![]()
Den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet presenterade den 22 mars en rapport som undersöker effekterna av läkarassisterat självmord (eutanasi, dödshjälp) utifrån den så kallade Oregonmodellen. Denna modell – som bygger på de regler som sjukvården i den amerikanska delstaten Oregon följer sedan legaliseringen av dödshjälp 1997 – har på senare tid lyfts fram av eutanasiförespråkare i Sverige som en värdig motvikt till det sluttande plan som blivit fallet i Belgien och Nederländerna, där numera också barn, dementa och deprimerade har rätt att avsluta sina liv med läkares hjälp.
Just detta sluttande plan, där omyndiga och människor med begränsad förmåga till rationella beslut kan begära dödshjälp, har blivit ett avskräckande exempel på hur en legalisering skulle kunna utvecklas. Mot detta har förespråkare därför lyft fram den så kallade Oregonmodellen som bygger på sju kriterier: skriftlig och muntlig begäran, fastställd diagnos och förväntad fortsatt livstid på högst sex månader, bedömning av beslutskapacitet, eventuell psykiatrisk undersökning, information om alternativ (exempelvis smärtlindrande palliativ vård) och rådet att berätta för nära anhöriga.
Rapporten som har titeln
Hotet mot värdigheten är författad av överläkaren i palliativ vård vid Stockholms sjukhem, Mikaela Luthman och chefsläkaren för habilitering och hälsa vid Västra Götalands-regionen, Anne-Berit Ekström. I denna pekar man ut ett antal brister i den så kallade Oregonmodellen som är särskilt problematiska. Bland annat slår man fast att de flesta som begär läkarassisterad dödshjälp gör det på grund av psykiska åkommor snarare än fysiska – det kan handla om depression och rädsla att förlora kontrollen:
”[D]e huvudsakliga motiven hos dem som söker läkarassisterat självmord inte i första hand kopplade till smärta, utan till förlust av autonomi, förlust av värdighet samt minskad förmåga att delta i aktiviteter som gör livet njutbart”.
Ett vanligt argument för dödshjälp är att det skulle innebära ett smärtfritt avslut på patientens lidande. Detta avvisas av rapporten som hävdar att forskningen snarare pekar på att god palliativ vård avsevärt kan förbättra ”patientens livskvalitet i livets slutfas”. I en kommentar till tidningen Världen idag säger Mikaela Luthman att de självmordspiller som läkare skriver ut inte sällan ger svåra och oönskade biverkningar och hon tillägger:
- Dessutom tar man de här medicinerna ensam, så i många fall vet man inget om hur det är med biverkningar eller smärta.
Kriteriet att en patient endast ska bedömas ha max sex månader kvar i livet för att få tillgång till eutanasi är minst sagt godtyckligt. Alla sådana bedömningar är högst preliminära framhåller Luthman som säger till Världen idag att hon själv har givit besked till patienter att de bara har några veckor kvar, som sedan visar sig leva i flera år efter läkarbeskedet.
Kravet på att patienten ska vara beslutskapabel – det vill säga inse allvaret i vad vederbörande faktiskt begär – kritiseras också det. De finns exempel på patienter som bedömts sakna tillräcklig insikt i vidden av sitt beslut och därför fått avslag hos en läkare, för att sedan bara gå vidare till en annan för att få det besked man vill ha.
”Riskerna med Oregonmodellen är också stora, framför allt att utsatta personer och grupper kan manipuleras till att nyttja läkarassisterat självmord. En annan stor risk är att införandet av läkarassisterat självmord innebär ett steg ut på ett sluttande plan där respekten för livet, läkaretiken och förtroendet för sjukvården riskerar att urholkas” - en läkaretik som enligt Claphaminstitutet gällt sedan Hippokrates dagar: ”att om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta – men aldrig ge patienten gift, även om den ber om det”.
