![]()
Under rekordåret 2015 sökte 35 369 personer i kategorin ”ensamkommande” asyl i Sverige, en kraftig ökning från föregående års 7 049 personer. Av dessa var 92 procent av manligt kön och majoriteten med afghanskt medborgarskap.
Kategorin kallades i offentligheten ursprungligen ”ensamkommande flyktingbarn”, men då alltför många bilder av dessa personer nådde allmänheten kom ”barn” att ersättas av ”unga”, och i dag är den vanligaste beteckningen kort och gott ”ensamkommande”.
[caption id="attachment_32696" align="alignleft" width="300"]
![]()
Kinna Skoglund är en av grundarna av ”Vi står inte ut” och framträdde i SVT:s Agenda med tre ensamkommande. Stillbild: SVT[/caption]
Åldersfrågan har för denna grupp blivit särskilt central, då de vanligen saknar både identitetshandlingar och faktiska asylskäl, vilket gör att det är mer attraktivt att uppge en ålder under 18 år och alltså istället bedömas som ett barn. Fördelar blir då bland annat att man utan asylskäl istället kan få uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande”, vilket gör det lättare, och att de svenska myndigheterna för att kunna utvisa dessutom måste garantera ett ”ordnat mottagande i hemlandet”.
I till exempel Uppsala är de så många, att nästan var tredje man i åldern 15-17 år är ensamkommande. Totalt cirka 1 300 av 3 474 pojkar.
Migrationsverket uppger att tveksamhet i åldern bedöms finnas hos 70 procent av dem som vid asylansökan uppgav sig vara mellan 15 och 17 år gamla. I dag sker medicinska åldersbedömningar och, trots att de fortfarande är frivilliga och det finns en ordentlig säkerhetsmarginal, har 85 procent av de undersökta bedömts vara över 18 år gamla.
Samtidigt kommer en stor del, åtminstone runt hälften, av dessa afghaner i själva verket från Iran.
Kvinnorna träder fram
Efter att personer ur denna grupp började få avslag på sina asylansökningar bildades i september 2016 nätverket ”Vi står inte ut” (VSIU), med förgrundsfigur Kinna Skoglund, 55. Kravet är att ingen ur kategorin ska utvisas och att amnesti ska ges till de ”ensamkommande” som varit i Sverige i över ett år, vilket i dag omfattar de allra flesta. Nätverket säger sig bestå av runt 9 000 personer och för sedan augusti 2017 kampanj under namnet ”Låt de unga stanna”.
[caption id="attachment_32697" align="alignright" width="300"]
![]()
Lovisa Göransdotter är en av de aktivister som låtit en afghansk ung man flytta in i hemmet. Foto: Privat[/caption]
Många av aktivisterna talar fortfarande om de unga männen som ”barn”. Till dessa hör Kinna Skoglund själv, som i ett inslag i SVT:s Agenda den 28 januari i år, med händerna på tre afghanska mäns axlar, hävdar att politiker hanterar gruppen som ”redskap i ett spel”:
– Det känner jag så starkt, att det blir så orättvist mot de här barnen.
På samma sätt kunde kulturpersonerna Stina Wollter och Anna Stadling i ett klipp med julhälsningar från VSIU ge sitt stöd, med händerna fulla av mjukisdjur och orden:
– Vi står inte ut med att en trygg barndom inte får vara så självklar för alla barn som den borde vara, och vi står inte ut med att Sverige inte följer Barnkonventionen.
Ett fenomen som är lite speciellt för denna grupp asylsökande är att de äldre kvinnor som engagerat sig för dem inte sällan låter dem flytta in i det egna hemmet. Rädda barnen har startat projektet ”vänfamilj” för de ensamkommande som officiellt fyller 18 år och därmed inte kan bo kvar på HVB-hem med alla förmåner och dygnet runt-bemanning som det innebär. En av dessa är Barbro Hedlin, 65, som i organisationens marknadsföring för initiativet berättar att hon har bott ensam sedan 20 år, men förutom hund nu också har Morteza.
