Sjukvårdens dilemma – fler och dyrare hyrpersonal

Debatten om utvecklingen av hyrpersonal inom olika vård­yrken har blossat upp i olika medier den senaste tiden. Utvecklingen av inhyrd personal har gått snabbt de senaste åren och det kan komma att påverka hur vården organiseras. En färsk rapport från Sveriges kommuner och regioner (SKR) visar att de totala kostnaderna för hyrpersonal i sjukvården faktiskt har minskat under 2020. Det är dock olika trender inom olika delar av sjukvården. För primärvården visas en minskning av kostnaderna för hyrpersonal med 5,7 procent, medan motsvarande siffra inom specialistsjukvården (somatisk vård) är en ökning med 8,4 procent. Sedan 2015 har kostnaderna för hyrpersonal ökat med cirka 44 procent. En anmärkningsvärd utveckling är att kostnaden för inhyrda läkare minskar något (-6 procent), medan kostnaderna för inhyrda sjuksköterskor ökar mycket kraftigt (+11 procent) mellan 2019 och 2020. Enligt en rapport från SKR behöver verksamheterna inom vård och omsorg i Sverige anställa cirka 14 000 personer per år fram till 2029. Av dessa utgör cirka 6 900 en behovsökning på grund av högre efterfrågan på vård och omsorg. Resten utgör ersättning för pensionsavgångar. Samtidigt minskar utbildningsnivån i den arbetsföra befolkningen, som växer enbart på grund av migration. Man kan konstatera att behovet av och tillgången på utbildad personal inte gör det lättare för regioner och kommuners vård- och omsorgsverksamheter. Debatten om brister i löneutvecklingen och arbetsvillkoren i övrigt för vårdpersonalen ökar samtidigt som incitamenten för att hyra ut sin tid istället för att vara anställd blir fler.

Högre lön och bättre arbetsvillkor

Motivet för att, som vårdpersonal, hyra ut sig till en vårdgivare istället för att ta en anställning är för de allra flesta att man vill ha en högre lön, men också bättre arbetsvillkor finns med högt upp på önskelistan. Argumenten driver personal inom vården, framför allt specialistutbildad, till att arbeta som konsult. Situationen lockar också ett flertal olika företag att anställa och hyra ut personal, inte sällan med hjälp av ganska aggressiv marknadsföring. På en av de stora personaluthyrande företagens hemsida presenteras fördelarna med att jobba som konsultpersonal i vården, jämfört med en anställning på följande sätt: • Du väljer själv dina arbetstider • Du styr över ditt arbetsliv och din egen löneutveckling • Du tar semester när du vill och hur länge du vill • Du kan ha flera olika arbetsplatser • Du får varierande arbetsuppgifter och nya arbetskollegor Genom att arbeta i eget aktiebolag kan man dessutom fördela inkomster mellan lön och utdelning, som beskattas lägre än lön, och därmed kunna ta ut en större andel av sina intäkter som nettoinkomst. Många menar att en läkare som går från en vanlig anställning till att hyra ut sig själv kan minst fördubbla sin nettolön, och i många fall betydligt mer än så. Det saknas alltså inte incitament för den enskilde läkaren eller sjuksköterskan till att ta steget och bli sin egen arbetsgivare och agera konsult. Arbetsuppgifterna förändras inte i någon större utsträckning, men man kan styra sin egen arbetslivssituation på ett bättre sätt. Företag likt det ovan beskrivna hjälper till att hitta arbetsplatser som är villiga att betala den högre kostnad som det innebär att anlita hyrpersonal. Det är här problematiken med tillgång och efterfrågan ställs på sin spets. Men det handlar också om att vårdföretagen, kommunerna och regionerna skall våga ställa krav på att vara anställd för att få jobb i deras respektive verksamheter samt att erbjuda attraktiva arbetsvillkor.

Oberoende av hyrpersonal

År 2016 startades ett samarbetsprojekt som går ut på att regionerna skall bli helt oberoende av hyrpersonal. Det omfattar bland annat samverkan vid upphandlingar av hyrpersonal, kunskapsutbyte och uppföljningar. En uppföljning av arbetet presenterades i en rapport år 2019 . Ännu har man dock inte lyckats vända trenden på ett systempåverkande sätt, kostnaderna fortsätter att öka, liksom skillnaden i löner och arbetsvillkor mellan de som är anställda och hyrpersonalen. Vinnarna finns i den senare kategorin. Den stora kritik som finns mot både regioners och kommuners sätt att hantera arbetsvillkor, arbetstider och inte minst lönenivåerna, har alltså inte minskat under den tid samarbetet pågått, snarare tvärtom. Den snabba kostnadsutvecklingen för hyrpersonal ser ut att ha mattats av en del. Om det är en effekt av pandemirelaterade orsaker är omöjligt att säga i dagsläget. Man kan dock konstatera att regioner och kommuner har en lång och mödosam vandring framför sig om man vill kunna minska andelen inhyrd personal och de stora kostnadsökningar som det medför. Incitamenten för specialistutbildad personal är inte mindre idag än för några år sedan, snarare tvärtom. Personalläget i stort pekar också i en annan riktning, men de ekonomiska realiteterna gör att det brinner i knutarna för att lösa problemet.

Omfattande åtgärder krävs

Antingen måste man helt stoppa inhyrning, för att tvinga de som vill arbeta i offentligt betalda vårdverksamheter att vara anställda, eller så kommer man att tvingas stöpa om hela verksamhetsfältet på ett radikalt sätt. Ineffektiviteten i den offentliga vården, som en del kal­lar för ”förlusten i välfärden”, blottas till viss del genom utvecklingen av systemet med hyrpersonal. Åtskilliga exempel visar att offentligt styrd vård har en effektivitetsbrist som är högst påtaglig. Det kan röra sig om så mycket som 40 procent eller mer, det vill säga privata vårdgivare får ut fem vårdinsatser av ett visst slag när den offentliga vården får ut tre, allt annat än lika. Sammantaget ökar vårdens kostnader och problem på flera olika plan. Vi får fler äldre som kräver mer och snabbare vård. Regioner och kommuner kan helt enkelt inte erbjuda de arbetsvillkor som allt fler människor eftersträvar. Tillgången på kompetent personal äventyras också av demografi och migration. Det leder till att man väljer att ta saken i egna händer och erbjuda sina tjänster på andra villkor än vad som hitintills har varit regel. Det bör ses som ett symptom på en växande vårdkris. Organisationen av vården har dessutom stelnat i en byråkratisk fålla som det är svårt att bryta, om man inte vågar vidta mycket omfattande förändringar. Att vi har en separat politisk nivå och 21 autonoma förvaltningar som skapar sina egna regelverk för viktiga delar av vården, samtidigt som Sverige har en befolkning som motsvarar en halv internationell storstad, är helt enkelt varken en modern eller effektiv lösning på problematiken kring vårdens kostnadsutveckling.