![]()
Det är en föreslagen reform av den nationella säkerhetslagen som leder till, med europeiska mått mätt, extremt auktoritära följder för de spanska medborgarna om regeringen utlyser en ”krissituation”. Spaniens största morgontidning El País rapporterar den 6 juli om regeringens lagförslag, som innan det blir verklighet måste passera Kongressen, Spaniens lagstiftande församling.
Lagförslaget uppges bygga på lärdomar från de kontroversiella coronarestriktionerna, och anger bland annat att alla vuxna, utan undantag, måste följa order och instruktioner från myndigheter om ”en situation av nationell säkerhet” förklaras – ett begrepp som i sig är illa definierat. Medborgare nämns inte specifikt i lagförslaget, utan man talar i stället om alla som uppnått vuxen ålder.
Tvångsarbete utan ersättning
Lagförslaget, som delvis presenterades den 22 juni, innebär att vid en kris ska alla vuxna invånare stå till statens förfogande och vid behov utföra ”personlig service”, utan betalning. Detta tvångsarbete beordras av respektive myndighet och är inte vidare definierat i lagförslaget.
Reformen anger också att myndigheter får rätt att tillfälligt rekvirera alla typer av tillgångar, ta över eller tillfälligt ockupera tillgångar samt stänga ned all aktivitet. Medborgare som skadas ekonomiskt av dessa handlingar har enligt förslaget rätt till ekonomisk ersättning, men i vilken grad stipuleras inte av de dokument som hittills presenterats.
Enligt lagförslaget ska företag också kunna beordras att ställa om produktionen till material eller tjänster som behövs för att klara av ”krisen”.
Medieföretag måste också arbeta med myndigheterna för att publicera statligt godkänd information för att motverka ”krisen” eller för att uppfylla operativa behov. Kontrollen över det spanska samhället blir på så vis närmast total för staten, som kan bestämma vad som skrivs och sägs i media.
Dokumentet anger inte vilken kris det kan tänkas handla om, El País gissar att det kan handla om en ekologisk eller ekonomisk kris. Det är inte parlamentet som förklarar att en kris råder, utan premiärministern.
Förslaget uppger i alla fall att åtgärderna ska trappas upp gradvis, vara proportionella till krisens allvar, samt bestå tills krisen är över.
Lärdomar från repression under pandemin
Den nationella säkerhetslagen från 2015 innehöll redan en bestämmelse som gav regeringen en tidsfrist på ett år för att överlämna ett lagförslag till parlamentets övre och nedre hus som skulle reglera ”förberedelse och disponering av resurser för nationell säkerhet”. Istället för att utveckla denna har den spanska regeringen beslutat att reformera den nationella säkerhetslagen utifrån lärdomar om krisåtgärder under pandemin.
Formuleringarna i reformen är baserad på Artikel 30 i den spanska konstitutionen, som säger att ”spanjorerna har plikten och rätten att försvara Spanien”. Detta är samma artikel som reglerar obligatorisk militärtjänst, som dock upphörde 2001. Men den är inte baserad på Avsnitt 2, som rör ”spanjorernas militära skyldighet”, utan snarare på Avsnitt 4, som säger att ”medborgarnas skyldigheter i fall av allvarlig risk, katastrof eller allmän katastrof kan regleras genom lag” – en konstitutionell möjlighet som inte hade utvecklats eller använts förrän nu.
De åtgärder man redan infört under pandemin, som utegångsförbud, masktvång och reseförbud, sågs av många spanjorer som ett sätt för staten att få ett övertag mot de regioner som kämpar för mer lokalt självbestämmande. Katalonien röstade till exempel för självständighet år 2017, men omröstningen godkändes inte av den centrala regeringen, som slog ned hårt på den rebelliska provinsen.
Kritiker varnar också för att den nya säkerhetslagen, om den antas, kommer att öppna Pandoras ask av ännu fler repressiva åtgärder efter statens godtycke, och att ingen maktstruktur hittills frivilligt backat från extra maktmedel som den fått.
