Dans kring majstången och sju sorters blommor

Fram till 1953 års kalenderreform firades midsommardagen på Johannes Döparens dag den 24 juni. Reformen innebar att midsommar i stället alltid skulle infalla på en lördag mellan den 20-26 juni, och midsommarafton är följaktligen fredagen innan, i år den 23 juni. Anledningen till ändringen var att helgerna skulle passa in bättre i arbetsveckan. I Sverige tycks dock kopplingen mellan midsommarfirandet och Johannes Döparens födelsedag aldrig varit särskilt starkt förankrad, utan firandet har alltid förknippats mer med blommor och dans kring majstången, och på senare tid sill och potatis.

Majstänger och eldar

Ordet ”majstång” har ingenting med månaden maj att göra utan har koppling till ”maja” som betyder ”smycka med löv”, vilket är det man gör inför midsommarfirandet: man smyckar tillsammans en stång med gröna löv. Bruket att pryda med löv har länge förekommit i Sverige och går möjligen tillbaka till föreställningen om att gröna löv skyddar från missväxt. Majstången har dock inte alltid klätts i löv. Märta Helena Reenstierna (1753-1841), som är känd som Årstafrun, berättar 1818 i sin dagbok om majstänger som var klädda med blommor, guldpapper, äggskal och vimplar av tyger som taft, lärft och kattun. [caption id="attachment_25596" align="alignleft" width="250"] Midsommardans av konstnären Anders Zorn, daterad 1897. Den svenska midsommaren förknippas i första hand med dans, ofta kring den resta majstången.[/caption] Det tidigaste belägget för att majstänger klätts och rests i Sverige till midsommar finns i Eric Dahlbergs verk Suecia Antiqua et Hodierna (lat. Det forna och nuvarande Sverige) som gavs ut för första gången 1716. I denna bok finns nämligen en gravyr av Skara domkyrka som tydligt visar en tidig majstång med kransar kring en påle till höger om kyrkan. Bruket att resa en majstång kommer möjligen från Tyskland, men dess exakta ursprung är okänt. Däremot ska det även ha varit vanligt att tända eldar och dansa kring dessa på midsommaren. Detta var länge brukligt i Norge och Danmark, och i Finland är det fortfarande vanligt att elda på midsommaren, i synnerhet i de finskspråkiga delarna. I Sverige, däremot, var det i äldre tid vanligt i Småland och Västergötland. Hade man ont om bränsle eldade man med tjärtunnor. Under 1800-talets senare hälft brann dessa eldar huvudsakligen i Härjedalen, Jämtland och Bohuslän samt i Skåne och Blekinge, men sedan dess har det blivit mindre vanligt att elda i Sverige under midsommar. En anledning till att bruket att tända eldar på midsommaren minskade i Sverige var 1800-talets väckelserörelse som ska ha ställt sig kritiska till denna sed.

Den magiska midsommaren

Midsommarnatten ansågs vara särskilt magisk då gränsen mellan människornas värld och den övernaturliga troddes vara tunnare under den här natten. Medicinalväxter som daggkåpan ansågs vara mer kraftfulla än vanligt och folket samlade därför på dessa under midsommaren. Det var också vanligt att knyta buketter att torka för att på så vis bevara den speciella midsommarkraften, men även att gå barfota i daggen för att man då skulle förbli frisk och stark under resten av året. Flickorna brukade även plocka sju sorters blommor på midsommarkvällen och lägga under huvudkudden innan de somnade. Då skulle de drömma om sin tillkommande. I dag förknippas nog midsommaren mer med dans kring majstången och ätande av sill och potatis än med magi. Många besökare lockas till Leksand som är platsen för Sveriges – och troligen världens – största midsommarfirande. Dalarna över lag är en plats där traditionerna i högsta grad är levande, och till exempel i Rättvik kommer årets midsommar att firas 22-25 juni med majstångsklädning, dans och mycket mer. [caption id="attachment_25597" align="alignnone" width="585"] I Suecia Antiqua et Hodierna finns ett tidigt bild­belägg för att majstänger restes i Sverige redan på 1600-talet. Den höga, ringprydda stången syns här till höger om kyrkan.[/caption]