Numera är bloggaren Joakim Andersen redaktör för den konservativa tankesmedjan Motpol, en debattportal kopplad till bokförlaget Arktos, och som beskriver sig som ”höger om åsiktskorridoren”. Andersen började skriva för tankesmedjan 2006, ett år efter att han lanserat sin blogg Oskorei. Nu är han alltså aktuell med sin första bok – ”Ur Ruinerna, 2000-talets höger växer fram”, som är en analys av den nya högern, dess rötter, geografiska sammanhang och uttryck på den globala arenan. Men Andersen har inte alltid haft den världsåskådning han har idag. Från början var han marxist. Den ideologin tycker han var en värdefull skola, särskilt i att tänka politiskt, men han anser den inte vara fullständig:
– Men som med alla skolor är det bäst om man så småningom lämnar den. Som teori om historia och samhälle har marxismen sina styrkor, bland annat teorierna om klasskamp, “ideologisk överbyggnad” och produktionssätt. Men den har också stora, och ödesdigra, luckor.
Han poängterar att marxismen saknar bra teorier om nationer, etniska relationer och även politiska grundbegrepp. Bristerna menar han skapat en allvarlig obalans i filosofins grundvalar:
– Den farligaste bristen är avsaknaden av en antropologi, en hållbar filosofi om hur människor fungerar och vad som är en god människa. Marxister har haft en tendens att se moral som ett historiskt föränderligt fenomen, vilket lett till en ödesdiger kombination av nihilism vad gäller metoderna och utopi vad gäller målen.
I Andersens engagemang skymtar också det som gör honom unik i samtida politiska sammanhang – ett intellektuellt djup som innefattar mytologi, skönlitteratur, estetik och kulturhistoria. Med detta i ryggen sträcker han sig in i samtidens politiska frågor. Just den enkelriktning som finns idag, främst uttryckt genom den politiska korrektheten, var en av orsakerna till att han började se kritiskt på samhällsutvecklingen:
– Jag var tidigt nyfiken på andra idétraditioner, och läser man allt från anarkister till reaktionärer märker man gradvis bristerna i den rena marxismen. När sedan massinvandringen och etnomasochismen, det europeiska och svenska självhatet, blev allt tydligare som problem var nästa steg logiskt. Vänstern hade redan börjat spåra ur i politisk korrekthet när jag blev politiskt intresserad, och det var inte ett sällskap jag kände mig hemma i.
Dagsaktuella händelser och politisk konformism från etablerat håll var dock den tändande gnistan för Andersens politiska intresse:
– Ett mer aktivt intresse fick jag i samband med nedskärningarna under 1990-talet, och vänsterns kapitulation i fråga efter fråga. Det Carl Bildt kallade “den enda vägens politik” var min första bekantskap med åsiktskorridoren.
Enligt Andersen tycks Bildt ha agerat på ett sätt som i första hand tillgodosett hans nära band till amerikanska intressen, något som skulle setts som landsförräderi om det istället handlat om ”Putins Ryssland”. En växande insikt av att etablissemanget hyllade något som var suspekt och kanske i delar rentav korrupt, gjorde att Andersen utvecklade en generell skepsis till överhetens retorik. Det i sin tur ledde honom bort från vänsterns tänkande och mot det som idag benämns som den alternativa högern.
Image may be NSFW. Clik here to view.
En kamp för åsiktsfrihet och kulturell integritet
Att stiga fram på den politiska arenan med andra perspektiv än de för tillfället dominerande är inte riskfritt i Sverige vilket Andersen fått erfara. Bland annat har han blivit hotad. Han har dock beslutat sig för att inte lägga allt för stor vikt vid det:
– Det har bidragit till att hålla motivationen uppe, eftersom jag inte vill uppmuntra föraktligt beteende. Den som inte kan bemöta argument med argument bör fundera över om de egna åsikterna egentligen är så genomtänkta, snarare än att hota och censurera.
