M/S Estonia sjönk 1994 på Östersjön. 852 människor dog. Än i dag anser många att de anhöriga inte fått svar på varför. Foto: Sofie Kielbowska[/caption]
Dokumentären uppges vara huvudorsaken till att Estlands premiärminister Jüri Ratas besökte Sverige för att träffa statsminister Stefan Löfven veckan innan dokumentären släpptes för allmänheten. Den estniska regeringen kräver nu att man utreder det nya fyndet.
M/S Estonia förliste klockan ett på natten den 28 september 1994. Av 989 människor ombord överlevde officiellt 139, och av 552 svenskar överlevde bara 51. Totalt dog 852 personer. Sverige, Finland och Estland hade landssorg.
En haverikommission med ledamöter från Sverige, Finland och Estland tillsattes omedelbart efter haveriet. I december 1997 presenterade kommissionen sin officiella slutrapport, som förklarade olyckan med att svallvågor hade slitit loss fartygets bogvisir på grund av en alltför svag låsmekanism, vilket ledde till att påkörningsrampen till bildäcket öppnades och vattenmassor kunde forsa in.
Kritiker menade istället att det mycket snabba sjukförloppet – mindre än en timme – innebar att det måste ha funnits ett hål i fartygets skrov under bildäcket, något som skulle tyda på sabotage. Detta har avfärdats som konspirationsteorier av systemmedier och regeringstrogna experter. Att något inte står rätt till och att en omfattande mörkläggning skett har i flera år varit ställt utom allt tvivel, men det nya avslöjandet gör den officiella versionen nu närmast omöjlig att försvara.
Märkliga omständigheter
Flera författare och journalister har under årens lopp pekat på märkliga omständigheter kring Estonias haveri. Stefan Torssell, byrådirektör på Sjöfartsverket under åren efter katastrofen, har bland annat gett ut boken M/S Estonia: Svenska statens haveri på AlternaMedia förlag (som även ger ut Nya Tider). När Nya Tider når Stefan Torssell är han försiktigt hoppfull när det gäller det genomslag som frågan kan få i och med dokumentären. – I dag finns det alternativa medier. Det fanns inte 1994. Det är den stora skillnaden nu när ”Evertssons hål” har upptäckts, säger han. – Frågorna sprids mycket lättare mellan människor i dag. Vi hade ett möte 1999, tror jag det var, i Gubbängen där sex professorer i skeppsbyggnadsteknik från olika delar av Europa berättade att det är tekniskt omöjligt att en passagerarfärja sjunker på det här sättet. Alla medierna var inbjudna, men bara Svenska Dagbladet kom. Inga reportage skrevs, fortsätter han. [caption id="attachment_70956" align="alignnone" width="585"]
Stefan Torssell, författare till boken M/S Estonia – Svenska statens haveri, är en av de som hoppas att den nya dokumentären ska leda till en ny och oberoende utredning av händelsen. På bilden besöker han Muskö och det lagertält där det bärgade bogvisiret förvaras. Foto: Nya Tider[/caption]
Torssell påpekar att det flera gånger kommit fram nya sensationella uppgifter som utmanat de officiella förklaringarna till Estonia-katastrofen. Varje gång har systemmedierna antingen varit tysta eller rapporterat uppgifterna utan att göra någon stor sak av dem eller pressa ansvariga makthavare.
– Jag märker även nu när de i Sveriges Television ska börja diskutera de här sakerna, då påstår de att detta är ”nya teorier” bara för att undergräva förtroendet för den diskussion som redan finns. Och de gör inte uppföljningar eller någonting. Det är ett väldigt fult spel som pågår, menar han.
I själva verket är dessa teorier inte alls nya, utan vittnen som berättat om ett hål i skeppssidan har funnits sedan katastrofnattten. De märkliga omständigheterna kring Estonias förlisning, och inte minst myndigheternas hantering av katastrofen, är dock alltför många för att få plats i denna artikel. Dokumentären tar upp en del av dem i sina första fyra avsnitt innan man kommer till den sensationella upptäckten av hålet i seriens sista del.
