbetsmarknadssituationen för icke-västliga invandrare i Sverige som funktion av hur länge de har varit i landet. Bild: Facebook[/caption]
Siffran anger alltså inte medelvärdet av tiden det tar för invandrare att få ett jobb, utan medianvärdet. Detta anger tiden det tar för hälften av en årskull invandrare att komma i ”sysselsättning”. I den andra halvan återfinns sannolikt de personer som inte talar svenska, är analfabeter, utan vare sig yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet eller helt enkelt de som anser att skillnaden mellan ett lågt betalt arbete och höga bidrag är för liten för att man skall orka gå upp tidigt varje morgon, särskilt om man kan dryga ut bidragen med svartarbete.
Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av de personer som har försökt folkbilda hårdast i den här frågan i många år, och nu har den kastade handsken plockats upp av Handelns Forskningsinstitut.
Studien utgår från en genomsnittlig svensk ingångslön, det vill säga runt 20 000 kronor i månaden. Andra begränsningar som har gjorts är att man endast tittar på invandrare från icke-västliga länder, det vill säga invandrare från Afrika och Asien. Bland dessa han man studerat utfallet för de som kom mellan 1998 och 2010 och som var mellan 21 och 50 år när de anlände. Resultatet är att mindre än 30 procent uppfyllde lönekriteriet efter nio år i landet. Efter 15 år så hade siffran ökat till 37 procent. Den officiella statistiken för samma grupp anger att 54 procent är i anställning. Skillnaden, 17 procentenheter, är alltså personer som tjänar under 20 000 kronor i månaden.
Studier (bland annat LO och Långtidsutredningen) visar att för att kunna upprätthålla en välfärdsstat av Sveriges nivå så krävs det att sysselsättningsgraden ligger runt 80 procent, helst högre.
Med tanke på att endast cirka en tredjedel av skattebetalarna är nettoinbetalare, det vill säga att de bidrar till välfärden istället för att belasta den, så torde en stor majoritet av dessa invandrare utgöra en belastning för nationen. Detta har också bekräftats i andra studier, till exempel av Joakim Ruist 2018, där han kom till slutsatsen att en ”flykting” i genomsnitt kostar svenska skattebetalare 74 000 kronor om året, livet ut.
Diagrammet visar arbetsmarknadssituationen för icke-västliga invandrare i Sverige som funktion av hur länge de har varit i landet. Bild: Facebook[/caption]
Siffran anger alltså inte medelvärdet av tiden det tar för invandrare att få ett jobb, utan medianvärdet. Detta anger tiden det tar för hälften av en årskull invandrare att komma i ”sysselsättning”. I den andra halvan återfinns sannolikt de personer som inte talar svenska, är analfabeter, utan vare sig yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet eller helt enkelt de som anser att skillnaden mellan ett lågt betalt arbete och höga bidrag är för liten för att man skall orka gå upp tidigt varje morgon, särskilt om man kan dryga ut bidragen med svartarbete.
Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av de personer som har försökt folkbilda hårdast i den här frågan i många år, och nu har den kastade handsken plockats upp av Handelns Forskningsinstitut.
Studien utgår från en genomsnittlig svensk ingångslön, det vill säga runt 20 000 kronor i månaden. Andra begränsningar som har gjorts är att man endast tittar på invandrare från icke-västliga länder, det vill säga invandrare från Afrika och Asien. Bland dessa han man studerat utfallet för de som kom mellan 1998 och 2010 och som var mellan 21 och 50 år när de anlände. Resultatet är att mindre än 30 procent uppfyllde lönekriteriet efter nio år i landet. Efter 15 år så hade siffran ökat till 37 procent. Den officiella statistiken för samma grupp anger att 54 procent är i anställning. Skillnaden, 17 procentenheter, är alltså personer som tjänar under 20 000 kronor i månaden.
Studier (bland annat LO och Långtidsutredningen) visar att för att kunna upprätthålla en välfärdsstat av Sveriges nivå så krävs det att sysselsättningsgraden ligger runt 80 procent, helst högre.
Med tanke på att endast cirka en tredjedel av skattebetalarna är nettoinbetalare, det vill säga att de bidrar till välfärden istället för att belasta den, så torde en stor majoritet av dessa invandrare utgöra en belastning för nationen. Detta har också bekräftats i andra studier, till exempel av Joakim Ruist 2018, där han kom till slutsatsen att en ”flykting” i genomsnitt kostar svenska skattebetalare 74 000 kronor om året, livet ut.