”Utanförskapet” kostar samhället 338  599 kronor per individ

Det är de två nationalekonomerna Jonas Frycklund och Johan Lidefelt som publicerat Svenskt näringslivs beräkning för media. Liksom i Statistiska centralbyråns (SCB) rapport räknar Svenskt näringsliv med så kal­la­de ”helårsekvivalenter”, vilket betyder att man räknar samman alla som får bidrag i varierande grad till ett antal som motsvarar full ersättning för ett helår. Vitsen med en sådan omräkning är att man lättare förstår omfattningen av bidragsberoendet. Kostnaden per bidragsförsörjd ”helårsekvivalent” redovisas till 338 599 kronor per år. Kostnaden är beräknad som nettobidragen till den försörjda personen plus de uteblivna skatteintäkter som skulle ha kommit in till samhället om personen arbetat med en genomsnittlig lön. Svenskt näringslivs beräkning har gjorts med en metod som kal­las för FASIT, som också används av regeringen och olika myndigheter vid beräkning av samhällseffekter för olika reformer. I SCB:s statistik redovisas antalet helårsekvivalenter i åldersgruppen 20-64 år, som försörjs med sociala ersättningar och bidrag. Åldersgruppen brukar användas för att visa de som är i arbetsför ålder. Det resulterar i att motsvarande hela 14 procent av den arbetsföra befolkningen, motsvarande 822 363 personer, heltidsförsörjdes av ”sociala ersättningar och bidrag” under 2020. Eftersom många personer inte får bidrag hela året eller får reducerat bidrag, är antalet fysiska personer i verkligheten långt större. [caption id="attachment_78017" align="alignnone" width="585"] Kostnader för arbetsmarknadsåtgärder och sjuk- och aktivitetsersättning utgör mer än hälften av kostnaderna för skattefinansierad försörjning. Att få fler av de som mottar sådan ersättning att övergå till att tjäna osubventionerad lön och därmed bidra till skatteintäkterna i betydligt högre grad än idag, är en viktig fråga för samhällsekonomin. Källa: SCB. Grafik: Nya Tider[/caption]   Antalet helårsekvivalenter skiftar något under året och det vore därför mera korrekt att använda ett medelvärde, vilket beräknas till 786 802 personer med SCB:s data som underlag. Det ger en totalkostnad på cirka 270 miljarder kronor. Vissa bidrag finns inte heller med i SCB:s beräkning, till exempel barnbidrag och bostadsbidrag, men det beror på att man gjort en snävare bedömning av vad som avses med ”försörjs av sociala ersättningar och bidrag”. Barnbidragen är inte behovsprövade, men å andra sidan anses de vara en viktig orsak till att många invandrarkvinnor i arbetsför ålder inte har ett förvärvsarbete.

Olika kategorier

De sociala kostnader som redovisas i SCB:s rapport och Svenskt näringslivs beräkning härrör från några olika kategorier av bidrag. Vissa ses ofta som mer självklara än andra och de bör givetvis bedömas utifrån sina olika syften. Det är också intressant att konstatera att bidragsanvändningen flyttats mellan olika delar av systemet. En del som uppmärksammats mycket den senaste tiden är att antalet migranter i gruppen sjuk- och aktivitetsersättning ökat kraftigt, samtidigt som gruppen med etableringsersättning minskat. Sjukpenning och arbetslöshetsersättning är de två delar av det sociala skyddsnätet som oftast syns i media och samtidigt de som ifrågasätts minst, eftersom de flesta ser dessa som en självklar del av det svenska välfärdssamhället. Att det förekommer visst fuskande retar dock många och det är den aspekten som vanligen debatteras i media. Vi kan dock konstatera att det inte är dessa två stöd som står för huvuddelen av kostnaderna för skatteförsörjda medborgare. Tillsammans utgör de endast 35 procent av de samlade kostnaderna för denna typ av samhällsutgifter. Istället sticker två andra poster ut rejält, sjuk- och aktivitetsersättning samt arbetsmarknadsåtgärder, som tillsammans utgör hela 51 procent av bidragen. Enligt Institutet för Arbetsmarknadspolitisk och Utbildningspolitisk Utvärdering (IFAU), är arbetslöshetsförmåner, ekonomiskt bistånd och studieförmåner relativt sett mer omfattande under de första åren i Sverige för migranter. Efterhand syns en överrepresentation i sjukpenning och sjuk- och aktivitetsersättning, enligt IFAU. En stor del av dessa kostnader är alltså relaterade till migrationen, trots att de inte redovisas som sådana.

Sysselsättning spelar roll

Det spelar stor roll om en person har ett heltidsarbete eller inte, eller om man så vill, om man är sysselsatt eller inte. Begreppet ”sysselsatt” har dock fått en negativ klang, eftersom man räknas som just sysselsatt i den officiella statistiken så fort man har arbetat med ersättning minst en timme under den vecka som arbetskraftsundersökningen pågått. Det är ett mått som ger en felaktig bild av huruvida människor i vårt land arbetar eller ej, beroende på hur många som har ett väldigt lågt antal timmar av sysselsättning en specifik vecka. Att det är viktigt att människor arbetar för att samhället skall fungera är dock helt otvetydigt. Kostnaden för att en sjundedel (de ovan nämna 14 procenten) av arbetskraften inte arbetar är alltså cirka 270 miljarder kronor, en ofantligt stor kostnad. Varje förändring i rätt riktning ger stort utslag i de offentliga finanserna. Svenskt Näringslivs ekonomer redovisar några exempel på hur stor effekten blir om man får en större andel av arbetskraften i arbete. Om blott 15 procent av de ej sysselsatta skulle börja arbeta heltid, skulle det innebära en nettoökning av de offentliga finanserna med 54,5 miljarder kronor per år. Det betyder att varje steg i rätt riktning, det vill säga att människor går från att vara försörjd av skattebetalarna till att arbeta och betala skatt, ger en positiv ekonomisk effekt för samhället. Man kan också konstatera att den mycket omfattande migration som fortfarande pågår till Sverige, innebär att kostnaderna för de sociala skyddsnäten ökar. Som jämförelse var posten ”Försvar och samhällets krisberedskap” i 2020 års statsbudget 63 miljarder kronor. Fortfarande ser vi dessutom att tiden det tar för en genomsnittsmigrant från ett land utanför EES-området att bli till åtminstone 50 procent självförsörjande, uppgår till cirka 7-8 år. Detta avspeglar sig också i vilka grupper som är öppet arbetslösa. År 2020 var 5,1 procent av de inrikes födda arbetslösa, medan arbetslösheten bland utrikes födda var 18,8 procent. Av dessa sticker migrerade från Asien och Afrika ut med 28 respektive 30,1 procent. Man kan alltså konstatera att om vi vill göra någonting åt de skenande kostnaderna för skattebetald försörjning, är en viktig del av åtgärderna att ställa betydligt tuffare krav på egen försörjning hos dem som migrerat till vårt land. Den risk vi tar genom att låta denna grupp lägga beslag på en allt större del av de sociala förmånerna, är att allt fler infödda svenskar tappar förtroendet för välfärdssamhället. För att komma till rätta med de extremt höga kostnaderna för det sociala skyddsnätet måste det också finnas en tydligt inbyggd funktion för att minska felaktigt utnyttjande i allmänhet. Rapporter om missbruk av de sociala förmånerna saknas inte. Ett exempel på det är de av SVT:s Uppdrag Granskning nyligen presenterade missförhållandena med utträngning av funktionshandikappade från Samhall.