![]()
Jan Tullberg var inbjuden av riksdagsledamoten Anna Hagwall, som tidigare i våras uteslöts ur Sverigedemokraterna för att hon tagit upp frågan om maktkoncentrationen inom medierna.
När det gäller andra områden är det självklart att politiker diskuterar stat och kommuners kostnader och hur det inverkar på landets totala ekonomi, men när det gäller invandringen är det stopp. ”Man kan inte sätta pris på människor” och liknade argument möter den som frågar.
Jan Tullberg berättade att en av de få som trots allt fått i uppdrag att beräkna vinster och kostnader för invandringen är nationalekonomen Jan Ekberg. Hans doktorsavhandling har titeln Inkomsteffekter av invandring (1983) och 2009 skrev han rapporten Invandringen och de offentliga finanserna för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Han kom fram till att invandringen utgör en nettokostnad som omfördelar cirka 1,5-2 procent av BNP från de infödda till utrikes födda per år. Det betyder cirka 60 miljarder om året.
Tullberg har tidigare kritiserat Ekberg för att likväl ha gjort en slags glädjekalkyl. Ekberg räknar med att invandrare belastar till exempel kriminalvården i proportion till antal, vilket är uppenbart felaktigt enligt siffror från till exempel BRÅ. Andra felkällor är att barn födda i Sverige till utrikes födda föräldrar räknas till gruppen infödda svenskar. Efter korrigeringar borde resultatet av denna tvärsnittsmetod vara cirka 3 procent av BNP, det vill säga cirka 85 miljarder, menar Tullberg.
Trots att Ekberg alltså hade fått fram en måttlig kostnad var det ett resultat som dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag blankt avfärdade som en ”myt” och Ekberg avsattes från sitt uppdrag, berättade Tullberg.
Det finns andra sätt att räkna. Man kan jämföra särskilt invandrartäta kommuner som Södertälje, Botkyrka och Malmö med mer svenska kommuner. Från att för 20 år sedan ha legat i genomsnittet uppvisar de tre nu de i särklass sämsta resultaten beträffande inkomster och skattekraft per capita. Nationalekonomen Tino Sanandaji menar till exempel att Malmö är bankrutt, då 30 procent av stadens budget kommer från andra kommuner via så kallade utjämningsbidrag.
Integration inte invandring
Trots ett visst initialt motstånd är det numera tillåtet att klaga på ”integrationen”. Tullberg kallar det ”Ullenhagdoktrinen”: diskutera gärna integrationen men inte invandringen!
Integration är emellertid ett tveeggat svärd. Det blir undanträngningseffekter om man lyckas bättre med att få in nyanlända på arbetsmarknaden, påminner Tullberg. Det förbättrar kanske siffrorna, men det innebär också att fler infödda svenskar hamnar i arbetslöshet. Den totala jobbtillväxten är minimal, ekonomin effektiviseras och tillverkningsindustrin utlokaliseras till låglöneländer.
Kraftig befolkningstillväxt ger också utspädningseffekter genom att fler ska dela på frukterna av landets begränsade naturtillgångar.
Problemen i skolorna ökar om man sprider ut de alldeles för många problematiska eleverna till tidigare välfungerande skolor. Förr hade man ”obs-klasser” där besvärliga elever samlades, och därmed fungerade de vanliga klasserna. Med ”integration” sprider man nu istället ut problemeleverna så att det blir en eller flera i varje klass. På det viset dras tidigare välfungerande skolor ner till att bli lika dåliga som genomsnittet.
Kulturskifte
Jan Tullberg fick i den efterföljande diskussionen frågan om det finns en avsikt bakom denna politik. ”Pågår det en psykologisk krigföring mot oss svenskar?” Frågeställaren menade att till exempel Anna Hagwall rest den frågan i finrummet genom att ifrågasätta medias roll och medias ägares roll.
Jan Tullberg tror inte på en sådan ”konspiration”. Han pekar på att det ju är svenskar som driver denna agenda. ”Civilisationer dör inte på grund av yttre tryck, civilisationer begår självmord.” Tullberg jämförde med hur Franska revolutionen blev möjlig därför att aristokratin varken kunde förnya sig eller försvara sig.
Tullberg talar om ”tidsandan” och att de makthavande kretsarna inte vill identifiera sig med ”folket”. Man är uppfylld av självdestruktiva idéer om ”vår mörka historia” och i brist på högre värden att vara lojala mot, väljer man det minsta motståndets väg och att själv få ett ”bra liv”. Det blir en kultur av utbredd ”trolöshet mot huvudman”. Man vill hellre framstå som ”snälldum” och känslosam på ”rätt” sätt. Det innebär ofta att man ska visa sig välvillig mot de allra mest ”utsatta” och ”förtryckta”, de som det är mest ”synd om” enligt riktlinjer i media. Man har lämnat idealet att vara långsiktigt ansvarstagande gentemot sina egentliga uppdragsgivare – det svenska folket.
