SD initierar misstroendeomröstning – statsministern avgår

För första gången i Sveriges historia har en statsminister förlorat en misstroendeomröstning. Kommer Socialdemokraterna att kunna undvika ett extraval? Ett märkligt manövrerande har tagit vid för att sy ihop en ny regeringsöverenskommelse – de politiskt korrekta partierna inser att Sverigedemokraterna ligger bra till i opinionen och skulle gynnas av ett extraval. Men det skulle flera andra partier också, vilket sänker deras motivation att göra eftergifter. Efter misstroendeomröstningen den 21 juni gjorde opinionsinstitutet Novus en ny mätning, som visar att SD ökar till 21,4 procent i opinionen, +3,9 procent jämfört med riksdagsvalet 2018. Även Vänsterpartiet belönas för att stå fast vid sin linje mot regeringen, och ökar till 11,2 procent (+3,0%). Både Miljöpartiet (3,5%) och Liberalerna (2,5%) skulle åka ur riksdagen om opinionen skulle hålla i sig. Intressant är också att det nya opinionsläget indikerar en övervikt för de borgerliga, även om Centern allierade sig med de rödgröna. [caption id="attachment_79289" align="alignnone" width="585"] Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C) på en gemensam pressträff den 20 juni. Efter att riksdagen fällde statsministern bytte Lööf fot och sade sig nu acceptera att punkt 44 i JÖK ströks, men då var det redan försent. Stillbild: Regeringskansliet[/caption]

Marknadshyror spiken i kistan

Sedan Januariöverenskommelsen (JÖK) ingicks 2019 var det en bräcklig konstruktion, där S och MP bildade regering, men var beroende av att C, L och V inte röstade emot dem. Överenskommelsen vilade på 73 punkter. Efter att ha räddat JÖK med ett nödrop förra hösten, då ett nytt avtal om LAS skulle förhandlas fram, dök ett nytt orosmoln upp under våren: punkt 44 som innebar att JÖK-partierna accepterade att fri hyressättning vid nybyggnation skulle införas. När det så var dags att införa punkt 44 nu i juni, satte sig Vänsterpartiet på tvären. Den direkt utlösande faktorn bakom regeringskrisen var att V:s ledare Nooshi Dadgostars på en presskonferens den 15 juni gav statsminister Stefan Löfven ett ultimatum på 48 timmar att avstå från punkt 44, vilket försatte honom i en omöjlig situation. Han tvingades välja mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet, och valde det senare. Det är ett större parti, det är inte extremt i den ekonomiska politiken och delar med undantag för den ekonomiska politiken Socialdemokraternas syn på mycket. Justitieminister Morgan Johansson (S) meddelade att han inte behövde några 48 timmar för att säga nej till Vänsterpartiet.

