![]()
Fåglarna får en ny kärve. Getterna i stallet en extra hötapp. Hunden Ruff ett fint köttben och hönsen majskorn, som de älskar. I Lars gård i Huså är julens förberedelser i full gång. Lars har varit ute och huggit en fin gran. Lutfisken har legat i blöt. Maria har bakat julbrödet och pepparkakorna, gjort korvar och syltor och köttbullar och lagt in löksillen och kokt grisfötter och skinkan och gröten och… Det är mycket som skall ordnas till jul. Anna och Erik har varit hos dem en kväll och stöpt ljus. Det är tradition hos Lars och Maria i Huså i Jämtland.
Anna och Erik är inbjudna att fira jul hos Maria och Lars. Maria och Anna arbetar i köket, medan Lars och Erik försöker få julgranen att stå rakt och snyggt och bli fint klädd för aftonen.
– Enligt jämtländsk tradition skall julstöket helst vara klart till Sjurmäss, säger Maria lite urskuldande.
– Sjurmäss? Vad är det? Anna ser förbryllad ut.
– Sjurmäss är något gammalt jämtskt. Förr höll man visst nattmässa den dagen. Det är dan före dopparedan, som det heter i resten av landet.
– Hmm, intressant. Det har jag aldrig hört talas om.
– Nej, utanför Jämtland är det väl inte så många som känner till det. Men jag läste att Sjurmäss förr kallades Gammalsjul.
– Är det en slags gammal jul?
– Tja, det kan man kanske säga på sitt sätt. Det var visst innan vi blev kristnade.
– Alltså en hednisk jul.
– Just det.
– Ja, det är ju lite lustigt att vårt julfirande, till minnet av Kristi födelse, inte är på rätt dag. Det var ju inte den tjugofemte december han föddes.
Lars som råkar komma förbi och hör samtalet, blandar sig i.
– Det är nog så, att man övertog en hednisk högtid, som var vid vintersolståndet. Förmodligen lättare att få julhögtiden accepterad så, säger Lars undervisande.
– Att vi har behållit begreppet jul är också intressant, tycker Anna.
– Ja, i de flesta kristna länder heter det något med Kristus, som i England där det heter Christmas, alltså Kristi mässa.
– Vad betyder jul egentligen, alltså på den hedniska tiden?
– Det strider de lärde om! Lars skrattar. Men en intressant förklaring skulle kunna vara att det betyder hästfest.
– Hästfest! Anna ser förvånad ut.
[caption id="attachment_73146" align="alignnone" width="585"]
![]()
Foto: Alf Ronnby[/caption]
– Ja, det var den högtid då man för ovanlighetens skull åt hästkött. På den hedniska tiden var hästen närmast ett heligt djur, eller i vart fall ett mycket värdefullt djur. I fornnordiska heter häst jor och fest kunde heta öl. Sammanslagningen av dessa skulle då bli jol, alltså hästfest.
– Jaha, tänka sig. Det låter ju inte orimligt, säger Anna och ser lite upprymd ut. Vi sjunger ju om Staffan som var en stalledräng och vaktade sina fålar fem….
– Jag läste någonstans att vi kanske också har tagit vissa traditioner kring vintersolståndet från kelterna. De hängde, liksom vi, upp mistel vid jul, som de kallade Yule.
– Ja, vem vet? Det kanske finns ett samband, säger Lars och går för att hämta den förlängningssladd han skall ha till granen.
Klockan ett är det dopp i grytan med extra fint fläsk och snaps till. Efter det är alla rosiga om kinderna och något dimmiga i ögonen.
– Vi kanske skall sätta ut en tallrik gröt till tomten i stallet, säger den fryntlige Lars.
– Tror ni på sådant, undrar Anna förvånat, eftersom hon inte uppfattat glimten i Lars öga.
– Visst, säger Erik övertygande. Det vet du väl? Utan gårdstomten kan det gå illa på gården. Därför är det bäst att hålla sig väl med honom.