En gedigen sammanställning kring förlisningen och mörkläggningen finns i Torssells bok M/S Estonia: Svenska statens haveri, som han skrev efter många års efterforskningar och intervjuer. Nu avslöjar han att en utökad utgåva med anledning av de nya upptäckterna går i tryck inom kort.
Från bärgning till ”gravfrid” och dykförbud
De första omständigheter som tas upp gäller myndigheternas vändning från att vilja bärga fartyget till att vilja gjuta in det i betong och förbjuda vidare undersökningar. Ville man dölja något? Att dykningar ändå kunde ske beror på att Tyskland och USA inte undertecknade dykförbudet. Eftersom olycksplatsen är på internationellt vatten får svenska myndigheter inte stoppa skepp från dessa nationer, även om de ibland har försökt. [caption id="attachment_70951" align="alignnone" width="500"]
Expeditionen som avslöjade hålet övervakades av finska kustbevakningen som dock inte försökte stoppa dykningarna. Henrik Evertsson och en till medlem av filmteamet står åtalade för brott mot gravfriden som utlysts kring Estonia – enligt kritiker som ett led i en mörkläggning. Foto: Polisen[/caption]
Vid tidpunkten för haveriet var Carl Bildt (M) fortfarande statsminister men på väg att lämna över regeringsmakten till Ingvar Carlsson (S) efter valet bara tio dagar innan förlisningen. Båda regeringscheferna betygade sin beslutsamhet att bärga Estonia och de omkomna. Det skulle finnas en grav för anhöriga att gå till. Men efter att Sjöfartsverket i flera månader lagt fram nya och, enligt kritikerna, överdrivna svårigheter med bärgningen, förklarade Ingvar Carlsson den 15 december 1994 att Estonia inte skulle bärgas.
Beslutet kom som en chock för många anhöriga. Nu skulle Estonia istället göras till en gravplats, gjutas in i betong och det skulle bli förbjudet att göra dykningar där.
I maj 1996 började man tömma ut 10 000 ton krossad sten och sand för att förstärka havsbottnen runt vraket som förberedelse för att kunna gjuta in det i betong – eller för att redan börja dölja något? Många anhöriga och överlevande menar att regeringen inte hade rent mjöl i påsen när man satte igång de ovanliga åtgärderna.
Haverikommissionen
Den haverikommission som tillsatts efter olyckan publicerade sin slutrapport i december 1997. Som nämnts gick deras förklaring ut på att fartygets bogvisir slitits loss av svallvågor som sedan pressat ner påkörningsrampen, varpå vatten trängt in på bildäck och fått Estonia att kantra och sjunka. Den före detta riksdagsledamoten Henrik S Järrel (M) förklarar i dokumentären: – Min reaktion var att ”Jaha, var det så här det gick till? Okej. Jag är ingen haveriutredare.” /.../ Men det fanns andra som var duktigare experter än jag och som reagerade ganska snabbt. De kontaktade oss ledamöter av riksdagen och sa: ”Det här stämmer inte”. Överlevande hävdar att haverirapporten inte stämmer överens med deras upplevelser av sjunkförloppet. De menar att slagsidan inträffade mycket tidigare än vad haverikommissionen påstår och nästan omedelbart efter att ett par kraftiga smällar hörts i fartyget. En av de överlevande, Carl Eric Reintamm, intervjuades av polisen via telefon om olyckan, och menar att det han sade fullständigt förvrängdes av haverikommissionen. [caption id="attachment_70960" align="alignright" width="225"]
