Thomas Jackson har fått rätt om de apatiska barnen

Thomas Jackson, 64, är en svensk läkare och psykiater som blev aktuell i debatten om så kallade apatiska flyktingbarn 2006-2007. Åren 2008 och 2009 gav han ut två böcker i ämnet. Han kom fram till att det handlade om en diagnos som på engelska kallas ”Malingering by Proxy”, något som kan översättas till ”simulering genom närstående” ‒ att en vuxen förmår barnet att simulera ett apatiskt tillstånd för att uppnå ekonomisk vinning, eller i detta fall att få uppehållstillstånd i Sverige. ‒ Det jag gjorde var egentligen bara att redogöra för vad facklitteraturen och internationell forskning sade om det här. Jag hade inte själv jobbat med de här barnen, men kunde konstatera att symptomen stämde överens med diagnoskriterierna, säger Jackson till Nya Tider. Jackson anlitades som expert i Statens offentliga utredningar om apatiska, SOU 2006:49, där han redogjorde för internationell kunskap om simuleringsdiagnostik. Efter det fick han löpa gatlopp i media, inte minst attackerades hans kompetens som läkare, något han nu vill göra en rättssak av. Resultatet av den snedvridna debatten blev att syndromet fortsatt att vara spritt i Sverige ‒ och endast i Sverige. Totalt uppskattar Jackson att det rör sig om mellan 1 500 och 2 000 barn som drabbats. ‒ Det är viktigt att lyfta fram att barnen faktiskt är drabbade, de är offer ‒ men för något annat än vad medieberättelsen säger, menar Jackson. [caption id="attachment_30077" align="alignnone" width="585"] Gellert Tamas är den journalist som varit mest aktiv i karaktärsmorden på Thomas Jackson och andra läkare som vågat trotsa den politiska korrektheten och försökt stoppa den pågående barnmisshandeln. Först genom Uppdrag Granskning där han då (2006) var en av programledarna, och senare genom boken De apatiska (2009). Stillbild: SVT[/caption]

Förekommer endast i Sverige

Malingering by Proxy är ett väldokumenterat fenomen, men att det sprider sig epidemiskt är okänt utanför Sveriges gränser. Fenomenet drabbar endast barn till asylsökande, främst romer från Östeuropa. Detta fick Jackson att mynta ett nytt begrepp, ”Group Malingering by Proxy” eller ”gruppsimulering genom närstående” i en artikel i Dagens Medicin år 2006. Den officiella termen blev sedermera ”uppgivenhetssyndrom”. I en artikel på BBC News den 26 oktober 2017 kal­las syndromet ”Sveriges mystiska sjukdom”. ‒ Så vitt vi vet har inga fall konstaterats utanför Sverige, säger Karl Sallin, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som i dag arbetar på en avhandling om fenomenet, till BBC.