– Jovisst, nu minns jag. Glömde det där med gårdstomten, säger Anna och skrattar. Nu har hon fattat galoppen. Klart tomten skall ha en tallrik gröt.
I alla gårdens fönster lyser adventsstakar och på gårdsplanen står en stor gran och glimmar. Ruff ligger i soffan och funderar på varför alla är så uppspelta, denna kalla dag och då snön faller stilla. Katten går runt i huset och kollar så allt är som det skall vara. Hunden, den slöfocken, ligger som vanligt i soffan och drar sig. Den är då inte mycket till vakthund, tänker katten. Lars och Erik försöker få ihop några julklappsrim och de blir varken bättre eller sämre än de brukar vara, trots den uppsluppna stämningen.
[caption id="attachment_73147" align="alignnone" width="585"]
![]()
Foto: Alf Ronnby[/caption]
På ett riktigt julbord hos Maria och Lars skall det finnas mycket mat. Minst tre sorters sill med ost och rödbetssallad. Inkokta grisfötter är tradition, liksom köttbullarna och prinskorven. Skinka, brunkål och Jansson hör också till. Lutfisken är viktig, en gammal svensk tradition och en favorit för Maria.
När det är dags för julbordet har det mörknat ute och fönsterrutorna har blivit immiga. Lars insisterar på en stunds ro och kontemplation före maten. Erik läser i jultidningen Jul i Jämtland medan Maria och Anna fortfarande stökar i köket.
– Vi firar jul till minnet av Kristi födelse och därför skall jag nu läsa det riktiga julevangeliet för er, säger Lars lite allvarsamt, när alla samlats.
Lars läser Lukasevangeliet med stort allvar och de andra lyssnar pliktskyldigt.
– Nu får vi sätta oss till bords, säger Maria uppmanande sedan Lars slutat.
– Jag hörde på radion, jag tror det var tredje advent, att man sade: Nu är det advent och då väntar vi på tomten. Tomten! Har ni hört vilka dumheter! Det är ju en okunskap som är makalös. Och detta skall man få höra i Sveriges Radio, säger Lars förtrytsamt.
– Men det kanske var barn de riktade sig till, försöker Anna.
– Det spelar väl ingen roll om det är barn. De bör få lära sig att vi ger varann julklappar till minne av den största gåvan vi någonsin fått, näst efter livet, som är Jesusbarnet.
– Är det så?
– Självklart vad skulle det annars vara?
– För att vi skall gynna krämarna och mammon kanske, säger Erik spefullt. Nu tycker jag vi skålar för julen och vänskapen. Skål!
– Den här löksillen är jättegod Maria, säger Anna
– Hon lägger själv in den, säger Lars och nickar mot Maria.
– Det är klart att julen skall ha något med kärlek att göra, med kärlek till nästan, säger Erik och kastar en kärleksfull blick på Anna.
– Just precis. Julen är kärlekens högtid, fast en del tror att det är midsommaren, säger Lars.
– Det hänger väl ihop med majstången, en gammal fruktbarhetssymbol.
– Jo, midsommar, som egentligen skall firas vid sommarsolståndet, har gamla nordiska anor.
– Skål!
– Jag är inte van att äta grisfötter, men det är ju gott, säger Anna fast hon egentligen tycker det är en besynnerlig maträtt.
– Jag tror vi tänker på midsommar och kärlek för att naturen och allt är så vackert då, säger Anna och ser lite drömmande ut.
– Lustigt att vi sitter här på julafton och pratar om midsommar, säger Maria.
[caption id="attachment_73148" align="alignnone" width="585"]
![]()
Foto: Alf Ronnby[/caption]
– På sitt sätt är det en del av vår gamla kultur. I hednisk tid firade man sommarsolståndet och vintersolståndet. Solen har alltid spelat en viktig roll i människors liv över hela jorden, tror jag, säger Lars förklarande. Han har lite svårt att släppa lärarrollen till och med inför kollegor.
– Fantastiskt vad mycket god mat du lagat, Maria. Men jag orkar tyvärr inte äta både lutfisk och skinka med brunkål. Eftersom jag älskar skinka, får jag avstå från lutfisken, säger Erik, som inte vill säga att han inte tycker om lutfisk.