Just det förfrusna läget i dagens debatt med åsiktskorridorer, censur och en yttrandefrihet som naggas i kanten, är en annan drivkraft för Joakim Andersen. Åsiktsfrihet är för honom viktigt att försvara – han menar att en fri diskussion är nödvändig för att samhället ska kunna identifiera och lösa sina problem. Han tillägger att det naturligtvis ska finnas begränsningar, runt fenomen som barnporr och uppvigling, men problematiken ser han framförallt i mångkulturen. I ett homogent samhälle kan man ha en hetsig debatt menar han, men i ett mångetniskt samhälle kommer det så småningom stå mellan blasfemilagstiftning, och inbördeskrig:
– Vi såg åt vilket håll det barkar med Muhammedkarikatyrerna. Detta är dock snarare ett argument mot omvandlingen av Sverige till ett mångetniskt samhälle än mot åsikts- och yttrandefrihet.
Andersen påpekar även att åsiktsfriheten hotas från det håll den inte borde ansättas – från akademiska utbildningssäten där kritiskt tänkande officiellt är rådande metod. Han är djupt kritisk till politiseringen av lärosäten:
– Det var illa redan när jag studerade, “vänstern” har ett fast grepp om många institutioner och använder dem för att massproducera ständigt nya årgångar av intellektuellt inskränkta små gnomer som sedan anställs i stat, media och diverse företag.
Han tar upp uttrycket den amerikanske konservative tänkaren Sam Francis myntade, ”den nya klassen”, för att beskriva den här inflytelserika gruppen. Alla är de utbildade enligt politiska mallar och inträder sedan själva i akademin, tidningsredaktioner, större företag och politiska partier. Enligt Andersen har de kopplat ett strypgrepp på det övriga samhället, och just akademin är central för deras indoktrinering:
– En önskvärd förändring vore att akademin blev en plats för fri forskning och debatt igen. Det återstår att se om det är möjligt, alternativet är att sluta finansiera vissa av de mer politiserade institutionerna med skattepengar. Man skulle också kunna bryta akademins makt genom att avskaffa kraven på längre utbildningar för flera olika offentliga yrken.
Att förändra människors tänkande genom kulturella koder menar han vänstern varit duktiga på för att få igenom sina idéer. Det politiska tänkandet kan till exempel förskjutas i önskad riktning genom att ord laddas med värderingar.
– “Vänstern” har skickligt använt sig av språkpolitik, där de tagit kontroll över orden. Vissa ord har de förbjudit (“massinvandring”), andra har de hittat på (“transfobi”), andra har de omdefinierat (“svensk”). En viktig uppgift nu är att föra en egen språkpolitisk kamp.
Politiken i sig kan vara ett slutmål, men dessförinnan måste synen på tillvaron förändras på ett djupare plan:
– Här handlar det snarare om kulturkamp och egna initiativ, studiecirklar, kampsport med mera. Hur vi fostrar våra barn kan vara väl så viktigt som vilket parti vi röstar på. Vi bör ha ett långt tidsperspektiv, de idéer och de kretsar som lett till dagens akuta situation försvinner inte över en natt eller efter ett val.
Kontroversiell samhällskritik
De för samtiden radikala ståndpunkter hos Andersen kretsar runt etnicitet, kultur och kritik mot det parlamentaristiska systemet. Vid en ytlig överblick skulle säkerligen politiskt korrekta personer skygga tillbaka inför att ens problematisera detta. Man kan dock fråga sig om de gör det på grund av att de har rationella argument som stöd, eller om det handlar om en emotionell reaktion grundad i politisk programmering. Dock kan han se en viss förändring där även etablerade partier måste börja omvärdera sina ståndpunkter.
