Fega politiker lade ner sina röster när Sverige vek ner sig mot EU i budgetfrågan

Svag svensk förhandlingsinsats

Riksdagens finansutskott krävde inför förhandlingarna om EU:s nya långtidsbudget för 2021-2027 dels att budgeten skulle spegla att Brexit innebär minskade intäkter för EU, liksom att Sveriges rabatt på den BNI-baserade avgiften till EU skulle kvarstå. Samtliga partier har också stått bakom att återhämtningsfonden enbart skulle få innehålla stöd genom förmånliga lån och inga bidrag. Det var den utgångspunkt som regeringen hade med sig i portföljen när man reste ner till Bryssel för att förhandla om budgeten och återhämtningspaketet. Det intressanta är att det var ett i stora drag enigt Finansutskott som stod bakom dessa krav. Förhandlingarna pågick mellan våren 2018 och juni 2020. Inom EU finns starka politiska krafter för att snabbt överföra mer makt och mer pengar till EU från medlemsstaterna. Man tar alla chanser att öka unionens makt över medlemsstaterna, genom att ge EU-byråkratin allt fler och viktigare uppgifter att hantera. En helt avgörande fråga i detta sammanhang är makten över EU-budgeten och givetvis även storleken på innehållet i EU:s kassakista. Idag har medlemsländerna makten att avgöra hur mycket pengar EU skall få hantera, medan parlamentet har stor makt över hur pengarna skall användas. Flera medlemsländer, företrädesvis de som är nettobidragstagare och EU-byråkratin själv, har agerat hårt för att inte dra ner på budgeten på grund av Brexit-förlusten, utan att i stället höja avgiften och minska rabatterna för de nettobidragsgivande länderna, däribland Sverige. Bakgrunden till det är givetvis att man är angelägen om att inte få minskade bidrag från EU, vilket skulle ställa högre krav på den egna budgetdisciplinen. Med detta som utgångspunkt har Sveriges regering i förhandlingarna agerat som man brukar, det vill säga genom att välvilligt kompromissa, även med de allra viktigaste principiella kraven från Sveriges Riksdag. Man har tämligen lättvindigit valt att inte använda det starkaste verktyget, vetot, för att få igenom sina viktigaste krav, trots ett enigt Finansutskott. När förhandlingarna om paketet avslutats, i juni 2020, redovisades resultatet för Finansutskottet, som plötsligt vänder helt om och godkänner de stora principiella reträtter som regeringen gjort. Det är tvärtemot det tidigare beslutet om riktlinjer som nämnden då var enig om. Regeringspartierna ihop med Centern och Liberalerna röstade för att godkänna resultatet medan Moderaterna och Kistdemokraterna lade ner sina röster och svek sina väljare i flera viktiga principiella frågor. Enbart Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna röstade emot att godkänna det för Sverige mycket negativa förhandlingsresultatet. Efter det har EU lagt fram sitt slutliga förslag till budget och återhämtningsfond samt nya sätt att få in mer pengar till EU:s budget, vilket på EU-byråkratiska kallas för ”EU:s egna medel”. Sedan december 2020 har regeringen arbetat med den proposition som nu lagts fram till riksdagen.

Riksdagen behandlar förslaget

Beslutet i Riksdagen, den 24 mars, föregicks av en debatt i kammaren. Nya Tider har följt debatten och redovisar här några av de argument som de olika partiföreträdarna framförde. I Riksdagens votering röstade 27 ledamöter för att godkänna regeringens förslag och 15 ledamöter röstade mot (SD och V).14 ledamöter lade ner sina röster (M och Kd)