– Men lutfisken med den här senapssåsen är ju det godaste på hela julbordet. Den måste du smaka, säger Maria som själv älskar lutfisk.
– Okej, jag får väl ta en liten smakbit då, så jag inte missar det godaste.
Maria ser nöjd ut och räcker över lutfisken till Erik. Han tar en liten bit, allt för liten i Marias tycke, och häller över mycket senapssås.
– Ja, det är såsen som gör lutfisken god, säger Lars menande.
– Jättefin lutfisk Maria, säger Erik. Skål!
Lars, som nu är lite röd om näsan, lutar sig mot Anna och säger med myndig röst:
– Nu när det är jul, får vi ta oss ett glas eller två. Förr hette det ju att man drack jul. Men jag skall säga dig, att jag tycker folk i byn dricker för mycket.
– Jaså, hur kommer det sig?
– Här kan folk inte umgås utan att det skall drickas. Det är ett jäkla supande på helgerna. Det händer till och med att folk kör bil efter att ha druckit.
– Jo jag vet, säger Anna. Men det är ju olagligt!
– Inte här! Här har vi våra egna lagar, säger Lars spydigt.
– Det är lite vilda västern här, fyller Erik i.
– Den starke vinner?
– Nej inte precis. Den med tur vinner, det vill säga den som inte råkar ut för en olycka. Så länge det inte händer något går det bra att köra onykter. Men sker en olycka är man illa ute. Då gäller Svea rikes lag.
– Dricker folk också hembränt?
– Självklart! Du kan bara köra över till Norge och köpa en destilleringsapparat helt lagligt.
– Och här är det ingen som tjallar!
När Anna och Erik skall gå hem, har det slutat att snöa. Stjärnhimlen glimmar över byn och det knarrar i snön. Erik är på skojhumör och skriver God Jul på en frostig fönsterruta på huset.
[caption id="attachment_73144" align="alignnone" width="454"]
![]()
Foto: Alf Ronnby[/caption]
– Kom nu hit i tid för julottan, ropar Lars efter dem. Ni måste vara här senast klockan sex. Då går häst och släde till Kalls kyrka.
– Vi skall vara här i tid, lovar Erik och vinkar till Lars.
– Ser du Erik, där har vi norrskenet igen.
– Ja, det brukar vara som starkast före midnatt.
– Visst är det fantastiskt, säger Anna och smyger in armen under Eriks.
Tillsammans går de på den knarrande snön genom byn, med vintergatans myriader stjärnor över sig och borealis fladdrande gardin i norr.
Erik rycker till då väckarklockan ringer klockan fem. Herregud, är det redan dags. Han har ju just somnat. Han puffar på Anna, som inte vill vakna.
– Anna, nu måste vi upp!
– Jag vill inte, svarar hon sömndrucket.
– Vi skall ju till julottan. Det har vi kommit överens med Lars.
– Jag orkar inte!
– Jo då!
– Jag är helt slut. Hon ligger som en död fisk.
– Men det är ju ingen ansträngning. Vi får åka släde dit.
– Det bryr jag mig inte om.
– Du sade ju att det skulle bli så spännande att åka släde.
– Sade och sade Det var i går.
– Julottan är stämningsfull. Du kommer att ångra dig om du inte följer med.
– Nej, det tror jag inte. Jag brukar inte gå i julottan och nu är jag dödstrött.
– Det ser inte bra ut, om du inte kommer med. Och du kan sova när vi kommer hem.
[caption id="attachment_73149" align="alignnone" width="585"]
![]()
Foto: Alf Ronnby[/caption]
Hos Lars står häst och släde klara och facklorna är tända, när Anna och Erik kommer traskande.
– Ni ser trötta ut, säger den pigge Lars.
– Jo, vi är trötta, säger Erik lite surmulet. Anna säger inget, bara nickar.
Maria kommer ut med renfällarna, som hon värmt upp för avfärden.
