Annelie förlorade jobbet efter att ha kritiserat regeringen

Annelie Sjöberg erbjöds 16 månadslöner. Om hon inte accepterade hade hon en ”konflikt att vänta, som riskerade att bli både smutsig och hård och där arbetsgivaren skulle göra mer eller mindre allt för att smutskasta henne”, enligt de två fackliga representanterna från Lärarförbundet som satt med. Annelie är alltså centerpartist och har tidigare haft förtroendeuppdrag i Söderköping. Men hon är också en frispråkig röst både på sociala medier och i verkliga livet. En röst som stundtals går på tvärs med den egna partilinjen och som dessutom skavt hos en ängslig skolledning på hennes arbetsplats. Inför sitt andra framträdande vid Folkets demonstration valde hon efter att ha rådgjort med sin lokala Centeravdelning att kliva av sitt uppdrag i kommunens servicenämnd, men det är hur skolan behandlat henne som hon blir upprörd över.

Skolan förnekar politisk koppling

Formellt menar hennes chefer att Annelies åsikter inte alls har med uppsägningen att göra. – Jag fick veta att det de hade att klaga på var att jag ibland går ut mellan lektionerna och röker, att jag vid några tillfällen har kommit för sent till lektioner, att jag använt jobbmailen för privat bruk och att jag en gång inte lämnade in skriftliga omdömen i tid, berättar hon. Att det ändå fanns en politisk dimension lyste dock igenom. – De pratade inte direkt om samarbetsproblem, utan sade bara svepande att det fanns kollegor som kände sig illa till mods av mina åsikter, säger Annelie. Hon godtog motvilligt uppgörelsen och skrev på ett dokument där det framgick att hon helt avsade sig all form av anspråk på vidare ersättning och att hon inte fick ta något annat arbete i kommunen, för då skulle uppgörelsen sluta gälla. – Detta efter 31 år som anställd i min födelsekommun, säger Annelie sorgset. Någon guldklocka blev det inte. Annelie gick till skolan en sen eftermiddag när hon visste att inga elever var kvar, skrev in betyg och pratade och skrattade med personalen i administrationen precis som hon alltid brukade. – Rektorn, som har rummet mitt emot mitt, bad mig komma in till honom. Och där brast det fullständigt. Jag storgrät i säkert en kvart. Jag frågade om detta verkligen var vad han ville. Han såg uppriktigt ärlig och rent av plågad ut när han sade att det var det inte, berättar Annelie. På sportlovet tömde Annelie sitt arbetsrum på pärmar, böcker, material och minnen av allehanda slag. – Just nu känner jag mig bara tom. Det är tungt att sätta ord på något som gör så fruktansvärt ont innerst inne...

Det började med kritik av radikalfeminism

Vad var det då som gjorde att Annelie blev persona non grata efter flera decennier i kommunens tjänst? Det råder inget tvivel om att Annelie är en driven retoriker, talare, skribent och berättare. När Nya Tider intervjuar henne får vi försöka peta in någon fråga här och där vid de tillfällen då hon andas in. Så det enda rätta är att låta henne förmedla sin historia själv: – En väsentlig del av det här handlar om min roll och aktivitet på sociala medier. Jag var nog ganska sen i jämförelse med många andra att hänga på trenden med facebook och annat, men 2009 drabbades min mamma av ALS och på två månader var hennes talförmåga borta. Vår chans att kommunicera var via chatten på facebook och jag pratade där med henne flera gånger per dag, innan hon gick bort året därpå. Runt 2013 började Annelie debattera politiska frågor mer aktivt på sociala medier, både på facebook och twitter. Det började med att hon intresserade sig för Thomas Quick-fallet och sedermera upptäckte ”den sjuka radikalfeminismen”. Hon läste bloggar och deltog i diskussioner och debatter om den. – Våren 2014 bestämde jag mig för att engagera mig politiskt för Centerpartiet och hamnade då direkt på valbar plats. Jag övergick mer och mer till att i huvudsak debattera politik och samhällsfrågor på min facebooksida i stället för att lägga upp privata saker som mina kaniner, hästar och barn. Men det fanns kollegor som störde sig på vad Annelie skrev. Hon blev vid flera tillfällen kallad till samtal hos skolledningen och blev utfrågad om sina åsikter. – Jag hade aldrig länkat till det de kallar ”hatsajter” eller formulerat något som helst som inte de allra flesta höll med om. Bland annat kritiserade jag radikalfeminism. Jag visade mig nog i de flestas ögon som en ganska rak och ärlig person som spetsade det jag skrev med en portion humor, men aldrig med hat eller kränkande yttranden mot vare sig person eller grupp, berättar Annelie. Hennes chefer uppmanade henne att ha en stängd profil och inte vara vän med elever som gick på skolan. – Trots att jag säkert var skolans mest hårdbevakade person vad gäller min aktivitet på sociala medier var det aldrig någon som lyckades hitta något olämpligt. Jag visste att jag var bevakad av folk på min arbetsplats, men jag fortsatte genom åren att ha en öppen profil. Jag hade ju inget att dölja. Jag skrev inga konstigheter även om kanske inte alla höll med mig om precis allt, säger hon.