Christina Sjöholm, 69, kan också rekommendera upplägget:
– Rahmatullah hjälper mig med att bära tunga kassar och allting annat, och bara finns här och är glad. Det är en ”win win-situation”, helt klart.
”Jag måste ta honom i min säng”
I grupperna finns en särskild jargong, där inflyttade ensamkommande ofta beskrivs som ”lånesöner” eller ”extrasöner”. På sociala medier visar de gärna bilder tillsammans med dessa, något som av andra kvinnor ofta möts av kommentarer om hur ”fina de är tillsammans”.
[caption id="attachment_32702" align="alignnone" width="585"]
![]()
Eva Märta Granqvist skriver dagligen om afghaner på sociala medier och fick vid denna bild bland annat kommentaren ”Så fina ni är båda två!” av en annan kvinna. Foto: Privat[/caption]
På den asylaktivistiska sidan Blankspot.se publicerades i april 2017 ett inlägg från en kvinna, där hon beskrev sin egen ensamkommandes vedermödor:
”Det blir fler besök, han är placerad på migrationsverket boende, men får en natt då och då hemma hos mig. Nu funkar inte soffan längre, han får följa med till min säng. Jag textar en vän, hjälp – jag måste ta honom i min säng! Får svar: Det gör vi allihopa, ta det lugnt. Det är så, ge honom närhet, det är det du kan göra.”
Domar för våldtäkt och andra övergrepp förmår inte att ändra denna tillgivenhet. I oktober 2017 uppmärksammade bland andra författaren Katerina Janouch hur kvinnor valde att ge sitt stöd till en afghansk man som dömts för sexuellt ofredande av en 14-årig flicka. På Facebook hade gärningsmannen förklarat att han var utsatt för ”smutskastning”, vilket följdes av en stor mängd kommentarer, oftast försedda med hjärtan, formulerade på ett sätt som förvånade många utomstående.
Lisa Meyler, 48, skrev bland annat:
”Arif, jag har aldrig träffat dig men mitt hjärta vet att du är oskyldig. Ta hand om dig.”
Lena Sörlin, 65 år, gav också sitt stöd till den dömde:
”Ta hand om dig bästa Arif. Du är så viktig för mänskligheten! Så glad att du funnit din familj!”
Marianne Gyllenstrand, 71 år, blev berörd av gärningsmannens situation:
”Finaste Arif! Mitt hjärta gråter när jag hör vad du får utstå.”
Uppseendeväckande för den oinvigde var också ett replikskifte på Facebook-sidan för ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan” i februari i år. En berättelse om en utvisad individ besvarades av en annan ensamkommande:
[caption id="attachment_32700" align="alignleft" width="300"]
![]()
I gruppen ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan” påpekade Karin Fridell Anter att mordplaner på Facebook kunde skada aktivismens anseende om någon fick syn på det. Foto: Privat[/caption]
”Hej, bror göra något keriminalitet innan du lämnar sverige åtminstån döda de som lovat dig och sen höll inte. vi har tillräkligt anledning att döda nån. Ring mig om du behöver hjälp, skicka PM.”
Karin Fridell Anter, 67 år och engagerad i gruppen, kom då med ett klargörande:
”Dagens påminnelse: Tänk på att även de som vill oss illa kan läsa denna sida. Och att de gärna tar skärmdumpar.”
Även en del av de kvinnor som arbetar på så kallade HVB-hem, där asylsökande klassificerade som ensamkommande minderåriga inhyses, har uppvisat ett gränslöst beteende. I januari i år avslöjades bara i Örnsköldsvik tre fall där kvinnliga anställda utreds för ”sexuellt utnyttjande i beroendeställning”, på tre olika HVB-hem.
Det är endast det senaste exemplet där denna typ av relationer har lett till anmälan, något som har skett från Blekinge till Norrbotten sedan 2015, och där det mest uppmärksammade fallet inträffade då Johanna Möller bad sin pojkvän Mohammad Rajabi att mörda hennes föräldrar. Det är ett av de mest omskrivna mordfallen de senaste åren.
