Utvärderingen av regeringens näringspolitik sågas i en rapport från Riksrevisionen

Effektutvärderingar är ett verktyg för att förbättra politiken

En viktig del av regeringens arbete är att använda statens resurser på ett effektivt sätt. Effektutvärderingar skall säkerställa att så blir fallet. Riksrevisionens granskning av ett relativt stort antal sådana utvärderingar inom regeringens näringspolitik visar att det arbete som lagts ner är i princip värdelöst och att de rapporter som producerats av de granskande myndigheterna inte håller måttet. De flesta kan, enligt riksrevisor Helena Lindberg, inte betraktas som användbara utvärderingar. Vissa andra uppföljningar hanteras som om de vore effektutvärderingar trots att de som gör dem, SCB, menar att de inte bör tolkas som sådana. Utvärderingarna av beslutade politiska åtgärder, inte bara inom näringspolitiken utan på alla politikområden, är avgörande för att man skall kunna veta att insatta resurser leder till att uppsatta mål nås. Generellt sett görs det alldeles för få utvärderingar av genomförandet av politiska beslut. Många utvärderingar, eller uppföljningar, görs dessutom av samma instans som fattade det aktuella beslutet. Under den tid undertecknad satt i riksdagens skatteutskott gjordes det en utvärdering/uppföljning av ett ärende per år, av normalt mellan 25 och 40 betänkanden och liknande som utskottet presterade. Frekvensen i övriga delar av riksdagsarbetet är på ungefär samma nivå. Ambitionen att följa upp verksamheten i den politiska sfären är alltså inte särskilt omfattande och här finns en stor förbättringspotential. Svårigheten i att följa upp beslut skall dock inte underskattas. Det är ibland näst intill omöjligt att identifiera mätbara storheter i ett lagförslag. Det gör inte frågan mindre, snarare tvärtom. Det är extremt viktigt att man formulerar politiska beslut så att de går att följa upp och utvärdera. [caption id="attachment_73812" align="alignnone" width="585"] Riksrevisor Helena Lindberg menar att myndigheternas effektutvärderingar inte leder till någon nämnvärd kunskap om huruvida regeringens näringspolitiska åtgärder leder till de mål man satt upp. De är helt enkelt för dåliga för att använda som utvärderingsunderlag. Foto: Riksrevisionens pressbild[/caption]   I Riksrevisionens rapport behandlas enbart utvärderingen av regeringens näringspolitiska beslut. Man kan på goda grunder anta att situationen ser likartad ut inom samtliga 27 politikområden som regeringens verksamhet är budgetmässigt indelad i. Med det som utgångspunkt kan man kraftigt understryka riksrevisor Helena Lindbergs ståndpunkt att det finns en stor förbättringspotential i arbetet med effektutvärderingar inom näringspolitiken, men jag skulle gärna dra resonemanget vidare till att gälla hela det rikspolitiska fältet.

Vad får vi för pengarna?

Den riksbekanta frågan levererades 2017 av Leif Östling, dåvarande chefen för Svenskt Näringsliv. Den är lika berättigad nu som då, ur ett flertal perspektiv. Riksrevisionens rapport pekar på en aspekt, nämligen hur regeringen och myndigheter agerar för att säkerställa att lagförslag och förordningar inom det näringspolitiska området levererar maximal nytta för de skattemedel som används. Årligen satsar staten, inklusive EU-bidrag, cirka 70-75 miljarder kronor på olika åtgärder och insatser inom ramen för näringspolitiken. De effektutvärderingar som granskats av Riksrevisionen syftar till att säkerställa att resurserna används så att de näringspolitiska målen nås. När det visar sig, som i Riksrevisionens rapport, att inte ens de utvärderingar som görs lever upp till rimliga krav på hur en utvärdering skall genomföras, då måste det vidtas åtgärder för att säkerställa en rejäl uppryckning av hela den statliga förvaltningsapparaten. Trots att rapporten endast berör näringspolitiken, måste man se det som en indikation på att det kan finnas motsvarande brister även inom de övriga 26 politikområdena. I ett pressmeddelande skriver projektledaren för granskningen, Niklas Kaunitz: ”Effektutvärderingar från Tillväxtverket och Vinnova, samt Almis effektmätningar utförda av SCB, har i regel så stora brister att de inte bör användas för vägledning om orsakssamband inom näringspolitiken”. Det är en mycket tydlig indikation på behovet av en omfattande ombyggnad av hela den myndighetssfär som arbetar med den här typen av utvärderingar. Riksrevisionen är ofta raka och tuffa i sina ställningstaganden, men denna rapport visar en övertydlig bild av en krisande del av statsförvaltningen. Med mina egna erfarenheter från hur de nuvarande regeringspartierna agerade i uppföljningsfrågor, skulle jag inte tveka att rubricera det som ett uppenbart ointresse för att följa upp resultaten av olika beslut. Det handlar mer om att skapa en bild av ett tänkt scenario än att kontrollera ett faktiskt utfall. När den politiska delen av statsförvaltningen agerar i den riktningen, är det inte konstigt att myndigheter och förvaltningspersonal inte fäster större vikt vid effektutvärderingar än vad som Riksrevisionens rapport ger vid handen. Denna känsla förstärks av Riksrevisionens avslutande konstaterande: ”Det är svårt att utforma effektutvärderingar. Riksrevisionen konstaterar att upphandling av konsulter inte har lett till märkbart högre kvalitet på effektutvärderingarna, samt att samarbete med universitet bara undantagsvis resulterat i bättre standard”. Visserligen har en myndighet, Tillväxtanalys, väsentligt bättre kvalitet på sina utvärderingar än övriga, enligt Riksrevisionen. Det förändrar dock inte bilden av att ambitionen att åstadkomma seriösa och användbara effektutvärderingar av politiska beslut och lagar, saknas från väsentliga delar av den politiska ledningen i landet. Det är en mycket oroande situation. Effekten av detta, inte minst i det långa perspektivet, är att regeringens näringspolitik inte styrs av fakta och konsekvenser av tidigare fattade beslut, utan av kortsiktiga politiska nycker. Det är en mycket farlig väg att gå, som otvetydigt innebär att stora delar av de miljarder som satsas på näringspolitiken inte levererar maximal nytta. Istället kan man på goda grunder anta att pengarna och insatserna, i bästa fall, inte gör någon skada eller förvärrar situationen. Tyvärr får vi inte veta hur det egentligen förhåller sig, eftersom regeringen inte bemödar sig med att se till att verksamheten utvärderas på ett korrekt sätt.