Synpunkter på arbetsmiljön ogillades av skolledningen

Det var när Annelie blev lite för kritisk till den som hon tyckte försämrade arbetsmiljön för både lärare och elever på Nyströmska gymnasiet som hon fick stämpeln på sig att baktala skolan. – Det började med en gnagande känsla att utvecklingen gick åt helt fel håll utan att jag kunde precisera vad som var orsaken och grundproblemet. Elevernas förkunskaper sjönk. Lärarnas arbetsinnehåll fylldes av allt mer meningslösa arbetsuppgifter. Den intellektuella och akademiska nivån på det kvalitetsarbete vi förväntades medverka i ledde till allt annat än utveckling av skolan och dess verksamhet. Jag hörde till dem som livligt och engagerat gjorde mitt yttersta för att bidra till diskussioner och personligt engagemang. Jag fick ofta höra att mina synpunkter var värdefulla och att mer eller mindre alla höll med mig i det jag sade. Jag har inget intresse av att måla upp en förskönande bild av mig själv eller en tillrättalagd verklighet utifrån mitt perspektiv. Säkert fanns det många som upplevde mig som besvärande när jag tog plats och vågade säga vad jag tyckte. Jag ställde de obekväma frågorna. Några uppfattade det kanske som kritik, men för mig var det i första hand ett sätt att måna om min arbetsplats och de elever som jag såg som min främsta uppgift att ge så bra förutsättningar som möjligt inför deras framtida liv, berättar Annelie. Den negativa utvecklingen eskalerade. Arbetsuppgifter som Annelie uppfattade som meningslösa blev fler och fler. – Fortbildning lyste med sin frånvaro bortsett från hallelujaverksamhet som ”Det goda värdskapet” och ”Det entreprenöriella lärandet”. Det vill säga föreläsningar som har känts som ett hån mot alla som tar sitt läraryrke och sina ämnen på allvar och vill ägna sig åt att utbilda unga människor. Sällan fick man ha eleverna en hel månad i sträck utan att det avbröts av något så kallat schemabrytande värdegrundsarbete då lektioner utgick, säger hon. [caption id="attachment_14082" align="alignnone" width="600"] Fick sluta mot sin vilja. Annelie är inte nöjd med uppgörelsen hon gjorde med Söderköpings kommun. Nu står hon utan arbete, när hon helst av allt vill fortsätta sitt lärarjobb på Nyströmska. Foto: Nya Tider[/caption]

Svensktalande elever i minoritet

Nyströmska Gymnasiet har länge haft SFI, Svenska för invandrare. För några år sedan började skolan även ta emot så kallade ensamkommande flyktingbarn. – Först var det inget jag reagerade på, men efterhand växte skaran och förra året slog det alla rekord. Vi är en liten skola och under några veckor tog vi emot upp till tio nya elever per vecka och ibland mer. I dag upplever jag att dessa elever är i majoritet. Jag fick höra att de är 140 i jämförelse med 220 vanliga gymnasielever, men eftersom många vanliga svenska elever är lärlingar som gör praktik några dagar i veckan är intrycket att de svensktalande eleverna på skolan är i minoritet. Annelie berättar att hon till en början inte såg negativt på mottagandet, men insåg snart de praktiska problemen. – Jag började så småningom undra hur alla dessa nyanlända elever skulle integreras när de samlades i klungor och bara umgicks med varandra samtidigt som svenska elever drog sig undan. De arabisktalande umgicks med varandra. Afghanerna stod för sig, somalierna för sig och eritreanerna likaså. Det satsades resurser på dessa ensamkommande och det anställdes lärare och assistenter. Samtidigt ökade utslagningen av de svenska eleverna som hoppade av och skrevs ut. De flesta var pojkar. Flera hade behövt stöd och hjälp men fick det inte. Detta konstaterades även av Skolinspektionen som granskade Nyströmska med anledning av det stora antalet avbrott och avhopp. Skolan har utifrån vad Anneli fått höra dessutom haft två fall av misstänkt radikalisering och sympatier med Islamiska staten. Kanske har någon även anslutit till terrorgruppen, men det är så mycket hysch-hysch kring detta så ingen vet säkert. I december förra året var det någon på HBV-hemmet där de ensamkommande bor som tyckte det var en bra idé att killarna skulle få gå på högstadiedisco. – Det blev en viss uppståndelse eftersom några av dem tafsade på småtjejer. De sade till vakterna, men dessa ingrep inte. Det hela tystades ned. Efteråt hette det att det var synd om killarna som inte förstod vad de hade gjort. I tidningarna stod inget alls...