Jacksons förslag bevisat effektivt

Redan 2005 föreslog Jackson att det bästa botemedlet mot det apatiska tillståndet var att skilja barnen från deras föräldrar eller övervaka kontakten. Detta byggde han delvis på erfarenheter från ett norskt sjukhus dit sex apatiska barn skickats, bland annat en tioåring som vid ankomsten satt i rullstol, använde blöjor och varken kunde prata eller äta själv. Efter fyra veckor där barnen ständigt stått under personalens överinseende var förändringen total. Detta berättade även Svenska Dagbladet, i en artikel den 21 november 2005. – Vi fick ett barn som gick, som pratade, lekte och inte använde blöjor, sade Inger Schanche, chef för hälsokontoret för asylsökande i Bärums kommun utanför Oslo. Ett antal högröstade aktivister bland barnläkare och journalister, tillsammans med utbredd politisk korrekthet, ledde dock till att debatten ”vanns” av motståndarsidan. Trots erfarenheterna från Norge och andra länder blev det omöjligt att ifrågasätta föräldrarnas roll i uppgivenhetssyndrom, och de ”apatiska” barnen som var kvar i Sverige fortsatte att lida med sondmatning, blöjor och liknande. I det tysta arbetade emellertid vårdhemmet Solsidan i Skara efter den metod som Jackson förespråkat. Föräldrarna har där separerats från barnen och fått åka hem, medan personalen gjort sitt bästa för att aktivera barnen med sång, musik, teckning och andra aktiviteter. Barn som sondmatats har fått sitta med vid måltiderna för att känna matlukten. Resultatet: 35 barn av 35 som behandlats på Solsidan har tillfrisknat. Som längst har det tagit sex månader, i de flesta fall mycket kortare. – Från det att vi börjar arbeta med ett barn på det sätt som vi önskar går det aldrig mer än några dagar innan vi ser de första tecknen på att barnet är på väg att återerövra livet, berättar Annica Carlshamre som var enhetschef på Solsidan när metoden utvecklades. Endast ett av dessa barn har fått uppehållstillstånd under behandlingen. Samtidigt hävdar svenska barnläkare på fullt allvar att det enda botemedlet mot ”Sveriges mystiska sjukdom” är permanent uppehållstillstånd. BBC intervjuar bland andra doktor Elisabeth Hultcrantz på människorättsorganisationen Doctors of the World och barnläkaren Lars Dagson, som behandlar en apatisk flicka som kallas Sophie. Flickan, som enligt artikeln brukade älska att dansa, har i 20 månaders tid suttit i rullstol med blöjor och sondmatats. I motsats till Solsidan har Hultcrantz och Dagson inte separerat Sophie från föräldrarna. De tror nämligen att det enda botemedlet mot hennes tillstånd är uppehållstillstånd. ‒ Jag kan inte göra henne bättre, eftersom vi som läkare inte bestämmer om dessa barn får stanna i Sverige eller inte, säger Lars Dagson till BBC.

”Ansvariga för barnens lidande”

Så varför har den metod som Thomas Jackson förespråkade redan för tolv år sedan inte spritts längre än till ett enda behandlingshem? ‒ Jag vet inte varför. Så vitt jag känner till har ingen annan lyckats på det här sättet. Men som framgår i artikeln [på BBC] tänker ju läkarna att det krävs ett uppehållstillstånd för att barnet ska tillfriskna, säger Annica Carlshamre, i dag verksamhetschef på Gryning Vård, till Nya Tider. Carlshamre säger att hon känner till Thomas Jackson men tycks inte vara beredd att tillskriva hans teori om ”gruppsimulering genom närstående” något värde. Hennes och Solsidans teori är istället att syndromet bygger på tidigare trauman, som att barnen utsatts för våld eller bevittnat våld mot närstående. När vi påtalar att detta knappast förklarar varför syndromet endast tycks finnas bland asylsökande i Sverige säger Carlshamre att det finns även på andra håll, i Storbritannien och vissa and­ra länder. Vilket alltså Karl Sallin, som arbetar på en avhandling i ämnet, hävdar att det inte gör. ‒ Carlshamre får tycka vad hon vill, hon är ändå lite av en hjälte som arbetat på det här sättet, säger Thomas Jackson. Han påtalar samtidigt att om det offentliga Sverige hade lyssnat på honom och andra kritiker från början så hade hundratals barn sluppit ett oerhört lidande.

Stämmer Jan Helin

Thomas Jackson har stämt Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin för grovt förtal. Inte därför att tidningen framställt honom som främlingsfientlig och ”i stort sett jämställd med en nazist” ‒ sådana påhopp fick han utstå i riklig mängd när debatten rasade som värst ‒ utan därför att tidningen hävdat att hans diagnostik är en ”skandal av historiska proportioner” och att hans åsikter skulle ha påverkat hans omdöme som läkare. I sin stämningsansökan pekar Jackson bland annat på att den engelska socialstyrelsen, General Medical Council, där han är registrerad som läkare, andra tunga utländska instanser och erkända experter i ämnet funnit att hans hållning i debatten varit balanserad och rimlig. Målet ska tas upp i Stockholms tingsrätt den 22 november. ‒ Jag förväntar mig att förlora i tingsrätten, men planen är att ta detta vidare ända till Europadomstolen, säger Jackson. Nya Tider avser att återkomma i ärendet.