Moderaterna

[caption id="attachment_76118" align="alignright" width="359"] Moderaternas jan Ericson menade i debatten att man måste räkna av Sveriges rabatt på EU-avgiften från kostnaden för finansiering av återhämtningsfonden, men sade ingenting om att man då också behöver räkna upp den ordinarie avgiften till EU med samma belopp. Foto: Riksdagens pressbild[/caption] Under debatten pratade Moderaternas Jan Ericsson mycket om moderaternas kritiska inställning mot både EU-budgetens fortsatta expansion och bidragsdelen i återhämtningsfonden. Trots det förklarade han att Moderaterna kommer att lägga ner sin röst i den efterföljande voteringen och därmed låta förslaget gå igenom. Samtidigt som moderaterna säger att man inte vill att Sverige skall gå med på förslaget låter man det alltså vinna i Riksdagen. Detsamma gör Kristdemokraterna, som genom sin talesperson Hampus Hagman argumenterar på ungefär samma sätt som Moderaterna. Moderaternas vingliga vägval i denna fråga är anmärkningsvärd även i andra stycken. Till exempel förnekar man den komponent i finansieringen av återbetalningsen av upplåningen till fonden, som innebär att EU skall få rätt att instifta en skatt på ej återvunnen plast, som oavkortat skall gå till EU. Visserligen har man valt att kalla den för en avgift, men systemet uppfyller alla kriterier på en skatt. Jan Ericson sade också i ett replikskifte med Sverigedemokraten Oscar Sjöstedt att det också handlar om att ”man skall kunna lita på Sverige som en avtalsslutande part och man skall kunna lita på att det som den svenske statschefen går med på och kompromissar om med andra statschefer. Och man skall kunna lita på att Sverige sedan står upp för detta. Det är väldigt viktigt om vi skall kunna påverka EU i framtiden”. Sjöstedt replikerade att ”det handlar om demokrati” och att han ”inte är bekväm med att Stefan Löfven får åka runt och ta vilka beslut som helst”. Moderaternas Jan Eriksson blandar också ihop Sveriges rabatter på den egentliga medlemsavgiften och Sveriges kostnad för upplåningen till återhämtningsfonden. Han använder Sveriges avgiftsrabatt på cirka 11 miljarder kronor för att räkna ner kostnaden för återhämtningsfonden, vilket är en helt skev beräkningsmodell. Skall man räkna av rabatten mot finansieringskostnaden av fonden måste alltså den årliga EU-avgiften redovisas med cirka 56 miljarder kronor per år. Detta nämner inte vare sig Moderaterna eller Kristdemokraterna i sina anföranden.

Sverigedemokraterna

[caption id="attachment_76119" align="alignright" width="359"] Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt menar att regeringen lägger sig platt för EU och inte orkar stå upp för de svenska skattebetalarna när man plötsligt bytte uppfattning och accepterade det famösa paketet med skuldsättning och skatteöverföring till EU. Foto: Riksdagens pressbilder[/caption] Sverigedemokraterna yrkade avslag på förslaget och röstade nej i Riksdagens omröstning. I debatten framhöll Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt att det är ”framför allt två saker som är väldigt, väldigt fel med det som EU-kommissionen försöker tvinga på oss nu. ”Det är både ekonomiskt vansinne och djupt moraliskt förkastligt, genom att vi skuldsätter nästa generation”. Han sade också att Sverigedemokraterna inte vill att EU skall ha några mer så kallade ”egna medel”, det vill säga pengar som man själv råder över, och att ”vi skall inte ta ett enda ytterligare steg mot en finanspolitisk union”. Oscar Sjöstedt menade också att länder som misskött sin ekonomi under lång tid kommer att få stöd av de övriga och ”att man blir belönad när man missköter sig och bestraffad när man sköter sig”. Sjöstedt pekade på att det skapar en helt felaktig incitamentsstruktur inför framtida kriser. Oscar Sjöstedt sade också att ”ja, vi blir kanske lite impopulära om vi från svensk sida sätter stopp för detta, men det finns något som heter integritet också. Och sex av Riksdagens partier uppvisar idag en flagrant avsaknad av just integritet, när man inte står upp för de svenska skattebetalarna”.