Avo Piht, andrekapten på Estonia, registrerades först som överlevande av myndigheterna men försvann sedan under mystiska omständigheter och förklarades ha omkommit till sjöss. Detsamma skedde med sju andra besättningsmän – ett av många mysterier som omgärdar olyckan.Foto: Interpol[/caption] – När jag läser protokollet i dag ser jag nästan i varenda mening någonting som förståtts fel, säger han i dokumentären. Flera andra omständigheter lyfts också fram: Varför bildades inga luftfickor som höll fartyget flytande efter att det kapsejsat (vänts upp-och-ner)? Varför vittnar överlevande om att vatten rann in på våningen under bildäck på ett sätt som tyder på ett hål någon annanstans än vid bogvisiret? Det var hårt väder, men inte storm – kan verkligen bogvisiret slås loss så lätt? Tyska journalisten Jutta Rabe intervjuade två tekniker, Henrik Sillaste och Tanel Moosaar, som klargjorde att de haft uppsikt över påkörningsrampen via övervakningskameror från kontrollrummet – och att den fortfarande var stängd långt efter att fartyget fått slagsida. Bara mindre mängder vatten kunde tränga in där, även om bogvisiret då skulle vara bortslitet. Detta omkullkastar hela haverikommissionens teori, men dessa nyckelvittnen ignorerades. Meyervarvet, som byggde Estonia, gjorde en egen utredning där deras experter drog slutsatsen att sprängladdningar detonerats på färjan av okända aktörer. Efter en konferens om Estoniafrågan i Stockholm år 2000 gjorde Jutta Rabe tillsammans med den amerikanske affärsmannen och dykexperten Gregg Bemis en expedition för att försöka hitta det omtalade hålet i fartygsskrovet. De ansåg sig också hitta det – men bara en liten del av hålet var synligt och de otydliga kamerabilderna kunde avfärdas av myndigheterna. Många fler märkligheter tas upp i dokumentären, som vi inte har plats för här – och mycket som skrivits i böcker om katastrofen har i sin tur inte fått plats i dokumentären. Det gäller exempelvis de besättningsmän som enligt vittnen, filmer och myndigheters anteckningar överlevde förlisningen men därefter försvann och dödförklarades, de grodmän som var inne på lastdäck samtidigt som de officiella dykningarna bedrevs av tungdräktsdykare från Rockwater, och mycket annat. Kraven på en ny, oberoende utredning har varje gång avfärdats av haverikommissionen och avfärdades senast av regeringen Löfven den 28 september 2019.
Militär smuggling på Estonia
En konspirationsteori som tidigt cirkulerade var att Estonia använts för att smuggla hemlig militär utrustning till Väst från det sönderfallande Sovjetunionen. Denna konspirationsteori bekräftades senare av regeringens egen utredare. Journalisten Lars Borgnäs förklarar i dokumentären: – Efter de baltiska staternas frigörelse avvecklades de tidigare sovjetiska baserna. Väldigt mycket vapen och materiel av sovjetiskt och ryskt ursprung skulle plötsligt flyttas, och mycket av det kom på drift. Det beskrevs som ett ”Vilda Västern”. Det såldes, det köptes, det fördes ut ur landet. Det fanns egentligen ingen kontroll över vart vapnen och materielen tog vägen. Situationen var att svenska och västliga intressen också var ute efter att komma över de mycket intressanta sovjetiska systemen och vapnen. [caption id="attachment_70958" align="alignnone" width="585"]
Militärt smuggelgods fraktades på M/S Estonia, vilket försatte hundratals civilisters liv i fara. Två smugglingstillfällen har bekräftats av svenska staten, men enligt många pågick verksamheten länge och även på natten då Estonia sjönk – eller sänktes. Foto: Estonia – fyndet som ändrar allt (Discovery)[/caption]
Brittiske journalisten Stephen Davis säger att han har källor inom brittiska underrättelsetjänsten MI6 som bekräftat att en del av dessa sovjetiska militärhemligheter fraktades till Sverige via just M/S Estonia.
– Materiel fraktades från Ryssland över gränsen till Estland. Det fördes till hamnen, lastades på fartyg och fraktades till Sverige. Det var en mycket framgångsrik rutt som användes under flera år, säger Stephen Davis.