”Det mest absurda under min lärarkarriär”

Annelie fick en dag veta att hon mot sin vilja skulle rycka in som stöd i språkintroduktionsklasser för ensamkommande. Men inte som lärare utan som pedagogisk assistent, en tjänst man inte behöver någon högskoleutbildning till. – Det är det mest absurda jag har upplevt under hela min lärarkarriär. Oftast var vi fyra vuxna på 12-15 elever. Det var jag och så en så kallad lärare med ansvar för lektionen samt två assistenter som i bästa fall kunde hjälplig svenska. Undervisningen bestod i att läsa barnsagor, lära de unga männen klockan eller skillnaden mellan ental och tiotal. Vid en lektion visade det sig att tre vuxna skulle titta på tecknad film, med engelsk text, samt äta lösgodis med de så kallade ”barnen”. Den gången frågade jag om det var okej att jag gick och ägnade mig åt annat. Vid ett annat tillfälle tyckte en ur personalen att man borde lära våra ensamkommande mer om svensk kultur och föreslog att man skulle sjunga barnsånger. Imse Vimse spindel var förslaget jag fick, berättar Annelie och suckar tungt. Vid två tillfällen fick hon ha eleverna själva. Då gick hon loss och lärde dem svensk verbböjning och ordbildning. – De skrev så pennorna glödde. Efteråt kom en av dem fram till mig och sa: ”You very good teacher. We love you!” Flera av dem berättade sen för sin ordinarie lärare att de var nöjda med lektionen jag hade haft med dem.

Skolan: ”Nöjda parter”

En viktig faktor är också den informella maktstruktur som genom åren kommit att prägla skolan, menar Annelie, där flera personer intagit nyckelroller med makt och inverkan på skolans verksamhet och om vilka som anställdes och vilka som fick gå. – Flera lärare och rektorer har slutat under minst sagt märkliga omständigheter, berättar Annelie. Och nu var det alltså hennes egen tur...Skolledningen hävdar att Annelie misslyckats i sin roll som lärare, men väldigt många elever vittnar tvärtemot om hennes väl förrättade värv. Här är ett axplock av de kommentarer vi fått till Nya Tider: Evelina: ”Det som hände Annelie är så tråkigt, hon är en jättebra lärare och har bra åsikter, detta är en demokrati och man ska få säga vad man tycker utan att riskera jobbet. Jag tycker själv att hennes tal på Folkets Demonstration var bra, det fanns inget rasistiskt i det hon sa!” Alexander: ”Hon behandlar alla elever likadant och kämpar lika mycket för att hjälpa alla oavsett ursprung, sexualitet, kön och religion. Skolan har för lite personal för antalet elever på skolan, men ändå tvingar de den bästa läraren att säga upp sig för att hon på sin fritid åkte upp på Folkets Demonstration, där hon varken uttalade sig rasistiskt eller sa något kränkande.” Erik: ”Jag kan inte dra mig till minnes att hon varit politiskt partisk på något sätt i undervisningen. Jag led av svår prestationsångest och djup depression under hela andra året av gymnasiet där jag var frånvarande. Annelie var den lärare som utan tvekan ansträngde sig allra mest för mitt välmående och gick långt för att jag skulle kunna ta mig tillbaka till skolan.” Nya Tider har pratat med några av de ansvariga, men de tvår sina händer och döljer sig bekvämt bakom standardformuleringar som de verkar ha som kortkommando på tangentborden. Bärbel Elenius, chef Human Resources, Söderköpings kommun: ”Söderköpings kommun har gjort en överenskommelse med Annelie Sjöberg som båda parter var nöjda med.” Mattias Ravander, (S) kommunstyrelsens ordförande: ”Jag avstår från kommentarer i det här läget.” Håkan Wetell, rektor: ”Vi har en överenskommelse som båda parter är nöjda med. Den har ingen koppling till något annat än själva uppdraget som lärare på vår skola.” Annelie Sjöberg går i taket. – Förbannad jävla lögn! Jag är inte ett dugg nöjd. Jag ville fortsätta arbeta som lärare och inget annat!