![]()
Det var Uppdrag Gransknings program från den 22 augusti i år om vissa invandrargruppers överrepresentation vid främst sexualbrott, och de reaktioner som följde, som fick Malcom Kyeyune att i nättidningen Kvartal ge sin syn på fenomenet. Kyeyune var fram till 2014 aktiv i Ung Vänster, bland annat som distriktsordförande i Uppsala län, men uteslöts sedan han anklagats för att uttrycka stöd för våldsgruppen Revolutionära Fronten. På senare tid har han dock bytt åsikt vad gäller migration och brott.
Han menar att de som fokuserar på våldets sexuella aspekt missar vad han ser som helt centralt vid händelser som massvåldtäkterna i Köln under nyårsnatten 2015 eller de omfattande nätverk av våldtäktsmän som avslöjats i Storbritannien. Kyeyune skriver:
”Problemet är dock att det fanns något kvalitativt nytt i Köln, och det är den kollektiva formen de sexuella trakasserierna tog sig. Vi talar inte om en kvantitativt stor mängd dåliga individer, som befann sig på en och samma plats för att göra dåliga saker, utan övergreppen som sådana utfördes som ett led i en enorm social gruppaktivitet.”
Denna iakttagelse gjordes redan tidigare av den tyske historieprofessorn Jörg Baberowski, som förklarat övergreppen som ett sätt för de muslimska männen att visa sin dominans över Europa, att de är starka erövrare som kan ta de ”vantrognas” kvinnor.
Som ett annat exempel nämner Kyeyune ett misshandelsfall som inträffade i augusti i år, där den moderate lokalpolitikern Mattias Liedholm åkt till Långö strand i Karlskrona för att konfrontera ett ”ungdomsgäng” som blockerat hans söners bilar. Han blir nedslagen och får käken och kindbenet krossade, samtidigt som han upprepade gånger kallas ”svennejävel”. Kyeyune poängterar att Liedholms hustru, trots dessa tillmälen, för Expressen ska ha sagt att hon helst inte ville spekulera i varför misshandeln inträffat.
Han gör en jämförelse med vad som skulle ha sagts om ett gäng vita ungdomar i den amerikanska södern skulle ha muckat gräl med en för dem okänd svart person, för att sedan misshandla denne och överösa honom med skällsord om hudfärg och etnicitet. Kyeyune slår fast att ingen i ett sådant fall ens skulle ha nämnt ordet ”spekulation” kring motivbild.
Kyeyune skriver vidare om invandrargängens attacker på ambulans- och brandkårspersonal, och kallar de förklaringar som kretsar kring socioekonomiska faktorer för absurda:
”Finns det alltså inte någon fattigdom i Polen, om vi jämför med Sverige? Finns det inte en dålig arbetsmarknad i Litauen, ett land som den senaste tiden upplevt en enorm våg av emigration? Dessa länder diskuterar inte att utrusta ambulanspersonal med skottsäkra västar, och trots att ingen någonsin skulle påstå att båda länderna saknar kriminella, tycks det otroligt glest mellan rapporterna om kriminella som attackerar brandbilar mitt under släckningsarbete.”
Han noterar att det uppenbarligen finns en annan faktor, som alla känner till, men som helst undviks och gör all diskussion överkänslig. Vidare menar Kyeyune att våldet har blivit ”socialt”, dels för att det utförs i grupp, dels för att det accepteras inom gruppen när det riktas mot en annan grupp. Han ser hur denna typ av brottslighet skapar det han kallar ”social och politisk erosion”.
Liknande slutsatser har tidigare dragits av den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert Putnam, som noterat att ju mer etnisk mångfald ett samhälle har, desto mindre litar människor på och samarbetar med varandra. Han kallar det för att det sociala kapitalet minskar, och detta sker inte bara mellan de etniska grupperna, utan även inom dem.
Trots att det finns akademiska studier och praktiska erfarenheter kring invandring och brott, är det något som är tabu att diskutera, och de som ändå gör det kallas vanligen för ”rasister”. Putnam själv var en anhängare av etnisk mångfald, och dolde sin forskning i flera år eftersom den visat ett resultat som han inte gillade, innan han till slut ansåg sig nödgad att offentliggöra den.
Kyeyune varnar för hur framtiden kan bli:
”Hur kommer det vara att bo i Karlskrona, eller i Uppsala, eller i Göteborg, efter att Sverige tagit emot en halv miljon migranter till utan någon idé om hur dessa människor ska bli en del av det svenska samhället, utan att växa upp med känslor av ressentiment?”
Malcom Kyeyune föddes 1987 som son till en vit mor och en far från Uganda. Trots att han tidigare alltså gett stöd till det synsätt som finns inom extremvänstern, där majoritetssamhället beskylls för invandrares högre kriminalitet, befinner han sig numera ofta i konflikt med denna vänster. När han i januari förra året på sin blogg påpekade att invandrare inte var en homogen grupp och att det var naturligt att en del av dem röstade på SD, kallades han av vänstertidningen Flamman hånfullt för nyfrälst ”realist”, med citationstecken. Ett par år tidigare kritiserades han av den LO-finansierade nätsidan Politism, efter att han skrivit om den amerikanska falska ”antirasism” som har fångat den svenska nyvänstern. Att Kyeyune dessutom skriver krönikor i Göteborgs-Posten, som efter Alice Teodorescus tillträde ofta ger uttryck för konservativa ståndpunkter, faller inte heller i god jord.