– God fortsättning, säger hon glatt.
– Detsamma mumlar Erik.
– Då åker vi, ropar Lars och klatschar lite med tömmarna.
På väg ut ur byn kommer de ikapp flera andra som är på väg till julottan med häst och släde. Blossen kastar skuggor på snön och bjällerklangen hörs längs vägen. Sedan, ner på isvägen och över sjön. Åter denna isväg, tänker Annas sömniga hjärna. För några dagar sedan har hon läst i Länstidningen om en man som gått genom isen med sin snöskoter på Storsjön. Kan man verkligen vara säker på att isen håller här? Hon fryser och trycker sig mot Erik.
[caption id="attachment_73143" align="alignnone" width="585"]
![]()
Foto: Alf Ronnby[/caption]
Kyrkan är fint upplyst och marschaller visar vägen in. Allt är mycket stämningsfullt, just som Erik sagt. Men under predikan är det nära att Anna somnar. Hon får verkligen anstränga sig för att hålla sig vaken. De levande ljusen i bänkraderna ser hon som i dimma. De har en gloria kring sig. När kantorn och kören klämmer i med Händels Halleluja! blir hon klarvaken. Hon ser sig oroligt omkring. Har folk märkt att hon suttit och halvsovit? Men vad gör väl det? Det är ju jul.
Foto: Alf Ronnby[/caption]
– Ja, det var den högtid då man för ovanlighetens skull åt hästkött. På den hedniska tiden var hästen närmast ett heligt djur, eller i vart fall ett mycket värdefullt djur. I fornnordiska heter häst jor och fest kunde heta öl. Sammanslagningen av dessa skulle då bli jol, alltså hästfest.
– Jaha, tänka sig. Det låter ju inte orimligt, säger Anna och ser lite upprymd ut. Vi sjunger ju om Staffan som var en stalledräng och vaktade sina fålar fem….
– Jag läste någonstans att vi kanske också har tagit vissa traditioner kring vintersolståndet från kelterna. De hängde, liksom vi, upp mistel vid jul, som de kallade Yule.
– Ja, vem vet? Det kanske finns ett samband, säger Lars och går för att hämta den förlängningssladd han skall ha till granen.
Klockan ett är det dopp i grytan med extra fint fläsk och snaps till. Efter det är alla rosiga om kinderna och något dimmiga i ögonen.
– Vi kanske skall sätta ut en tallrik gröt till tomten i stallet, säger den fryntlige Lars.
– Tror ni på sådant, undrar Anna förvånat, eftersom hon inte uppfattat glimten i Lars öga.
– Visst, säger Erik övertygande. Det vet du väl? Utan gårdstomten kan det gå illa på gården. Därför är det bäst att hålla sig väl med honom.
– Jovisst, nu minns jag. Glömde det där med gårdstomten, säger Anna och skrattar. Nu har hon fattat galoppen. Klart tomten skall ha en tallrik gröt.
I alla gårdens fönster lyser adventsstakar och på gårdsplanen står en stor gran och glimmar. Ruff ligger i soffan och funderar på varför alla är så uppspelta, denna kalla dag och då snön faller stilla. Katten går runt i huset och kollar så allt är som det skall vara. Hunden, den slöfocken, ligger som vanligt i soffan och drar sig. Den är då inte mycket till vakthund, tänker katten. Lars och Erik försöker få ihop några julklappsrim och de blir varken bättre eller sämre än de brukar vara, trots den uppsluppna stämningen.
[caption id="attachment_73147" align="alignnone" width="585"]
Foto: Alf Ronnby[/caption]
På ett riktigt julbord hos Maria och Lars skall det finnas mycket mat. Minst tre sorters sill med ost och rödbetssallad. Inkokta grisfötter är tradition, liksom köttbullarna och prinskorven. Skinka, brunkål och Jansson hör också till. Lutfisken är viktig, en gammal svensk tradition och en favorit för Maria.
När det är dags för julbordet har det mörknat ute och fönsterrutorna har blivit immiga. Lars insisterar på en stunds ro och kontemplation före maten. Erik läser i jultidningen Jul i Jämtland medan Maria och Anna fortfarande stökar i köket.