Vänsterpartiet

Även Vänsterpartiet röstade nej till det famösa pengarullande projektet i Bryssel. Vänsterns Ilona Szatmari Waldau yrkade i debatten avslag på propositionen och menade att återhämtningsfonden skulle hanteras internt inom Euro-zonen, eftersom huvuddelen av pengarna går till länder som infört den gemensamma valutan. Hon beskrev också faran med att ge EU makt över budget och upplåning, precis det som nu är målet med EU:s budgetexpansion och återhämtningsfond. Vänsterpartiet menar att EU:s pengar, istället för välfärd till många, går till skrytprojekt, korruption och EU:s byråkrater. Man menar också att återhämtningsfonden är till för att ”rädda den valutaunion som svenska folket redan sagt nej till” och att den därmed borde vara en fråga för Euroländerna, och ingen annan, Ilona Szatmari Waldau påpekade också det faktum att det är en helt ny princip inom EU att man skall ha en gemensam upplåning. Det är helt enkelt inte tillåtet för EU att låna till driften enligt den nu gällande förordningen, det vill säga EU:s ”grundlag”, men det är precis vad det aktuella förslaget innebär. Drygt 20 procent av de upplånade medlen går direkt in i en förstärkt EU-budget, vilket det sällan pratas om. Hon ställer också en annan viktig fråga: ”Vad händer vid framtida kriser? Skall vi då skjuta skuldberget framför oss och ta upp nya lån då och skjuta skuldberget framför oss?” Den kanske viktigaste invändningen mot EU:s återhämtningsfond är att det också ingår en komponent av nya så kallade ”egna medel” för EU. Det betyder att EU får tillgång till nya pengar som inte kan kontrolleras av medlemsländerna. I praktiken innebär det att EU får en beskattningsrätt, utom medlemsländernas kontroll. Ilona Szatmari Waldau pekar på denna utveckling och beskriver det så här: ”Med dagens beslut ges EU rätt att ta ut plastavgifter och andra skatter. Även det innebär att vi går in i ett djupare ekonomiskt samarbete inom EU och lämnar över makt till EU-kommissionen. Därmed närmar vi oss alltmer ett Europas Förenta Stater – en superstat, och det säger vi nej till”.

Kristdemokraterna

Kristdemokraternas Hampus Hagman valde att argumentera mot återhämtningsfonden och att den egentliga budgeten för EU borde minska efter Brexit, eftersom Storbritanniens stora nettobidrag försvinner. I debatten säger han att hans parti motsätter sig de sakförslag som finns, men ändå väljer att lägga ner sina röster så att regeringens förslag skall vinna. Hampus Hagman gjorde en längre utläggning om hur arbetet med att få till återhämtningsfonden på ett sätt som skulle gagna Sveriges intressen inte skulle vara möjligt. Han sade bland annat: ”Kristdemokraternas utgångspunkt är att finanspolitik är en nationell angelägenhet men att Kristdemokraterna också, i det ansträngda läge som råder, kunde tänka sig att bistå med lån”. Under förhandlingarna i Europeiska rådet i juli menar Hagman att det blev klart att det inte gick att få stöd för ståndpunkten att endast ha med lån i återhämtningsfondens åtgärdsportfölj. Han menar att det resultat som uppnåddes, med en kombination av bidrag och lån, var den enda möjliga lösningen om man ville komma överens och att ”Det var uppenbart att det inte skulle gå att komma längre”. Kristdemokraterna valde därför att, tillsammans med Moderaterna, inte blockera det förslag till kompromiss som Stefan Löfven presenterade för Finansutskottet i juli. Man menar att ”det skulle ha kunnat kasta in hela EU-samarbetet, inklusive Sverige, i en djup kris med oöverskådliga konsekvenser”. Hampus Hagman gör också en särskild markering av att den avgift på ej återvunnen plast som införs som en ny intäktskälla för EU:s så kallade egna medel, inte skall ses som en skatt. Det är en märklig ståndpunkt, eftersom ”avgiften” egentligen uppfyller alla krav som rimligen kan ställas på det vi kallar för ”skatt”. Den drivs in av respektive medlemsstat och skickas oavkortat till EU, som får full kontroll över pengarna. Skillnaden mellan denna konstruktion och tull, som betraktas som en importskatt, är egentligen ingen alls.