Den verkliga bilden klarnar, men målet kvarstår
Den som har följt dessa grupper en längre tid kan också notera hur argumenten för att de afghanska männen ska få stanna i Sverige förändrats över tid. När det till slut inte längre med någon trovärdighet går att hävda att de i många fall uppenbarligen vuxna männen är barn övergår man i stället till ett antal förklaringsmodeller som ska rättfärdiga de falska uppgifterna från de asylsökande.
Dels framförs att man i ett land som Afghanistan inte vet hur gammal man är, dels att man där utseendemässigt åldras i förtid på grund av klimat, mat eller hårt arbete. De som väljer att erkänna att många medvetet helt enkelt ljuger, menar vanligen att ”vi alla” skulle göra det i samma situation.
[caption id="attachment_32705" align="alignnone" width="585"]
![]()
Fatemeh har nu tagits upp i skaran av aktivister i Sverige. Från vänster till höger: feministen Ida Östensson, artisten Silvana Imam, Fatemeh Khavari och vänster- och hijabaktivisten Foujan Rouzbeh. Foto: Make Equal[/caption]
Att många av de ensamkommande i själva verket har levt i Iran har skapat ett något paradoxalt argument mot utvisningar, där man påpekar att det är ett problem att de aldrig varit i det land de säger sig ha flytt från och nu riskerar att utvisas till. Samtidigt har ett alldeles nytt argument för invandring av afghanska män från Iran uppstått på senare tid, då man hävdar att dessa riskerar att rekryteras till stridernas Syrien.
Detta har i hög grad ersatt den tidigare linjen att afghaner i största allmänhet diskrimineras i Iran, vilket i sig inte betraktas som ett asylskäl. Hela förfarandet kan ses som en chansning som i vissa fall misslyckats, där de lämnat tryggheten i Iran för att söka bättre framtidsutsikter i Sverige, för att slutligen utvisas till Afghanistan, eftersom det är landet de påstår sig ha flytt ifrån.
[caption id="attachment_32706" align="alignnone" width="585"]
![]()
I en film för ”Vi står inte ut” beklagar kulturarbetarna Stina Wollter och Anna Stadling att ’en trygg barndom inte är självklar för alla barn’ och att de därför stöder nätverket. Stillbild: YouTube[/caption]
Många av kvinnorna kopplade till VSIU skriver många gånger per dag om endast detta ämne på sociala medier, och numera riktas den främsta ilskan mot åldersundersökningarna, där man har lagt ned stor möda på att hitta röster som stämplar dessa som ovetenskapliga. Påtryckningar utövas också mot Centerpartiet, som man hoppas ska bli tungan på vågen för att regeringens förslag om en särskild amnesti för runt 8 000 personer ur gruppen ska gå igenom i riksdagen.
Ung i Sverige
En annan organisation, som ska vara afghanernas egen, kallas ”Ung i Sverige” och dök upp i samband med manifestationen mot utvisningar i Stockholm i augusti 2017. Den egna hemsidan ger en något missvisande bild av situationen:
”Vi kom hit för att vi var tvungna. Man väljer inte att fly, att bli jagad av talibaner eller att vara nära att mista livet på Medelhavet. Resan har varit mycket svårt från början. Att växa upp som utsatt i Afghanistan, att tvingas fly på farliga vägar och att komma hit och inse att vi inte är välkomna trots allt.”
[caption id="attachment_32708" align="alignnone" width="585"]
![]()
Afghanernas demonstration mot utvisningar i augusti 2017 visade sannolikt många svenskar hur gruppen som tidigare benämnts ”ensamkommande flyktingbarn” faktiskt ser ut. Foto: Ung i Sverige[/caption]
I verkligheten har kanske inte ens hälften vuxit upp i Afghanistan och inte heller varit tvungna att fly, utan ofta skickats ut som ett så kallat ”ankare” för att genom uppehållstillstånd kunna ta hit övriga familjen. Under denna manifestation förvånades många svenskar över att en kvinna, Fatemeh Khavari, agerade som talesperson för organisationen. Hon är dock inte ensamkommande, utan kom tillsammans med sin familj hit från Iran, där hon är född, som anhörig till den bror som först fått uppehållstillstånd som just ”ensamkommande flyktingbarn”. På den adress där hon är folkbokförd finns ytterligare fem personer med samma efternamn.
