![]()
I den bästa av världar har vi inga konflikter, störningar eller kriminalitet. Då spelar inte betalningssätten så stor roll, annat än att vi väljer det mest bekväma sättet i en given situation. I Sverige, där vi haft relativt få större störningar i betalsystemet, även om de funnits, så blir medvetenheten om de problem som skulle kunna uppstå i en sådan situation allt mer uttunnad. Där ligger grogrunden för att en ökande andel av befolkningen ser positivt på en utveckling mot ett kontantlöst samhälle. I en årligen återkommande rapport om hur betalningssystemet fungerar, Sverige Betalar av konsultföretaget Insight Intelligence, kan man se en tydlig trend i den riktningen. Men riskerna är både stora, relevanta och nedtystade.
Mellan 2013 och 2020 har andelen som ser positivt på om kontanterna försvinner, växlat från en tydlig minoritet till en majoritet av de tillfrågade, 56 procent. Skillnaden mellan olika åldersgrupper är också påtaglig. 69 procent av de yngsta i undersökningen 2020 är positiva till ett kontantlöst samhälle, medan 55 procent av de äldsta är direkt negativa till en sådan utveckling.
Medvetenheten om att renodlade elektroniska betalningssystem inte kommer att fungera i en eventuell framtida allvarlig kris är väl inarbetad hos myndigheterna. Ingen, utom Riksbanken, verkar dock våga sätta ner foten och ställa krav på att kontanternas ställning stärks för att upprätthålla en tillräckligt hög säkerhet i betalningssystemet. Det handlar om att se till att betalningssystemet fungerar den dagen krisen har fått grepp om vårt samhälle. Vad som händer om det inte fungerar vill få ens diskutera. Det handlar om upplopp, våld och plundring.
”Avtalsfriheten” slår ut Riksbankslagen
Riksbankslagen är tydlig. Där står det att ”Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel”. Det finns inga undantag i Riksbankslagens 5 kap. 1§ och det borde alltså innebära att alla har rätt att använda kontanter för att betala sina inköp med. Det finns dock en hake, den så kallade ”Avtalsfriheten”.
[caption id="attachment_72714" align="alignright" width="225"]
![]()
Riksbankschefen Stefan Ingves vill att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel ska stärkas. Med det menas att det borde finnas en större skyldighet att ta emot kontanter i samhället. Regeringen vägrar dock att lägga fram ett sådant förslag. Bild: Riksbankens pressbilder.[/caption]
Alla har rätt att träffa avtal om sin egen verksamhet och det har tolkats som att en affärsidkare har rätt att träffa avtal med sina kunder om att inte acceptera kontanter i butiken. Det räcker, enligt praxis, med ett ensidigt anslag om att kontanter inte accepteras vid ingången. Om kunden går in anses han eller hon ha accepterat att kontanter inte kan användas. Kunden har ingen annan rätt att inte gå med på det ensidiga beslutet än att inte handla i butiken.
Redan i december 2016 tillsatte regeringen en utredning, Riksbankskommittén, med uppdrag att titta på Riksbankens framtida roll och uppdrag, vilket skulle utmynna i en uppdatering av Riksbankslagen. I ett första delbetänkande, ”Riksbankens nya ansvar för kontanthanteringen” , föreslår man bland annat att Riksbanken ska få större ansvar för distributionen av kontanter. Riksbanken är på det stora positiv till detta, men uppger att man saknar en tydligare markering om att den nuvarande skrivningen om lagliga betalningsmedel faktiskt betyder att butiker måste ta emot kontanter.
I en kommentar till rapporten skriver Riksbanken den 29 oktober i år: ”Allteftersom människor väljer bort att använda kontanter blir det svårare och svårare att betala med kontanter. Kontanterna har dock en viktig funktion när det gäller samhällets beredskap.” I själva verket handlar det om att människor inte får använda kontanter i de butiker där affärsinnehavaren väljer att kringgå Riksbankslagens syfte.
Riksbanken skriver att man ”Därför vill att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel ska stärkas. Med det menas att det borde finnas en större skyldighet att ta emot kontanter i samhället”.
Riksbankskommittén och regeringen har valt att helt avstå från en lagändring som leder i den riktningen. Tvärtom går man i motsatt riktning genom att föreslå att dagens krav på bland annat sjukvården att ta emot kontant betalning, skall avvecklas.
Riksbanken menar att förslaget innebär att skyddet för kontanter försämras ytterligare. Man anser också att ”Det är rimligt att myndigheter, kommuner och offentligt ägda företag som tillhandahåller viktig samhällsservice, liksom privata företag som säljer livsnödvändiga varor och tjänster, ska vara skyldiga att acceptera kontanter”. Den myndighet som har mest kunskap om betalningssystemets styrkor och risker poängterar vikten av att kontanter respekteras som betalningsmedel. Regeringen vägrar dock att ta hänsyn till det.
Finansmarknadsminister Per Bolund har utlovat en utredning, som bland annat skall utreda innebörden av begreppet ”lagligt betalningsmedel”, men ingenting har hänt i den frågan, så här långt.
Kontanter motarbetas
Bankerna agerar mot kontanter på flera olika sätt. Man ökar steg för steg avgifterna för att hantera kontanter samtidigt som man minskar eller avvecklar kontantservice, och på så sätt tvingar man fram andra betalningssystem.