Lennart Henriksson, dåvarande tullintendent i Värtahamnen där Estonia och andra färjor lade till, trädde till sist fram och berättade om smugglingen i Uppdrag Granskning år 2004. Han hade fått order från högsta ort om att släppa igenom vissa bilar som kom via Estonia utan att visitera dem. Den första av dessa bilar ska ha anlänt den 14 september – två veckor före katastrofen. Henriksson tittade i bilen trots den order han fått, och såg vad han uppfattade som militär elektronik i några kartonger. Han släppte igenom bilen. Den 20 september anlände en större bil med samma typ av last. Henriksson gick sedan på semester och visste därför inte om någon liknande last fanns ombord den ödesdigra natten då Estonia sjönk.
Regeringen tillsatte en utredning av advokaten Johan Hirschfeldt för att utreda uppgifterna. Hirschfeldt bekräftade till sist att smuggling skett den 14 och 20 september – det vill säga exakt vad tullintendenten redan berättat – men tog inte reda på någonting annat. Vad materielen bestod av, varifrån den kom och vart den skulle är hemligstämplat. Det är oklart om det ens utreddes vilka övriga underrättelsetjänster som varit inblandade.
Hirschfeldt brände upp allt bakgrundsmaterial och skyllde på dåligt minne när han tillfrågades om vem som gett ordern om att släppa igenom militärt smuggelgods på en civil passagerarfärja, något som naturligtvis riskerade livet på hundratals civilister.
Okända aktörer tycks dessutom tidigt ha varit nere för att säkra den hemliga lasten som följde Estonia i djupet. Bilder som togs från dykningar redan den 2 oktober 1994, fyra dagar efter förlisningen, visar att räckena till påkörningsrampen ligger avsågade utanför fartyget på havets botten. I en debatt i riksdagen pressade Lars Ångström (MP) Mona Sahlin, ansvarigt statsråd för Estoniautredningen, om dessa bilder.
– Det här är faktiska belägg för aktiviteter vi inte känner till och som inte har skett under haverikommissionens ledning. Varför har statsrådet inte funnit det angeläget att hitta svaret på: Vilka är dessa? Vad för sorts aktiviteter har de medverkat i, och vad är syftet?
Sahlin besvarade frågan med att hon inte medvetet döljer några sanningar.
– Jag vet inte om några andra dykningar, punkt, hävdade Sahlin.
– Mot bakgrund av vad jag här har anfört, anser jag inte att det finns tillräckliga skäl för att tillåta undervattensverksamhet vid vraket av M/S Estonia, och heller ingen anledning att vidta åtgärder med anledning av eventuell aktivitet omkring vraket av M/S Estonia, slog Sahlin vidare fast.
Vad eller vem sänkte Estonia?
Experterna är oeniga om vad som kan ha orsakat det 4 gånger 1,2 meter stora hål som Henrik Evertssons filmteam hittade. Jørgen Amdahl, professor i marin teknik i Trondheim som studerat en mängd fartygsskador, menar att en kollision är den troligaste orsaken. Han beräknar att det handlar om en kraft på uppåt 500-600 ton som orsakat skadan på Estonia. Det vore förenligt med en kollision med ett militärt fartyg, en större fiskebåt, eller en ubåt. Stefan Torssell är skeptisk och menar att det typiskt uppstår tydliga skrapmärken vid en sådan sammanstöt, men några sådana finns inte vid detta hål. Andra experter som låtit sig intervjuas i olika medier menar att fartyget helt enkelt stött emot en klippa på vägen ner mot havsbottnen. Bottnen där ska dock vara täckt av ett 5-25 meter djupt lager av lös lera, följt av ett lager av fast moränlera. Om några klippor sticker upp ur detta sediment är det inget som finns dokumenterat. Andra spekulerar i om hålet kunnat orsakas av en explosion. Det finns omständigheter som stöder den teorin. Exempelvis har röjdykaren Håkan Bergmark, en av de första på platsen efter