– Det som varit mest frustrerande under de år jag varit aktiv har varit insikten att logik och argument spelar begränsad roll om man saknar etablerad status. Om Merkel säger att “mångkulturen misslyckats” är det exempelvis helt ok, närmast banbrytande, när jag sade det tio år tidigare var jag “nazist”:
Här tycker sig Andersen även se ett annat systemfel i själva det parlamentariska systemet:
– Partibaserad parlamentarism leder till snedrekrytering och partierna utvecklar med tiden egna intressen som skiljer sig från väljarnas. Robert Michels kallade det oligarkins järnlag, Simone Weil noterade att ett parti egentligen är en liten diktatur. Partibaserad parlamentarism leder i flera länder också till att ekonomiska intressen kan köpa sig inflytande, särskilt tydligt i USA.
Folkomröstningar och mer direktdemokrati ser han som ett rimligt alternativ till detta. Den nu dominerande parlamentarismen å andra sidan, ser han som ett hinder för demokratin. Ett annat kontroversiellt ämne idag är det som rör etnicitet kontra kultur. Ämnet har på vissa områden varit känsligt att beröra efter Andra Världskriget, och ofta har man helt enkelt uteslutit den etniska dimensionen när man talat om kulturer. Andersen pekar istället på det begrepp som den franska nya högern myntade – biokultur. I det sammankopplas det etniska och kulturella:
– Mitt intryck är att de formar varandra ömsesidigt. En krigisk kultur kommer över tid att gynna krigiska gener, medan fredliga individer får färre barn i en sådan kultur. Krigiska gener kommer i sin tur att forma en krigisk kultur. Jag använder ofta ordet folk istället för biokultur, men det är i princip samma sak.
Även i konflikter menar han att etnicitet är avgörande i högre grad än kultur:
– Politiskt är etnicitet viktigare än kultur, det är etniska grupper som hamnar i krig med varandra snarare än “kulturer”. Dessa etniska grupper kan ibland vara svåra att skilja åt kulturellt. Men i andra situationer kan kultur vara viktigt, bland annat när det gäller individer som försöker assimileras i en ny grupp eller vilka etniska grupper som knyter band av vänskap.
Tre inspirerande tänkare
Det är främst tre politiska tänkare som varit tongivande för Andersen – Karl Marx, Julius Evola och Oswald Spengler.
Marx perspektiv att överheten lurar de underordnade i vad som egentligen pågår menar han är relevant, liksom att idéer inte svävar omkring i luften, utan att reella makthavare faktiskt ligger bakom. Här tar Andersen den politiska korrektheten som exempel, något som felaktigt ibland beskrivs som att ”vänstern blivit galna", men om makten verkligen hade ansett det, menar Andersen, hade de kväst den påstått galna vänstern. Även Marx konfliktperspektiv har han sett poänger i. Den italienske traditionalisten Julius Evola har influerat Andersen i människosyn och människoideal. Evola betonade idealet att söka leva hedervärt som människa. Först efter att många gör det, genom självdisciplin, solidaritet, ärlighet, mod och heder – kan samhället förändras till det bättre. I Evolas perspektiv ingår även traditionerna. Genom dem kan vi använda oss av våra förfäder för att bedöma vår moderna tillvaro. Andersen tror inte våra förfäder skulle bli särskilt imponerade av vår samtid, där materiell girighet och teknisk förfining går hand i hand med moralisk kollaps:
– Ett folk som har nya mobiltelefoner men inte kan skydda sina kvinnor mot våldtäktsepidemier är på många sätt värt förakt, det påminner Evola oss om.
Den tyske historikern Oswald Spengler är viktig för det historiska perspektivet.
– Många människor har ett tidsperspektiv som är “här och nu”, och utgår från att det alltid kommer vara likadant som nu. Att civilisationer gått under tidigare och folkstammar utplånats i sina hemländer gång på gång när de förslappats är något folk i gemen inte vill tänka på, trots att det egentligen är en skyldighet vi har mot våra barn och barnbarn. Vi lever i en högkultur Spengler kallade faustisk, och vi behandlar den så ovarsamt att den mycket väl kan gå under.