”Kontantdödaren”, det vill säga avtalsfriheten, är en avgörande fråga. Regeringen har trots påverkan från viktiga aktörer, till exempel Riksbanken, avstått från att ta bort avtalsfriheten när det gäller kontanter. Det ger också bankerna incitament för att driva på avvecklingen av kontanter. Bankerna vill helt enkelt inte hantera kontanter, eftersom de inte tjänar pengar på det. Om handlarna var tvungna att hantera kontanter skulle det vara betydligt svårare för bankerna att ta ut höga avgifter.
En viktig aspekt på val av vilka betalningssätt man vill acceptera som näringsidkare, är transaktionskostnaden för en betalning. Handlarna betalar avgifter för att sätta in sina dagskassor. Dessa kan variera och innehålla både fasta och rörliga delar. Som ett exempel kan nämnas SEB, som tar 120 kronor för varje insättning av en dagskassa via sina serviceboxar. Om man sätter in dagskassan sju dagar i veckan blir det en årskostnad på 43 800 kronor. Därtill kommer kostnaden för företagens egna hantering av kontanterna och riskerna vid transporten till bankens servicebox. Det påverkar givetvis benägenheten för handlaren att försöka minska användningen av kontanter.
Många banker har helt slutat att hantera kontanter och hänvisar istället privatpersoner till en av Forex:s bankbutiker, om man vill ta ut mer pengar än vad begränsningarna i uttagsautomaterna tillåter. Även då drabbas man av avgifter, enligt deras aktuella prislista minst 150 kronor per uttag.
Protesterna mot försvagade kontanter ökar
Många börjar agera mot att kontanter utgivna av Riksbanken kan nekas som giltigt betalningsmedel, bara genom ett enkelt anslag på en butiksdörr. Man menar att det är en farlig väg, som riskerar att bygga upp stora risker i det svenska samhället. Olika grupper på sociala medier samlar allt fler personer som agerar för att få till en tydlig förändring.
De två ledande grupperna på Facebook som arbetar för kontanterna, ”Kontantupproret” och ”Bojkotta kontantfria affärer och restauranger”, samlar tillsammans drygt 52 000 följare. Fler och fler börjar alltså förstå vikten av att kontanter finns tillgängliga och är användbara i hela samhället. Regeringen förefaller dock att blunda för de samhällsproblem som skulle uppstå om vi hamnar i en kris som gör elektroniska betalningslösningar obrukbara, om så bara för några dagar.
Riksbankschefen Stefan Ingves vill att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel ska stärkas. Med det menas att det borde finnas en större skyldighet att ta emot kontanter i samhället. Regeringen vägrar dock att lägga fram ett sådant förslag. Bild: Riksbankens pressbilder.[/caption]
Alla har rätt att träffa avtal om sin egen verksamhet och det har tolkats som att en affärsidkare har rätt att träffa avtal med sina kunder om att inte acceptera kontanter i butiken. Det räcker, enligt praxis, med ett ensidigt anslag om att kontanter inte accepteras vid ingången. Om kunden går in anses han eller hon ha accepterat att kontanter inte kan användas. Kunden har ingen annan rätt att inte gå med på det ensidiga beslutet än att inte handla i butiken.
Redan i december 2016 tillsatte regeringen en utredning, Riksbankskommittén, med uppdrag att titta på Riksbankens framtida roll och uppdrag, vilket skulle utmynna i en uppdatering av Riksbankslagen. I ett första delbetänkande, ”Riksbankens nya ansvar för kontanthanteringen” , föreslår man bland annat att Riksbanken ska få större ansvar för distributionen av kontanter. Riksbanken är på det stora positiv till detta, men uppger att man saknar en tydligare markering om att den nuvarande skrivningen om lagliga betalningsmedel faktiskt betyder att butiker måste ta emot kontanter.
I en kommentar till rapporten skriver Riksbanken den 29 oktober i år: ”Allteftersom människor väljer bort att använda kontanter blir det svårare och svårare att betala med kontanter. Kontanterna har dock en viktig funktion när det gäller samhällets beredskap.” I själva verket handlar det om att människor inte får använda kontanter i de butiker där affärsinnehavaren väljer att kringgå Riksbankslagens syfte.
Riksbanken skriver att man ”Därför vill att kontanternas ställning som lagligt betalningsmedel ska stärkas. Med det menas att det borde finnas en större skyldighet att ta emot kontanter i samhället”.
Riksbankskommittén och regeringen har valt att helt avstå från en lagändring som leder i den riktningen. Tvärtom går man i motsatt riktning genom att föreslå att dagens krav på bland annat sjukvården att ta emot kontant betalning, skall avvecklas.
Riksbanken menar att förslaget innebär att skyddet för kontanter försämras ytterligare. Man anser också att ”Det är rimligt att myndigheter, kommuner och offentligt ägda företag som tillhandahåller viktig samhällsservice, liksom privata företag som säljer livsnödvändiga varor och tjänster, ska vara skyldiga att acceptera kontanter”. Den myndighet som har mest kunskap om betalningssystemets styrkor och risker poängterar vikten av att kontanter respekteras som betalningsmedel. Regeringen vägrar dock att ta hänsyn till det.
Finansmarknadsminister Per Bolund har utlovat en utredning, som bland annat skall utreda innebörden av begreppet ”lagligt betalningsmedel”, men ingenting har hänt i den frågan, så här långt.