Ny rapport visar allvarliga strukturella fel inom Polismyndigheten: Ursäkta, men vi är faktiskt polisen och vi står över lagen

Rapporten Ursäkta, men vi är faktiskt polisen och vi står över lagen från Linköpings universitet visar att det inte handlar om bristande information utan om ett förhållningssätt som finns på flera nivåer inom organisationen. Det är för många befattningshavare viktigare att marknadsföra Polismyndighetens varumärke än att följa grundlagar. Studien utgår från fallstudier inom följande områden: beslut att förstöra eller inte lämna ut handlingar avseende testresultat för polischefer, hantering av licensärenden och arbetsmiljö­frågor.

Inkompetenta polis­chefer, polisen mörkar

[caption id="attachment_39258" align="alignright" width="350"] Rapporten från Linköpings universitet publicerades i början av juli.[/caption] Första kapitlet handlar om hur polisens personalavdelning, kallad HR-avdelning efter engelskans human resources, tagit till alla tänkbara medel för att slippa lämna ut handlingar som skulle kunna ge stöd åt de observationer rapportförfattaren tagit del av från en rad källor inom Polismyndigheten, nämligen att chefer med dåliga testresultat har tillsatts medan personer med goda testresultat fått stå tillbaka. ”Detta kapitel kan sammanfattas med att Polismyndighetens HR-avdelning var beredd att gå väldigt långt för att hindra att innehållet i allmänna handlingar som rörde chefsrekryteringen till den nya myndigheten skulle komma till allmänhetens kännedom”, skriver Holgersson i studien. Kapitlet beskriver detaljerat hur rapportförfattaren och andra försökt få ut CV och andra dokument som testresultat och sammanställningar av sökandes lämplighet som polischefer. En av de mer uppseendeväckande händelserna var när Polismyndigheten under överklagandeprocessen helt enkelt förstörde handlingarna för att de inte skulle kunna lämnas ut. Det är åtminstone vad de hävdar, men uttalanden från personalavdelningen tyder på att de kan finnas bevarade i alla fall. I båda fall utgör det lagbrott, och Holgersson menar att det är uppseendeväckande att just Polismyndigheten agerar så här. Offentliga handlingar ska enligt lag lämnas ut ”skyndsamt”, vilket i princip innebär genast eller inom någon dag. I detta fall dröjde det fyra månader. Av de handlingar som till slut lämnades ut kan man enligt Holgersson utläsa att det finns fog för kritiken att polischefer inte utnämns efter kompetens. Personer som inte uppfyller kraven för respektive tjänst har fått den, medan sökande som uppfyller kraven har sorterats bort. Det är till och med så illa att polischeferna presterar sämre i begåvningstestet Matrigma än befolkningen i stort. Holgersson skriver vidare i rapporten att hans källor på personalavdelningen dessutom uppger att ett antal höga chefer har presterat mycket dåligt, både på begåvningstest och personlighetstest. Han konstaterar dock att han till följd av polisledningens obstruktion inte får ut det material han behöver för att kunna bedöma om ett antal individer har gynnats otillbörligt vid tjänstetillsättningarna, men att det verkar vara så utifrån de fragmentariska uppgifter han fått tillgång till.

Illegal vapenlicens­hantering

Rapportens andra del handlar om den uppseendeväckande aktivism som bedrivs av Polismyndigheten för att förhindra legalt vapenägande. Långa handläggningstider och överdrivet höga krav på förvaring har tvingat många mindre vapenhandlare att lägga ned verksamheten, men även en stor aktör som Småländska Vapen tvingades slutligen slå igen. Bland det mest uppseendeväckande i licenshanteringen är att Polismyndigheten vilseleder domstolar med uppenbart felaktiga inlagor. Ett förslag till EU-lagstiftning har i domstol presenterats som gällande rätt. Många vapenlicensmål handlar om huruvida ett vapen är lämpligt för det ändamål som licensen söks för. Trots att det är Naturvårdsverket som beslutar om vilka vapen som är lämpliga för jakt, försöker polisen att inrätta egna regler om detta. Polisens egna bestämmelser handlar om hur de tycker att ett vapen skall se ut för att vara lämpat för jakt. Fällbar kolv och skenor för montering av tillbehör anses av polisen göra ett vapen olämpligt för jakt, liksom om det har ett ”militärliknande” utseende.

PR-kampanjer döljer brister

Holgersson hävdar i rapporten att många chefer inom polisen är mer intresserade av att ge en skönmålad bild av polisens arbete än att följa lagarna. Informationen till allmänheten är ofta vinklad eller direkt felaktig. Till exempel är den bild man vill ge av vapenamnestier som ett sätt komma till rätta med skjutningarna i landet helt enkelt inte sann. Det är inte kriminella gäng som lämnar in sina automat­vapen, utan dödsbon som gör sig av med gamla vapen som är dåligt lämpade för kriminell användning. Holgersson har intervjuat en journalist som menar att polisen sprider felaktig information för att skademinimera när en redaktion gör avslöjanden. Symptomatiskt för detta förfarande är att myndighetens information ändras efterhand som det går upp för dem att fler fakta är kända av media än vad som först avslöjas. Skandalen med att man trots Försvarsmaktens uttryckliga förbud valde en egen krypteringslösning för att kunna låta ett konsultföretag sitta och jobba med känsliga data från kontoret tas upp som exempel. Ytterligare ett område där polisen struntar i lagen är det interna arbetsmiljöarbetet. Sämst av alla enheter är märkligt nog personalavdelningen, där just kompetensen i dessa frågor skall finnas. Flera år efter att myndigheten bildades hade de inte uppfyllt alla de lagstadgade kraven på arbetsmiljöarbete. I polisorganisationen finns ett antal grupper med uppgift att bekämpa brott som hotar demokratin och så kallade hatbrott. Dessa grupper har enligt Holgersson sämre förmåga i just dessa avseenden än andra polisenheter. De klarar inte ens av att fatta enkla beslut om utlämnande av offentliga handlingar på mindre än två veckor. Anledningen kan enligt Holgersson vara att man vill förhindra en granskning som skulle visa att dessa grupper inte är den succé som de utmålats som. Anmärkningsvärt är att Holgersson tar upp exempel som rör den ökända angivarorganisationen Näthatsgranskaren när han kritiserar polisens arbete, bland annat att beslut från myndigheten är författad på dålig svenska. Exemplen tyder på att Holgersson har någon form av koppling till Näthatsgranskaren. Rapporten, som finns att läsa i sin helhet på nätet, tar upp en lång rad ytterligare exempel på polisens bristande laglydnad. Sammantaget framträder bilden av en organisation där chefer som inte borde ha fått förtroendet medvetet förstör respekten för lagen inom myndigheten.