![]()
NyT: Du motionerade hösten 2016 i Riksdagen och det blev en ”skandal” efter att Aftonbladet skrivit att det tydde på ”antisemitism” att angripa ägarfamiljen Bonniers. Vad hände sedan?
– Till att börja med hade jag svårt att hitta min roll. Jag tvingades nämligen att lämna in avskedsansökan till min plats i skatteutskottet. Det skulle vara för att lugna stormen och skriverierna i media, men förmodligen hade SD-ledningen redan då bestämt att jag skulle uteslutas och ville försäkra sig om att jag inte ändå skulle vara kvar som ledamot i utskottet.
Det mest obehagliga var dock att jag inte längre var välkommen i partigruppen som jag tillhört. Jag fick byta kontor till ett långt bort i en avlägsen ända av huset.
Landets katastrofala tillstånd beror i stor utsträckning på media och där är Bonniers särskilt ansvariga. Nu har jag både tid och ännu mer lust att ta reda på varför det är så känsligt att kritisera just dem.
NyT: Har du ångrat din motion?
– Absolut inte. Jag har aldrig tvekat om att det var rätt att lämna in motionen. Landets katastrofala tillstånd beror i stor utsträckning på media och där är Bonniers särskilt ansvariga. Nu har jag både tid och ännu mer lust att ta reda på varför det är så känsligt att kritisera just dem. Nu, ett år senare vet jag mycket mer.
NyT: Innan vi pratar mer om det vill vi gärna veta lite om hur du hamnade hos Sverigedemokraterna? Hur blev du över huvud taget politiskt intresserad?
– Jag gick med i Sverigedemokraterna 2002, men det var en lång process innan jag kunde ta ett sådant steg.
Jag är född 1953 i Ungern och uppvuxen i ett kommunistiskt samhälle men i en starkt patriotisk anda. När jag 1972 anlände till Sverige hade jag ingen aning om att jag trettio år senare skulle få mitt livs djupaste mening med att jobba för Sverigedemokraterna.
Mitt första intryck av Sverige var överväldigande positiv. Jag möttes av vänlighet, respekt, viljan att hjälpa till. Med mina erfarenheter från en grå ineffektiv socialism kändes det som att ha hamnat i himlen. Att ödet gav mig chansen att leva här, det kändes förpliktigande.
Än i dag känner jag ett stort ansvar för Sverige och jag vill visa min lojalitet genom att bidra med min kunskap och kapacitet för att bygga ett bra samhälle.
Det som förändrade mig i djupet av min själ var när jag började läsa äkta svensk litteratur på originalspråket. Då förstod jag även känslomässigt detta fina lilla nordiska folks storhet.
På 1980-talet ökade invandringen och det var alltmer främmande folkgrupper som kom. Jag började oroa mig för att det på sikt skulle kunna förstöra det Sverige jag älskade. Svenskarna visade en så aningslös och blåögd attityd.
NyT: Har Sverigedemokraterna sämre internkultur än andra partier?
– Nej, det tror jag inte. De flesta riksdagsledamöter är ängsliga opportunister som lydigt röstar så som de blivit tillsagda av partitopparna. Eftersom många av ledamöterna saknar vanliga yrken att falla tillbaka på, godtar de att sitta snällt och hålla med för att inte förlora sin plats och inkomst.
NyT: Du tog ett eget initiativ, men det gick inte så bra. Vad hände?
– Jag lämnade in en egen motion om den monopolartade ägarstrukturen inom svensk media.
NyT: Du fick kritik från många håll. Man sade att du hade helt fel på alla punkter.
– Jo, motionen var kort och det är inte helt rätt att en ägare kontrollerar 80 procent av mediemarknaden. Det är emellertid inte heller helt uppenbart hur man ska räkna. Bonnier är oerhört dominerande. Man äger Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenskan, Dagens Industri, TV4, Svensk Filmindustri med mera, och genom korsägande har man inflytande över många regionala tidningar.
NyT: Men Bonnier är inte ensamma. Vi har norska Schibsted som äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet, och Stampen … ?
– Jo, det är sant. Bonnier delar makten med Schibsted, Stampen och NT Media.
NyT: Är det verkligen ägarna som styr? Kan det inte vara den ”tidsanda” som vuxit fram kollektivt genom att mängder av enskilda opinionsbildare påverkar varandra till gradvisa förskjutningar av sina övertygelser?
– Det finns gott om exempel på att ägarna aktivt går in och plockar bort sådana sanningssägare som man inte vill ha.
Arne Ruth till exempel fick betala ett högt pris då han tvingades lämna DN när han påpekade Bonnierkoncernens dominans. En annan, som ville ta upp invandringens negativa följder fick omedelbart sparken för sitt trots mot ledningens syn, Erik Månsson, chefredaktör i Expressen.
NyT: Kan det ändå inte tolkas som ”politisk korrekt” ängslighet?
– Man skulle tro det, om det bara var i Sverige. Sverige är visserligen extremt på många sätt, men mönstret går igen i många länder, hela Västeuropa och inte minst i USA. Det är ett fåtal medieägare som har ett oproportionerligt inflytande över nyhetsdistribution, ideologiproduktion, hela samtalsklimatet i Västerlandet, och det är mer ofta än sällan som de mest inflytelserika ägarna tillhör en viss etnisk grupp.
NyT: Det finns alltså skäl att kalla dig ”antisemit”?
– Det är fel fokus när man genast anklagar den som påpekar skevheten i medias ägande och deras agenda för att vara antisemit. Det är en försvarsmekanism, ett djupt orättvist och oärligt sätt att tysta kritiken med diverse stämplar.
Utan tvekan utövar prominenta medlemmar av denna etniska grupp ett oerhört stort inflytande på det svenska samhället och med tanke på utvecklingen är det inte det svenska folkets bästa som de har som det primära målet. Skulle man inte kunna kritisera de idéer, mekanismer, krafter som formar landet? Frågor ska inte kunna ställas som i högsta grad angår landets vara eller inte vara, framtid och existens?
Som till exempel massinvandring av folk från fundamentalt annorlunda kulturer och dysfunktionella samhällen? Denna politik, som den drivs nu, gör allvarlig skada för Europas folk. Europas demografiska sammansättning förändras oåterkalleligt och när folket byts ut förändras också kultur och samhällsklimat därefter. Sverige är på väg att förvandlas till ett kaotiskt, dysfunktionellt land.
NyT: Hur reagerade de andra Sverigedemokraterna på ditt initiativ?
– När Aftonbladet anklagade mig för antisemitism övergav SD mig. Motionen innehöll inte ett ord om någon särskild etnisk grupp, men det är ju naturligtvis sant att det är ett problem att Sveriges största tidningar styrs av intressen som inte har det svenska folkets bästa i sitt program.
NyT: Det var uppenbarligen något man inte kan ta upp inom Sverigedemokraterna? De är riksdagens mest Israelvänliga parti. Hur kan det komma sig?
– Var kan man ta upp det problemet? Ingenstans! Sverigedemokraterna är under hård press av andra partiföreträdare, av hela media och en stor del av folket. De kan inte driva en fråga som gör dem ännu mer omöjliga. Dessutom som du säger, partiet är Israelvänligt. Israel anses vara den enda demokratin i Mellanöstern och det vill man stödja.