– Vi firar jul till minnet av Kristi födelse och därför skall jag nu läsa det riktiga julevangeliet för er, säger Lars lite allvarsamt, när alla samlats.
Lars läser Lukasevangeliet med stort allvar och de andra lyssnar pliktskyldigt.
– Nu får vi sätta oss till bords, säger Maria uppmanande sedan Lars slutat.
– Jag hörde på radion, jag tror det var tredje advent, att man sade: Nu är det advent och då väntar vi på tomten. Tomten! Har ni hört vilka dumheter! Det är ju en okunskap som är makalös. Och detta skall man få höra i Sveriges Radio, säger Lars förtrytsamt.
– Men det kanske var barn de riktade sig till, försöker Anna.
– Det spelar väl ingen roll om det är barn. De bör få lära sig att vi ger varann julklappar till minne av den största gåvan vi någonsin fått, näst efter livet, som är Jesusbarnet.
– Är det så?
– Självklart vad skulle det annars vara?
– För att vi skall gynna krämarna och mammon kanske, säger Erik spefullt. Nu tycker jag vi skålar för julen och vänskapen. Skål!
– Den här löksillen är jättegod Maria, säger Anna
– Hon lägger själv in den, säger Lars och nickar mot Maria.
– Det är klart att julen skall ha något med kärlek att göra, med kärlek till nästan, säger Erik och kastar en kärleksfull blick på Anna.
– Just precis. Julen är kärlekens högtid, fast en del tror att det är midsommaren, säger Lars.
– Det hänger väl ihop med majstången, en gammal fruktbarhetssymbol.
– Jo, midsommar, som egentligen skall firas vid sommarsolståndet, har gamla nordiska anor.
– Skål!
– Jag är inte van att äta grisfötter, men det är ju gott, säger Anna fast hon egentligen tycker det är en besynnerlig maträtt.
– Jag tror vi tänker på midsommar och kärlek för att naturen och allt är så vackert då, säger Anna och ser lite drömmande ut.
– Lustigt att vi sitter här på julafton och pratar om midsommar, säger Maria.
[caption id="attachment_73148" align="alignnone" width="585"]
Foto: Alf Ronnby[/caption]
– På sitt sätt är det en del av vår gamla kultur. I hednisk tid firade man sommarsolståndet och vintersolståndet. Solen har alltid spelat en viktig roll i människors liv över hela jorden, tror jag, säger Lars förklarande. Han har lite svårt att släppa lärarrollen till och med inför kollegor.
– Fantastiskt vad mycket god mat du lagat, Maria. Men jag orkar tyvärr inte äta både lutfisk och skinka med brunkål. Eftersom jag älskar skinka, får jag avstå från lutfisken, säger Erik, som inte vill säga att han inte tycker om lutfisk.
– Men lutfisken med den här senapssåsen är ju det godaste på hela julbordet. Den måste du smaka, säger Maria som själv älskar lutfisk.
– Okej, jag får väl ta en liten smakbit då, så jag inte missar det godaste.
Maria ser nöjd ut och räcker över lutfisken till Erik. Han tar en liten bit, allt för liten i Marias tycke, och häller över mycket senapssås.
– Ja, det är såsen som gör lutfisken god, säger Lars menande.
– Jättefin lutfisk Maria, säger Erik. Skål!
Lars, som nu är lite röd om näsan, lutar sig mot Anna och säger med myndig röst:
– Nu när det är jul, får vi ta oss ett glas eller två. Förr hette det ju att man drack jul. Men jag skall säga dig, att jag tycker folk i byn dricker för mycket.
– Jaså, hur kommer det sig?
– Här kan folk inte umgås utan att det skall drickas. Det är ett jäkla supande på helgerna. Det händer till och med att folk kör bil efter att ha druckit.
– Jo jag vet, säger Anna. Men det är ju olagligt!
– Inte här! Här har vi våra egna lagar, säger Lars spydigt.