Socialdemokraterna

[caption id="attachment_76117" align="alignright" width="359"] Socialdemokraternas Björn Wiechel tyckte att det var helt okej att Sverige betalar mer i avgift till EU, med motiveringen att ’vi håller ner avgiften’. Han vill inte heller tillåta EU att få beskattningsrätt, men har inget emot att man ger EU rätt att ta ut en ’avgift’ för ej återvunnen plast. Foto: Riksdagens pressbild[/caption] Socialdemokraternas Björn Wiechel inledde sitt anförande med att konstatera att Sverige är beroende av att exportera till EU:s medlemsländer för att kunna finansiera både vår import och vår välfärd. Det är de flesta överens om, samtidigt som EU inneburit att Sverige ökat sin import från EU-länderna påtagligt mycket mer än vad vi ökat exporten till samma länder sedan vi gick med i EU. Det är väl dokumenterat i den officiella svenska statistiken över vår handel med andra länder som SCB tillhandahåller. I själva verket är det så att den svenska bytesbalansen i handeln med EU har gått från ett kraftigt överskott innan vi gick med i unionen till ett tydligt underskott de senaste åren. Bytesbalansen beskriver resultatet av den samlade handeln med varor och tjänster mellan två parter. Detta har Nya Tider rapporterat om tidigare. Björn Wiechel pekar också på att Sverige är en tydlig röst för en restriktiv budgetpolitik inom EU. Därför var Sveriges hållning att EU skulle rätta mun efter matsäcken när Storbritannien lämnade EU och därmed också ett stort hål i EU:s budget. Björn Wiechel säger i sitt anförande att ”Sveriges avgift har hållits nere, rabatterna är de största någonsin”. När det gäller EU:s nya egna medel säger Björn Wiechel att Socialdemokraterna motsätter sig att flytta över beskattningsrätt till EU, samtidigt som man går med på att låta EU ta ut en skatt, eller avgift om man så vill, på ej återvunnen plast.

Högt politiskt pris för Sverige

Genom beslutet i Riksdagen den 24 mars visar Sverige för övriga EU-länder och, inte minst, för EU-byråkraterna att Sverige kan drivas nästan hur långt som helst i fråga om att acceptera ökade kostnader för medlemskapet i EU och att tillåta ökad maktkoncentration till EU. Trots att en enig EU-nämnd givit ett mandat till regeringen som innebar att Sverige inte skulle gå med på en ökad avgift till EU och inte skulle gå med på att EU lånar upp pengar som fördelas ut som bidrag till medlemsstater, kunde man manipulera regeringens förhandlare till att gå med på exakt det. När regeringen kom tillbaka till Riksdagen med förhandlingsresultatet backade Finansutskottet och godkände alla de komponenter som man tidigare varit emot av viktiga principiella skäl. De enda som röstade emot då var Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna lade ner sina röster, vilket gjorde att regeringens svek mot det svenska folket kunde drivas igenom av regeringspartierna ihop med Centerpartiet och Liberalerna, det vill säga samma resultat som i den aktuella omröstningen i Riksdagen. Genom den process som förslaget har tröskats igenom, har både regeringen och oppositionen, utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, visat att man mycket väl kan argumentera för en principiellt viktig sak och sedan agera tvärtom. Det gör att svenska politiker kan uppfattas som lättmanipulerade och fega, när det verkligen gäller att visa var man står. Det skulle vara en mycket allvarlig politisk förlust för Sverige som nation och riskerar att kraftigt minska Sveriges inflytande över beslutsprocessen i ett alltmer svällande och makthungrigt EU.