![]()
Förra året, 2018, fick Donna Strickland Nobelpriset i fysik, som bara den tredje kvinnliga fysikern att få ett Nobelpris, efter Marie Curie 1903 och Maria Goeppert-Mayer 60 år senare.
För de två vetenskapshistorikerna Nils Hansson och Thorsten Halling är detta en stor skandal. De ser i den ojämlika könsfördelningen ett tecken på ett samhälleligt könsförtryck.
De noterar också att Alfred Nobel begärde att priset skulle tilldelas de bästa inom sitt område, oavsett nationalitet. Hur kan det komma sig att de flesta av vinnarna kommer från USA, följt av Europa och Asien? Förmodligen skulle bara ett kvotbaserat system kunna förändra detta. Ingen av de två författarna har dock nämnt några betydande prestationer från afrikanska vetenskapsmän.
Men är Nobeljuryn verkligen patriarkalisk och könsförtryckande? Det är osannolikt eftersom det faktiskt finns kvinnliga forskare som otvivelaktigt har förtjänat Nobelpriset. Bland dessa finns Lise Meitner för den första kärnklyvningen, Rosalind Franklin för hennes arbete med DNA:ets dubbelspiral och Jocelyn Bell Burnell för upptäckten av pulsarer.
Men är könsdiskriminering den enda möjliga förklaringen? Franklin dog 1958 och kunde inte få utmärkelsen postumt eftersom reglerna förbjöd det, men hennes kollega Aaron Klug fick kemipriset 1982 för sitt arbete baserat på hennes grundforskning och det är högst sannolikt att hon skulle ha delat priset med honom om hon hade varit i livet.
2017 listade Hansson själv många fysiker som inte hade fått denna prestigefyllda utmärkelse, men ironiskt nog bestod hans egen lista endast av män eftersom spjutspetsforskning av idag (och förr) huvudsakligen är manlig. En jury kan inte nominera någon som inte har tagit den akademiska vägen.
Dessutom är kvinnor väl representerade i andra kategorier, som litteraturpris och fredspris. Med det sagt, vilka kriterier kan användas för att avgöra vilka av årets två litteraturpristagare Olga Tokarczuk och Peter Handke som har störst litterär talang?
Naturligtvis är talang avgörande inom fysik, men det räcker inte. Om en lysande fysiker nekas möjligheten att göra experiment med dyr och avancerad utrustning så kommer avsaknaden av relevanta mätdata att ge noll framgång.
Men i matematik spelar sådana överväganden ingen roll. Även utan miljoner i finansiering kan banbrytande upptäckter uppnås endast med mental styrka. Dessutom är könsrelationerna inom båda disciplinerna faktiskt inte helt annorlunda.
Vetenskaplig talang är inte fördelad lika. 1900 formulerade den berömda tyska matematikern David Hilbert de 24 största matematikproblemen i sin tid. Till hans ära infördes 2000 fler olösta problem, de så kallade Milleniumproblemen.
I båda fallen var det inte möjligt att på förhand säga om det avgörande beviset skulle ges av en man eller en kvinna, helt bortsett från det faktum att flera av dessa problem fortfarande är olösta. Hittills har nästan alla lösningar gjorts av en man, utan assistans eller lagarbete. Det finns därför anledning att tro att de vetenskapliga begåvningarna inte fördelas jämnt mellan könen.
I själva verket visar det sig att det finns långt mer män med hög IQ än det finns kvinnor. Från en IQ-nivå 130 (tröskeln för särbegåvning), är förhållandet 2:1 – och det fortsätter att öka med högre intelligens.
Naturligtvis kan man utgå från att IQ-testet generellt diskriminerar kvinnor, och att det inte bevisar att män generellt har en högre intelligens. I genomsnitt är könen inte annorlunda, men män är oftare representerade i ytterligheterna. Det finns fler genier, men också fler idioter, bland män än bland kvinnor.
Det beror på att ett könsbundet arv av intelligens är möjligt, vilket är starkare hos män än hos kvinnor – i både positiv och negativ bemärkelse.
Flera andra egenskaper visar också att män har större varians än kvinnor, det vill säga mer sannolika att vara både vinnarna och förlorarna, medan kvinnor är relativt stabila på mittfältet.
Naturen lägger ett högre urvalstryck på det manliga könet, eftersom män är ersättningsbara. Om 50 procent av alla kvinnor dör, skulle antalet avkommor också sjunka med 50 procent. Men om antalet män sjunker med 50 procent, har varenda kvarvarande man dubbelt så mycket reproduktiva framgångar och befolkningen förblir stabil.
Genom att göra män mer sårbara, men med större reproduktiv framgång, finner naturen en balans mellan kvalitet och kvantitet för att påskynda evolutionen. Men biologiska fakta och ideologiskt tänkande är sällan ömsesidigt gångbara.