[caption id="attachment_32704" align="alignleft" width="400"]
![]()
Afghanaktivisten Amir Nabizadeh har fått uppehållstillstånd och kunde på Twitter därför berätta om sin semester i landet han lämnade. Bild: Twitter[/caption]
Fatemeh Khavari har sedan dess fått allt större utrymme i svenska medier och hon tilldelas regelbundet priser. Av kristna organisationer fick hon i december 2017 ”Martin Luther King-priset”, kallades samma månad av Nyheter24 för ”Årets eldsjäl”, och i januari 2018 utnämnde vänstersidan ETC henne till ”Årets gräsrot”.
Från Iran kommer även mediernas tidigare favorit vid manifestationen i augusti, Amir Nabizadeh, som då försåg följare på Twitter med uppdateringar och bilder. Han uppgav åldern ”17 år” när han kom till Sverige och fick också uppehållstillstånd, men råkade själv informera många svenskar om sin verkliga situation, när han den 10 januari i år glatt lät meddela:
”Är i Teheran hemma efter tre år, mamma och pappa och är glada, men jag vill vara i Sverige! Jag saknade mina vänner och skolan. Här i Teheran finns allt men inte tryggheten som jag hade i Sverige. Hur är det för er i Sverige?”
Många ifrågasatte varför han tillbringade semestern i samma land varifrån han sökt asyl, men intressant nog kom även i detta fall ett antal svenska kvinnor till undsättning, genom att förklara att han kanske hade asylskäl tre år tidigare och att det var en mänsklig rättighet att resa.
Kinna Skoglund är en av grundarna av ”Vi står inte ut” och framträdde i SVT:s Agenda med tre ensamkommande. Stillbild: SVT[/caption]
Åldersfrågan har för denna grupp blivit särskilt central, då de vanligen saknar både identitetshandlingar och faktiska asylskäl, vilket gör att det är mer attraktivt att uppge en ålder under 18 år och alltså istället bedömas som ett barn. Fördelar blir då bland annat att man utan asylskäl istället kan få uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande”, vilket gör det lättare, och att de svenska myndigheterna för att kunna utvisa dessutom måste garantera ett ”ordnat mottagande i hemlandet”.
I till exempel Uppsala är de så många, att nästan var tredje man i åldern 15-17 år är ensamkommande. Totalt cirka 1 300 av 3 474 pojkar.
Migrationsverket uppger att tveksamhet i åldern bedöms finnas hos 70 procent av dem som vid asylansökan uppgav sig vara mellan 15 och 17 år gamla. I dag sker medicinska åldersbedömningar och, trots att de fortfarande är frivilliga och det finns en ordentlig säkerhetsmarginal, har 85 procent av de undersökta bedömts vara över 18 år gamla.
Samtidigt kommer en stor del, åtminstone runt hälften, av dessa afghaner i själva verket från Iran.
Lovisa Göransdotter är en av de aktivister som låtit en afghansk ung man flytta in i hemmet. Foto: Privat[/caption]
Många av aktivisterna talar fortfarande om de unga männen som ”barn”. Till dessa hör Kinna Skoglund själv, som i ett inslag i SVT:s Agenda den 28 januari i år, med händerna på tre afghanska mäns axlar, hävdar att politiker hanterar gruppen som ”redskap i ett spel”:
– Det känner jag så starkt, att det blir så orättvist mot de här barnen.
På samma sätt kunde kulturpersonerna Stina Wollter och Anna Stadling i ett klipp med julhälsningar från VSIU ge sitt stöd, med händerna fulla av mjukisdjur och orden:
– Vi står inte ut med att en trygg barndom inte får vara så självklar för alla barn som den borde vara, och vi står inte ut med att Sverige inte följer Barnkonventionen.
Ett fenomen som är lite speciellt för denna grupp asylsökande är att de äldre kvinnor som engagerat sig för dem inte sällan låter dem flytta in i det egna hemmet. Rädda barnen har startat projektet ”vänfamilj” för de ensamkommande som officiellt fyller 18 år och därmed inte kan bo kvar på HVB-hem med alla förmåner och dygnet runt-bemanning som det innebär. En av dessa är Barbro Hedlin, 65, som i organisationens marknadsföring för initiativet berättar att hon har bott ensam sedan 20 år, men förutom hund nu också har Morteza.
