Folkets motstånd bekymrar EU

Det hela var en välregisserad tillställning som ville ge sken av att ”vi alla” tycker att nationalstater är något förlegat och att utvidgad frihandel och människors fria rörlighet är modellen. ”Förenade i mångfald”, som man säger. I paneldiskussionerna deltog bara sådana som delar denna grundsyn och något utrymme för frågor från publiken gavs inte för att inte störa skenet av enighet.

Handelsavtalet TTIP

Först ut var frågan om handelsavtalet TTIP, Transatlantic Trade and Investment Partnership, som just nu förhandlas mellan EU och USA. I panelen hade den miljöpartistiske EU-parlamentarikern Max Andersson rollen av den som skulle ifrågasätta. Han menar att ”frihandel vill vi ju alla ha” men problemen är de standarder och regler som varorna måste följa, så kallade icke-tariffera handelshinder. Andersson syftade bland annat på Greenpeaces avslöjande i slutet av april, att förhandlingsdokument som tyder på att nationell lagstiftning, miljöhänsyn och arbetsrätt sätts på undantag till förmån för de multinationella storföretagens ”frihet”. EU:s handelskommisionär Cecilia Malmström (L) avfärdade alla sådana farhågor: ”Greenpeace ser inte hela bilden”. Malmström har en vardagligt avslappnad och ärlig stil, men hon är faktiskt en av Europas mäktigaste politiker. Hon förmedlar skickligt känslan av att förhandlingarna är i säkra händer, underförstått att demokratisk insyn är onödig. Malmström oroar sig mer för den tillitskris som EU upplever. Röster för protektionism och tillväxten av ”populistiska” partier är tecken på ett missnöje med etablissemanget som finns och måste bemötas, menar hon. Europas folk vill inte åt samma håll som frihandelsivrarna. Moderaten Christofer Fjellner delade hennes oro att ”risken är att det inte blir ett avtal, eller att avtalet blir alltför begränsat”.

Migrantkrisen

Malmström och förre utrikesministern Carl Bildt (M) möttes i nästa panelsamtal som handlade om ”flyktingkrisen” och ”populismens” tillväxt. Mona Sahlin skulle ha varit med enligt programmet, men hon har av förklarliga skäl inte längre förtroendet, eller lusten, att visa sig offentligt. Malmström menade att vi har ”ett ansvar” nu när folk flyr ”från krig i vårt närområde”: – Kommissionen har lagt fram förslag efter förslag men det är fortfarande ett antal länder som vägrar (Malmström suckade ljudligt) … och fler och fler länder har stängt sina gränser. […] Nu verkar det mest handla om att hålla människor borta! Det är väldigt frustrerande och sorgligt. Carl Bildt jämförde med vårt eget nationella problem att fördela migranter mellan kommuner. ”Det är alls icke enkelt.” Cecilia Malmström verkade inte heller helt hoppfull: – Men grunden är att vi måste dela på ansvaret. […] Hur ska det gå till? […] Det måste finnas ett moment där länder som inte har någon tradition av att ta emot flyktingar börjar någonstans. Det är klart att ett litet väldigt homogent land, som inte har någon tradition av det, tvekar att ta emot en stor grupp från främmande kulturer. Det blir svårt politiskt att få hem det på hemmaplan. Man får börja med en liten grupp, några familjer, man får se till att deras historia kommer ut, så att man får jobba med det i hela samhället. Jag tror det finns en viss rädsla men också ett välkomnande.   [caption id="attachment_14522" align="aligncenter" width="600"] På Mosebacke torg hade många EU-länder satt upp stånd för att marknadsföra och locka till turism och intresse för nationella kulturer. Ser vi här ett typiskt ”svenskt” inslag? Mannen vid mikrofonen ropade ”Nu vifta varandras flaggor!” Foto: Nya Tider[/caption]

Den växande EU-skepcismen

Både Malmström och Bildt är bekymrade över den växande anti-globalismen, nationalismen och protektionismen. Bildt förklarar det med ”de stora berättelsernas avtagande kraft”, som gjort att de stora partierna har förlorat förtroende och att ”berättelsen om det nya globaliserade Europa har inte satt sig än”. Cecilia Malmström menade också att ”Det europeiska ledarskapet är tyvärr svagt, men […] det är inte ett svagare Europa som är svaret”. ”Det finns bara två politiska ledare av klass”, menade Carl Bildt, ”Det är Angela Merkel och David Cameron, men i övrigt är det lite av en öken.”