haveriet, sagt att han såg ett hål nära fören som föreföll ha orsakats av en explosion inifrån. Det tycks i så fall vara ett annat hål än det som nu är aktuellt, som snarare ser intryckt ut. En norsk militär expert som intervjuas i dokumentären säger att det inte ser ut som explosionsskador, även om han inte kan utesluta det helt. Jutta Rabe har tidigare fört fram teorin att en hemlig grupp inom den sovjetiska militären eller det militärindustriella komplexet sänkte Estonia för att hindra den pågående stölden av landets militärteknologi. I dokumentären får hon stöd av Stephen Davis, som säger att esterna blev varnade av ryssarna 1993 om att de kände till smugglingen och att den måste upphöra. Kort före sänkningen av Estonia kom en ny varning. Båda varningarna ignorerades. Davis uppger också att han från en källa inom MI6 har fått bekräftat att en smugglingsoperation pågick under olycksnatten av ännu känsligare natur än de tidigare: ”Kritisk information om det ryska ballistiska robotprogrammet och elektroniska delar knutna till programmet”. [caption id="attachment_70953" align="alignnone" width="585"]
Minnesmonumentet över Estonias offer på Djurgården i Stockholm. Katastrofen blev ett nationellt trauma inte minst i Sverige – 501 svenskar av 552 ombordvarande dog under olycksnatten den 28 september 1994. På bilden invigs monumentet år 2014, på tjugoårsdagen av förlisningen, av kung Carl XVI Gustaf, som höll ett egenskrivet känsloladdat tal. Foto: Nya Tider[/caption]
En annan teori går ut på att Estonia eskorterades av en svensk ubåt under olycksnatten och att denna råkade krocka med fartyget i ovädret. Den teorin fördes bland annat fram av politikern och tidigare biträdande riksåklagaren Margus Kurm i estnisk tv.
– Det är min åsikt. Jag är inte hundra procent säker. Men eftersom skadan ligger under vattenlinjen och ingen av vittnena som överlevde har pratat om ett fartyg på vattnet så tyder det på det.
Teorin om en ubåt får visst stöd av Carl Eric Reintamm, som befann sig ombord på Estonia. Han berättar om hur han väcktes av ett fruktansvärt oljud, som om fartyget körde genom is, och var en av de allra första som tog sig uppför trapporna till promenaddäck.
– När jag står där och tittar ner så ser jag någonting konstigt i vattnet. Jag ser något som är vitt, flera gånger flera meter stort. Det rör sig åt vänster och samtidigt går det vågor över det här, säger han.
– Jag har aldrig gjort militärtjänst och har inte en aning om hur ubåtar ser ut i vattnet. Det var ju mörkt i vattnet, jag har ingen aning om huruvida en ubåt kan se ljusare ut än vattnet.
Krav på ny utredning
– Det här är ju en riktig skandal som inte liknar någonting. Jag blir inte bara upprörd, jag blir förbannad, säger Lennart Berglund, ordförande i anhörigföreningen SEA, när han får se filmen där Evertssons team lokaliserar hålet. [caption id="attachment_70959" align="alignnone" width="585"]
Carl Bildt, vid tidpunkten för haveriet avgående statsminister, är en av dem som pekas ut som ansvariga för mörkläggningen kring Estonia. Stillbild: SVT[/caption]
Flera politiker i Sveriges riksdag, bland andra Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, kräver nu att det ska tillsättas en ny, oberoende utredning av olycksorsaken.
Varken Carl Bildt (M), Ingvar Carlsson (S), Mona Sahlin (S) eller Göran Persson (S) – de politiker som varit främst ansvariga för hanteringen av Estoniafrågan – har kommenterat de nya uppgifterna. Ingvar Carlsson, Johan Franson, Johan Hirschfeldt och medlemmarna i den internationella haverikommisionens svenska och finska del avböjde att medverka i dokumentären. Ines Uusman och Mona Sahlin besvarade inte ens några intervjuförfrågningar.