Första gången som en statsminister fälls

När V den 17 juni förklarade att man kommer att stödja en misstroendeförklaring, oavsett vem som initierar den, var SD snabbast med att agera. Så gott som omedelbart efter V:s besked lämnade SD in ett yrkande om misstroendeförklaring mot regeringen. Att V inte kunde göra det själva beror på att det krävs 35 mandat och V har bara 28. Kristdemokraterna, som inser att deras chans att vara kvar i riksdagen är att utgöra ett tydligt oppositionsalternativ, hakar på direkt. Moderaterna som tvekat kan i den situationen inte ställa sig vid sidan, utan deklarerar efter en tids vånda att de kommer att stödja en misstroendeförklaring. Deras förtroende som ett alternativ till de rödgröna riskerade annars att lida irreparabel skada. Liberalerna insåg att om man skulle ta deras sidbyte på allvar var det bara att hänga på, men man kan notera att Nyamko Sabuni gjorde det med viss entusiasm. Därmed fanns en majoritet för misstroendeförklaring, men Vänsterpartiet har svävat på målet tidigare så många trodde inte att de skulle fullfölja. Då kommer det som får många analytiker att undra om Löfven tappat greppet. Regeringen och Centerpartiet presenterar ett förslag om att parterna ska förhandla om marknadshyrorna, ett dödfött förslag eftersom det inte finns någon som helst anledning för fastighets­ägarna att backa från utredningens förslag. Med tanke på fräckheten i förslaget börjar allt fler att se nyval som enda möjligheten; hur ska Löfven kunna blidka Dadgostar när han målat in sig i Lööfs hörna? Resultatet blir det förväntade. Löfven fälls i misstroendeomröstningen den 21 juni, som den första svenska statsministern någonsin. Först två dagar senare släpper Lööf överraskande kravet på marknadshyror – när statsministern redan var fälld. Opinionsbildaren Stefan Torssell kommenterar det hela på Facebook så här: ”En del funderar fortfarande på vem som är dummast Lööf eller Löfven. Annie Lööf har nu nya planer på en ny jökregering baserad på en juniöverenskommelse. Hon verkar inte förstå att det blir ingen jök 2.0, alltså ingen dubbeljöken. Stefan Löfven är bortröstad och Liberalerna har bytt sida.” En fälld statsminister har en vecka på sig att bestämma om han ska utlysa extraval eller avgå, varvid talmansrundor väntar. Skillnaden är avsevärd i befogenheter, en statsminister är statsminister i väntan på ett extraval, om han avgår leder han en expeditionsministär som bara får fatta direkt nödvändiga beslut. Det, tillsammans med det parlamentariska läget där minst två ledamöter förväntades utebli (sjukskrivna socialdemokraten Sara Heikkinen Breitholtz) eller rösta emot honom (centerns Helena Lindahl som på FB lovat rösta emot Löfven) gjorde att det verkade oundvikligt att han skulle utlysa extraval. Förvåningen var därför stor när han istället begärde att bli entledigad den 28 juni. Talmannen Andreas Norlén gav som väntat moderatledaren Ulf Kristersson ett sonderingsuppdrag dagen därpå och allt såg ljust ut för Kristersson. På något sätt lyckades dock Löfven övertala Lindahl att rösta emot en borgerlig regering och problemet med Heikkinen Breitholtz löste han på det oortodoxa sättet att han offrade sin landsbygdsminister Jennie Nilsson. Sara Heikkinen Breitholtz var ersättare för Jennie Nilsson, men var sjukskriven efter en bilolycka. Genom att avsätta Nilsson som minister kunde hon återta sin plats i riksdagen och därmed säkra ytterligare en röst för Löfven. Därmed kunde S samla 175 mandat mot M:s 174. Kristersson insåg han att han inte skulle vinna en omröstning, såvida inte någon ledamot på vänstersidan uteblev. En sådan seger skulle dock bli kortvarig, misstroendeförklaring skulle kunna yrkas samma dag som den regeringen tillträdde. Han lämnade därför sitt sonderingsuppdrag i förtid den 1 juli och uppdraget gick omedelbart över till Löfven som nu satt i en bättre sits. Det fanns dock några hakar. Den avhoppade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, numera politisk vilde, hade antytt att hon kunde rösta emot Löfven. Det kunde också Helena Lindahl (C) tänkas göra. Bara för att man är emot Kristersson betyder det inte att man är för Löfven, och hon hade under lång tid drivit linjen att hon aldrig kommer att lägga en röst på Löfven. Den stora frågan är emellertid om Löfven lyckats förena Centerpartiet och Vänsterpartiet så varaktigt att det varar över en statsministeromröstning. På ytan verkade båda nöjda när detta skrivs, men redan när det läses kan endera partiet ha hoppat av. Att göra Vänsterpartiet och Centerpartiet nöjda samtidigt, på riktigt, är nämligen omöjligt. Förenklat uttryckt kan man säga att på Centerpartiets önskelista står avregleringar och skattesänkningar, på Vänsterpartiets motsatsen. Under den gångna mandatperioden har detta visat sig gång på gång, så att det har hållit så här länge är fantastiskt. Och det kan spricka igen, senast när budgetprocessen börjar. Ett extra val skulle kunna bli en skjuts för SD, som gått stadigt framåt i opinionen. Även uppstickarna Alternativ för Sverige (AfS) och Medborgerlig samling (MED) skulle kunna få ett välkommet tillfälle att försöka nå 1 procent av rösterna och därmed gratis valsedlar till det ordinarie valet nästa år.