Kulturarvet skickas till metallåtervinning

I tidskriften Populär Arkeologi skrev arkeologen Johan Runer redan i december 2016 bland annat: ”Ofta, särskilt vid mindre undersökningar, är det stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas. Formuleringar som att ’inga fynd kommer tillvaratas’ och ’fyndsamlingen kommer vara ytterst restriktiv’ är snarast regel i undersökningsdirektiven. Och även när det gäller större undersökningar ratas och kastas betydligt mer än tidigare.”

Kostnader och tidspress

Skälet till detta förfarande sägs handla om kostnadskalkyler och tidspress hos de företag som får i uppdrag att göra arkeologiska undersökningar inför att mark ska exploateras. Det är avsevärt dyrare att konservera och ta hand om arkeologiska fynd än att helt enkelt slänga dem. Det är visserligen länsstyrelsen som anlitar dessa uppdragsarkeologer, men det är exploatören som både betalar undersökningen och vill att det ska gå fort, vilket sätter de kontrakterade företag som ska genomföra den arkeologiska undersökningen under press. RAA ändrade dock i sina föreskrifter kring ”upphandlingar av uppdragsarkeologiska undersökningar” för tre år sedan för att kompensera för denna ”prispress”. I ett pressmeddelande förra året skrev de att länsstyrelserna nu kan ”undanta kostnaden för konservering vid en prisjämförel­se”. RAA avslutar sitt pressmeddelande: ”Det är beklagligt att många metallföremål har kasserats varav flera med ett högt vetenskapligt värde.” [caption id="attachment_42244" align="alignnone" width="585"] Amulettringar och torshammare riskerar att på grund av ekonomiska avvägningar förstöras i stället för att konserveras. Foto: Arkeologerna[/caption] När Nya Tider talar med Johan Runer förklarar han sitt debattinlägg med att han då uppfattade att hanteringen befann sig ”på ett sluttande plan”, men tillägger: – Jag tycker att jag uppnådde det jag ville. Det var 1) att få upp det här till en offentlig diskussion, och det blev det ju verkligen, och 2) att få myndigheter att förstå att detta betyder något. Det tycker jag också att jag lyfte.' Han kan inte på rak arm ge konkreta exempel, men menar att diskussionen bidragit till en större medvetenhet om problematiken som han tror påverkar de personer som arbetar med området på myndigheter. Rikard Sohlenius, tillförordnad enhetschef vid RAA, säger till Nya Tider: – Det händer att fynd bedöms ha så ringa värde att de kasseras, snarare än konserveras för höga kostnader. När det gäller järnföremål är det oftast mycket korroderade och har övergått till att bli klumpar av rost. Att låta ett sådant föremål bli konserverat för höga kostnader är alltid inte rimligt varken utifrån en byggherres synvinkel som ska bekosta konserveringen eller ur ett museiperspektiv.

Politisering av kulturarvet

Situationen har sannolikt också förvärrats av politiker som tenderar att förneka historien och vill anpassa arkeologi och forskning efter den nya tidens normer och ideal. Denna hållning framgick exempelvis när den miljöpartistiske statssekreteraren Per Olsson Fridh på kulturdepartementet intervjuades i RAA:s podd om kulturarv 2016, där många reagerade på hans uttalande om att kulturarvet inte skulle vara ”liksom, cypriotiska krukskärvor i en monter”. Efter att ha meddelat att han inte riktigt kunde definiera vad kulturarv innebär, förklarar Olsson Fridh till slut att det för honom är ”lika mycket kikaren, så att säga, som det är backspegeln”. Desto klarare blir hans syn på vad syftet med historieskrivning är: – När vi öppnar upp denna ask som historien kan vara liksom, så ser vi ju att globalisering inte är något nytt. Att relationer mellan människor alltid har funnits där över kulturgränserna och nationsgränserna, och generationsgränserna. Och att det är helt naturligt att man har många identiteter. Intervjun skedde i samband med att en proposition skulle lämnas in om kulturarvet, och Olsson Fridh återkommer flera gånger till problemet med svensk historia är att inte alla kan känna sig inkluderade. Hanteringen av det svenska kulturarvet måste därför styras: – Men jag tror det viktigaste här är det politiska anslaget. För mig är det det, att vi lämnar bakom oss en politisk syn att kulturarvet är något beständigt, något fast, något som inte rör på sig. Och som tvingar in människor i fasta identiteter eller definitioner. Johan Runer vill dock nyansera bilden av politisk styrning: – Jag tror ju inte att den här debatten har drivits av någon illvilja eller att det finns politiska grejor i det. Det är möjligt att det gör det, men jag tror framför allt att det kanske handlar om lite lathet, och kanske att folk som sitter på institutioner här och var inte är så engagerade.

RAA vill avdramatisera bilden

Ytterligare en av dem som har reagerat mot förstörelsen av arkeologiska föremål är den borgerliga tankesmedjan Timbros kulturansvarige Lars Anders Johansson, som 2017 skrev i Nya Wermlands-Tidningen: ”De gamla föremålen är vår enda källa till kunskap om de epoker som saknar skriftliga källor. Förlorade föremål kan inte återskapas. Att staten aktivt medverkar till att sådana lämningar förstörs är en skandal. Totalitära ideologier har i alla tider strävat efter att skriva om historien så att den passar de egna syftena.” Han presenterar i debattartikeln ett antal rimligare tillvägagångssätt i de fall staten inte anser sig ha råd att konservera fynd. En möjlighet skulle vara att auktionera ut föremålen till allmänheten, en annan att de skänks till skolor och universitet och en tredje att de helt enkelt tillfaller markägaren. Förklaringen till att länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet hellre lämnar upphittade föremål till metallåtervinning är att de inte vill skapa en marknad för dessa, som i sin tur skulle leda till att människor aktivt letade upp sådana i naturen. På en fråga om liknande alternativ säger Rikard Sohlenius: – Fynd som hittas vid en arkeologisk undersökning tillfaller staten. Staten får endast skänka bort sin egendom när det finns lagstöd och ett sådant finns bara när det gäller att överlåta fynd till museer, så kallad fyndfördelning. Någon laglig möjlighet för Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen att ge bort fynd till privatpersoner eller privata organisationer finns därför inte.

Direktiv ovanifrån

Johan Runer betonar att även myndigheterna har ett ansvar: – Arkeologer som är på plats gör ju alltid en värdering av vad som är viktigt att ta tillvara, men problemet kommer när den värderingen till 95 procent styrs av vad man har för direktiv ovan­ifrån. Om man då konsekvenslöst kan slänga lite grejor, som kanske egentligen borde sparas, då finns det ju en risk att man gör det. RAA anklagades även för en nonchalant syn på kulturarvet i samband med att den i Pakistan födde Qaisar Mahmood utnämndes till chef för en avdelning som arbetar med kulturarvsfrågor vid myndigheten. Han saknar all historisk utbildning och har tidigare varnat för att kulturarvet ”kan dölja grumliga motiv” och ”ett motstånd mot förändring”, samtidigt som han odlat ett intresse för identitet och ”mångfald”.