Christina Sjöholm, 69, kan också rekommendera upplägget:
– Rahmatullah hjälper mig med att bära tunga kassar och allting annat, och bara finns här och är glad. Det är en ”win win-situation”, helt klart.
Eva Märta Granqvist skriver dagligen om afghaner på sociala medier och fick vid denna bild bland annat kommentaren ”Så fina ni är båda två!” av en annan kvinna. Foto: Privat[/caption]
På den asylaktivistiska sidan Blankspot.se publicerades i april 2017 ett inlägg från en kvinna, där hon beskrev sin egen ensamkommandes vedermödor:
”Det blir fler besök, han är placerad på migrationsverket boende, men får en natt då och då hemma hos mig. Nu funkar inte soffan längre, han får följa med till min säng. Jag textar en vän, hjälp – jag måste ta honom i min säng! Får svar: Det gör vi allihopa, ta det lugnt. Det är så, ge honom närhet, det är det du kan göra.”
Domar för våldtäkt och andra övergrepp förmår inte att ändra denna tillgivenhet. I oktober 2017 uppmärksammade bland andra författaren Katerina Janouch hur kvinnor valde att ge sitt stöd till en afghansk man som dömts för sexuellt ofredande av en 14-årig flicka. På Facebook hade gärningsmannen förklarat att han var utsatt för ”smutskastning”, vilket följdes av en stor mängd kommentarer, oftast försedda med hjärtan, formulerade på ett sätt som förvånade många utomstående.
Lisa Meyler, 48, skrev bland annat:
”Arif, jag har aldrig träffat dig men mitt hjärta vet att du är oskyldig. Ta hand om dig.”
Lena Sörlin, 65 år, gav också sitt stöd till den dömde:
”Ta hand om dig bästa Arif. Du är så viktig för mänskligheten! Så glad att du funnit din familj!”
Marianne Gyllenstrand, 71 år, blev berörd av gärningsmannens situation:
”Finaste Arif! Mitt hjärta gråter när jag hör vad du får utstå.”
Uppseendeväckande för den oinvigde var också ett replikskifte på Facebook-sidan för ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan” i februari i år. En berättelse om en utvisad individ besvarades av en annan ensamkommande:
[caption id="attachment_32700" align="alignleft" width="300"]
I gruppen ”Stoppa utvisningarna till Afghanistan” påpekade Karin Fridell Anter att mordplaner på Facebook kunde skada aktivismens anseende om någon fick syn på det. Foto: Privat[/caption]
”Hej, bror göra något keriminalitet innan du lämnar sverige åtminstån döda de som lovat dig och sen höll inte. vi har tillräkligt anledning att döda nån. Ring mig om du behöver hjälp, skicka PM.”
Karin Fridell Anter, 67 år och engagerad i gruppen, kom då med ett klargörande:
”Dagens påminnelse: Tänk på att även de som vill oss illa kan läsa denna sida. Och att de gärna tar skärmdumpar.”
Även en del av de kvinnor som arbetar på så kallade HVB-hem, där asylsökande klassificerade som ensamkommande minderåriga inhyses, har uppvisat ett gränslöst beteende. I januari i år avslöjades bara i Örnsköldsvik tre fall där kvinnliga anställda utreds för ”sexuellt utnyttjande i beroendeställning”, på tre olika HVB-hem.
Det är endast det senaste exemplet där denna typ av relationer har lett till anmälan, något som har skett från Blekinge till Norrbotten sedan 2015, och där det mest uppmärksammade fallet inträffade då Johanna Möller bad sin pojkvän Mohammad Rajabi att mörda hennes föräldrar. Det är ett av de mest omskrivna mordfallen de senaste åren.
