![]()
Tidskriften DSM (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik) har sedan 1976 gjort sin lista över Sveriges hundra viktigaste opinionsbildare genom att skicka ut en enkät till 300 samhällsbevakande journalister. Detta opartiska förfarande har gett listan stor tyngd och den brukade därför också uppmärksammas av de större medierna.
Under de senaste åren har flera tidningar börjat låta sina redaktionsmedlemmar göra liknande listor efter eget tycke, medan DSM-listan har fått allt mindre uppmärksamhet – en ond spiral som urholkat DSM:s enkät till den grad att man i år valt att endast publicera de 20 översta resultaten. Antalet röstpoäng längre ned på ”hundralistan” har blivit ”så litet att utfallet blir närmast slumpartat”, förklarar DSM i samband med publiceringen av årets lista.
– Svarsfrekvensen har minskat påtagligt, från omkring 70 procent när det var som bäst till under 40 procent. Vi har ju varje år haft 300 elektorer som fått chansen att rösta, men stora medier som Aftonbladet, som haft många elektorer, har i allt större utsträckning struntat i att svara, förklarar DSM:s utgivare Jan Gillberg när Nya Tider ringer upp för att höra hur han ser på DSM-listans framtid.
Gillberg säger att listan kommer att publiceras även fortsättningsvis, men att det är osäkert om man kan återfå ett tillräckligt stort underlag för att göra en hundralista.
– Man kan tänka sig en 50-lista, men även då måste svarsfrekvensen upp. Den nuvarande frekvensen är inte katastrofalt dålig. Deltagandet i en enkät som denna kräver ändå en viss ansträngning. En svarslista skall göras upp och skickas per post eller e-post. Jag tycker ändå att svarsfrekvensen nu blivit för låg för att resultatet skall anses statistiskt säkerställt för en hundralista. Ju längre ned på en sådan lista, desto mer slumpartat blir utfallet, säger Gillberg.
Topparna
Den viktigaste långvariga trenden sedan 1976, som DSM:s utgivare Jan Gillberg flera gånger uttryckt oro över, är att företrädare för viktiga samhällssektorer som näringslivet, försvaret och kyrkan helt har trängts undan av ”journalister med egen byline i de stora massmedierna” som varit den grupp som fått allt större inflytande. Det är en trend som håller i sig – så gott som samtliga av de 20 viktigaste opinionsbildarna är starkt medieexponerade politiker och journalister.
Det kan noteras att av de fem viktigaste opinionsbildarna har tre på olika sätt gjort sig kända för att tala någorlunda klarspråk om invandringen, som tveklöst utgjort det hetaste diskussionsämnet under året i kölvattnet av invandringskrisen 2015. Jimmie Åkessons förstaplats är knappast någon slump, och förmodligen inte heller att Janne Josefsson av många uppfattas som ”den ende hederlige journalisten” inom etablissemangsmedierna. Även Leif GW Persson, som exponerats flitigt i medierna under året, har upprepade gånger lagt sig i debatten kring invandringens konsekvenser, inte minst genom att gå till storms mot rikspolischefen Jan Eliasson och kräva att denne skulle få sparken, delvis på grund av dennes hätska uttalanden om Sverigedemokraterna.
Årets starkaste klättrare på 20-listan är finansminister Magdalena Andersson som går från 17:e till tredje plats. Andersson har bland annat gjort sig känd för att, efter regeringens kovändning i frågan 2015, vilja ”ställa större krav” på invandrare. Hon har även sagt sig vilja minska klassklyftorna. Det bör noteras att finansministrar genomgående brukar hamna högt på listan och att flera av Anderssons föregångare genomgående hamnat på plats 1-2, så hennes tredjeplats är snarast att betrakta som en normalisering i jämförelse med hennes anmärkningsvärt låga sjuttondeplats förra året.
Vávra Suk ”årets klättrare”
Utanför ”topp 20” betraktar alltså inte DSM materialet som tillräckligt statistiskt säkerställt för att kunna publiceras. Det finns dock undantag, visar det sig.
– Det finns tre personer som klättrat så pass kraftigt att det kan betraktas som ett starkt underlag, och det borde jag kanske ha redovisat, säger Gillberg.
Två av dessa personer, Lars Bern och Patrik Engellau, betraktas som åtminstone delvis ”utanför åsiktskorridoren”. Bern är en ingenjör och före detta industriman som bloggar om bland annat miljöfrågor och globalism, medan Engellau är styrelseordförande för tankesmedjan och hemsidan Den nya välfärden.
Den som klättrat mest på listan under året visar sig dock vara Nya Tiders egen chefredaktör. Efter att ha konsulterat sin opublicerade hundralista avslöjar Gillberg att Vávra Suk klättrade från plats 80 förra året till plats 57. En trolig orsak är förra årets medieexponering i samband med Bokmässan tillsammans med ett snabbt ökande antal prenumeranter.
Vávra Suk säger att han ser den starka ökningen av Nya Tiders och hans egen opinionsbildande kraft som ett bevis för att tidningen ligger rätt i tiden.
– Jag är stolt över att vara redaktör för Sveriges enda verkligt oppositionella nyhetstidning på papper. Vi har samlat på oss många kompetenta medarbetare och gör saker som andra inte kan eller vågar. Men framförallt svarar vi på ett behov – allt fler människor kräver att få de svar som systemmedierna vägrar att ge och de fakta som de väljer att sopa under mattan, och det är vad vi ger dem. Det är alltså inte konstigt att vi ökar vårt inflytande, jag önskar bara att det hade gått ännu snabbare.