– Det är lite vilda västern här, fyller Erik i.
– Den starke vinner?
– Nej inte precis. Den med tur vinner, det vill säga den som inte råkar ut för en olycka. Så länge det inte händer något går det bra att köra onykter. Men sker en olycka är man illa ute. Då gäller Svea rikes lag.
– Dricker folk också hembränt?
– Självklart! Du kan bara köra över till Norge och köpa en destilleringsapparat helt lagligt.
– Och här är det ingen som tjallar!
När Anna och Erik skall gå hem, har det slutat att snöa. Stjärnhimlen glimmar över byn och det knarrar i snön. Erik är på skojhumör och skriver God Jul på en frostig fönsterruta på huset.
[caption id="attachment_73144" align="alignnone" width="454"]
Foto: Alf Ronnby[/caption]
– Kom nu hit i tid för julottan, ropar Lars efter dem. Ni måste vara här senast klockan sex. Då går häst och släde till Kalls kyrka.
– Vi skall vara här i tid, lovar Erik och vinkar till Lars.
– Ser du Erik, där har vi norrskenet igen.
– Ja, det brukar vara som starkast före midnatt.
– Visst är det fantastiskt, säger Anna och smyger in armen under Eriks.
Tillsammans går de på den knarrande snön genom byn, med vintergatans myriader stjärnor över sig och borealis fladdrande gardin i norr.
Erik rycker till då väckarklockan ringer klockan fem. Herregud, är det redan dags. Han har ju just somnat. Han puffar på Anna, som inte vill vakna.
– Anna, nu måste vi upp!
– Jag vill inte, svarar hon sömndrucket.
– Vi skall ju till julottan. Det har vi kommit överens med Lars.
– Jag orkar inte!
– Jo då!
– Jag är helt slut. Hon ligger som en död fisk.
– Men det är ju ingen ansträngning. Vi får åka släde dit.
– Det bryr jag mig inte om.
– Du sade ju att det skulle bli så spännande att åka släde.
– Sade och sade Det var i går.
– Julottan är stämningsfull. Du kommer att ångra dig om du inte följer med.
– Nej, det tror jag inte. Jag brukar inte gå i julottan och nu är jag dödstrött.
– Det ser inte bra ut, om du inte kommer med. Och du kan sova när vi kommer hem.
[caption id="attachment_73149" align="alignnone" width="585"]
Foto: Alf Ronnby[/caption]
Hos Lars står häst och släde klara och facklorna är tända, när Anna och Erik kommer traskande.
– Ni ser trötta ut, säger den pigge Lars.
– Jo, vi är trötta, säger Erik lite surmulet. Anna säger inget, bara nickar.
Maria kommer ut med renfällarna, som hon värmt upp för avfärden.
– God fortsättning, säger hon glatt.
– Detsamma mumlar Erik.
– Då åker vi, ropar Lars och klatschar lite med tömmarna.
På väg ut ur byn kommer de ikapp flera andra som är på väg till julottan med häst och släde. Blossen kastar skuggor på snön och bjällerklangen hörs längs vägen. Sedan, ner på isvägen och över sjön. Åter denna isväg, tänker Annas sömniga hjärna. För några dagar sedan har hon läst i Länstidningen om en man som gått genom isen med sin snöskoter på Storsjön. Kan man verkligen vara säker på att isen håller här? Hon fryser och trycker sig mot Erik.
[caption id="attachment_73143" align="alignnone" width="585"]
Foto: Alf Ronnby[/caption]
Kyrkan är fint upplyst och marschaller visar vägen in. Allt är mycket stämningsfullt, just som Erik sagt. Men under predikan är det nära att Anna somnar. Hon får verkligen anstränga sig för att hålla sig vaken. De levande ljusen i bänkraderna ser hon som i dimma. De har en gloria kring sig. När kantorn och kören klämmer i med Händels Halleluja! blir hon klarvaken. Hon ser sig oroligt omkring. Har folk märkt att hon suttit och halvsovit? Men vad gör väl det? Det är ju jul.