Fatemeh har nu tagits upp i skaran av aktivister i Sverige. Från vänster till höger: feministen Ida Östensson, artisten Silvana Imam, Fatemeh Khavari och vänster- och hijabaktivisten Foujan Rouzbeh. Foto: Make Equal[/caption]
Att många av de ensamkommande i själva verket har levt i Iran har skapat ett något paradoxalt argument mot utvisningar, där man påpekar att det är ett problem att de aldrig varit i det land de säger sig ha flytt från och nu riskerar att utvisas till. Samtidigt har ett alldeles nytt argument för invandring av afghanska män från Iran uppstått på senare tid, då man hävdar att dessa riskerar att rekryteras till stridernas Syrien.
Detta har i hög grad ersatt den tidigare linjen att afghaner i största allmänhet diskrimineras i Iran, vilket i sig inte betraktas som ett asylskäl. Hela förfarandet kan ses som en chansning som i vissa fall misslyckats, där de lämnat tryggheten i Iran för att söka bättre framtidsutsikter i Sverige, för att slutligen utvisas till Afghanistan, eftersom det är landet de påstår sig ha flytt ifrån.
[caption id="attachment_32706" align="alignnone" width="585"]
I en film för ”Vi står inte ut” beklagar kulturarbetarna Stina Wollter och Anna Stadling att ’en trygg barndom inte är självklar för alla barn’ och att de därför stöder nätverket. Stillbild: YouTube[/caption]
Många av kvinnorna kopplade till VSIU skriver många gånger per dag om endast detta ämne på sociala medier, och numera riktas den främsta ilskan mot åldersundersökningarna, där man har lagt ned stor möda på att hitta röster som stämplar dessa som ovetenskapliga. Påtryckningar utövas också mot Centerpartiet, som man hoppas ska bli tungan på vågen för att regeringens förslag om en särskild amnesti för runt 8 000 personer ur gruppen ska gå igenom i riksdagen.
Afghanernas demonstration mot utvisningar i augusti 2017 visade sannolikt många svenskar hur gruppen som tidigare benämnts ”ensamkommande flyktingbarn” faktiskt ser ut. Foto: Ung i Sverige[/caption]
I verkligheten har kanske inte ens hälften vuxit upp i Afghanistan och inte heller varit tvungna att fly, utan ofta skickats ut som ett så kallat ”ankare” för att genom uppehållstillstånd kunna ta hit övriga familjen. Under denna manifestation förvånades många svenskar över att en kvinna, Fatemeh Khavari, agerade som talesperson för organisationen. Hon är dock inte ensamkommande, utan kom tillsammans med sin familj hit från Iran, där hon är född, som anhörig till den bror som först fått uppehållstillstånd som just ”ensamkommande flyktingbarn”. På den adress där hon är folkbokförd finns ytterligare fem personer med samma efternamn.
[caption id="attachment_32704" align="alignleft" width="400"]
Afghanaktivisten Amir Nabizadeh har fått uppehållstillstånd och kunde på Twitter därför berätta om sin semester i landet han lämnade. Bild: Twitter[/caption]
Fatemeh Khavari har sedan dess fått allt större utrymme i svenska medier och hon tilldelas regelbundet priser. Av kristna organisationer fick hon i december 2017 ”Martin Luther King-priset”, kallades samma månad av Nyheter24 för ”Årets eldsjäl”, och i januari 2018 utnämnde vänstersidan ETC henne till ”Årets gräsrot”.
Från Iran kommer även mediernas tidigare favorit vid manifestationen i augusti, Amir Nabizadeh, som då försåg följare på Twitter med uppdateringar och bilder. Han uppgav åldern ”17 år” när han kom till Sverige och fick också uppehållstillstånd, men råkade själv informera många svenskar om sin verkliga situation, när han den 10 januari i år glatt lät meddela:
”Är i Teheran hemma efter tre år, mamma och pappa och är glada, men jag vill vara i Sverige! Jag saknade mina vänner och skolan. Här i Teheran finns allt men inte tryggheten som jag hade i Sverige. Hur är det för er i Sverige?”
Många ifrågasatte varför han tillbringade semestern i samma land varifrån han sökt asyl, men intressant nog kom även i detta fall ett antal svenska kvinnor till undsättning, genom att förklara att han kanske hade asylskäl tre år tidigare och att det var en mänsklig rättighet att resa.