Staten kastar miljarder i sjön – antalet äldreboenden minskar trots statligt stöd

Genom en ändring i Socialtjänstlagen (2001:453), ”Ädel-reformen 1992”, fick kommunerna överta kostnadsansvaret för särskilda boenden för äldre, medicinskt färdigbehandlade och en del andra funktioner inom den geriatriska eftervården, från landstingen. Efter det att reformen genomfördes och en fortsatt lätt expansion fram till 1994, minskade antalet platser i de aktuella boendekategorierna. Den största minskningen tog fart efter år 2000. Under perioden 2001-2006 försvann det cirka 20 000 platser i särskilt boende, enligt Boverket. Och minskningen fortsätter. Detta sker samtidigt som antalet personer i befolkningen över 80 år ökar snabbt. I en artikel i tidningen Senioren i februari i år säger Gösta Bucht, SPF Seniorernas sakkunnige i vård- och omsorgsfrågor: – Det är ett lika känt som kritiserat faktum att många kommuner låter sina biståndsbedömare uppmuntra äldre att acceptera hemtjänst och att avstå från att söka särskilt boende eftersom det ändå skulle bli avslag. Det är en dyster bild av hur kommunerna hanterar denna viktiga fråga, men om man skall tolka den faktiska utvecklingen är det inte alls en osannolik beskrivning. Mellan 2001 och 2015 halverades andelen av befolkningen över 65 år som bodde i särskilt boende, från cirka 8 procent till cirka 4 procent, och för personer äldre än 80 år minskade andelen med drygt 30 procent! [caption id="attachment_42750" align="alignnone" width="585"] Färre äldreboenden. Antalet äldre som bor i särskilt boende minskar kraftigt, trots att behoven ökar och allt fler blir äldre. Grafik: Socialstyrelsen[/caption]   År 2007 infördes ett statligt investeringsstöd för byggande av särskilda boenden. Huvudorsaken till det var den kraftiga minskningen av antalet boenden. Syftet var att öka antalet platser och att stärka äldreomsorgen. Insatsen var tidsbegränsad fram till år 2014. En ny stödfunktion med i huvudsak samma inriktning inrättades 2016, utan bortre tidsgräns eller någon utvärdering av tidigare insats. I en granskning år 2013 konstaterar Boverket att de 1,5 miljarder som satsats genom stödprogrammet med målet att öka antalet platser i särskilt boende inte hade lett till att målet uppfyllts. Enligt Boverket har antalet platser, efter 2006 och under den tid det första stödprogrammet pågått, fram till 2014, tvärtom minskat med cirka 1 300 platser per år. Samtidigt ser vi ett ökande behov på grund av fler äldre i befolkningen, vilka enligt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) förväntas att öka mycket kraftigt fram till 2030. Sammantaget betyder det att vi skapar en stor brist på platser i särskilt boende för äldre med ett relativt stort behov av stöd och service. Kostnaden för att hantera situationen akut kommer att bli enorm. Alternativet är en kraftigt försämrad äldrevård och människor som hamnar i mycket svåra förhållanden, ensamma i vanvård, hemlösa och annan typ av misär. Särskilda boenden kostar mycket pengar och det ligger inte långt borta att se kopplingen mellan Ädel-reformen och det minskade utbudet av den här typen av vård. Till bilden hör också att kommunsektorns långsiktiga nettoskuld fortsätter att öka snabbt, vilket framgår av aktuell statistik från SCB. Det äter resurser från den kommunala kärnverksamheten, genom ökade räntekostnader.

Granskat av Riksrevisionen

Riksrevisionen har nyligen presenterat en granskningsrapport, RiR 2018:24, där man granskat effekten av det statliga investeringsstödet till byggandet av särskilt boende för äldre. Resultatet sammanfattas så här: ”Riksrevisionens slutsats är att stödet till övervägande del inte var ändamålsenligt utformat”. Det kan vara värt att lyfta fram delar av de tvivel Riksrevisionen framför kring nyttan av det statliga investeringsstödet: ”Det finns mycket som talar för att stödets utformning, precis som för andra investeringsstöd, lett till att stödet finansierat platser som skulle byggts oavsett, men som nu har byggts med en ekonomisk marginal för byggherren”. Man kan inte annat än förfasas över hur staten använder sina resurser. Utökad äldreomsorg omvandlas till ökad vinst för byggföretag. Riksrevisionen fortsätter: ”Regeringen har vid flera tillfällen försökt lösa bostadsproblem med investeringsstöd. Uppföljningar och utvärderingar har inte kunnat påvisa några klara effekter”. Det är därmed klarlagt att regeringen har använt stödformer som inte har kunnat verifieras som relevanta och/eller effektiva för sitt ändamål, trots att man varit medveten om att metoderna saknar verifierat stöd. Det är i sig en skandal som borde uppmärksammas i media. Ytterligare väsentlig kritik: ”... kommuner som bygger särskilda boenden gör en investering som påverkar kommunens ekonomi i framtiden, baserad på ett mycket osäkert underlag”. Kommunernas ekonomiska ansvar för de särskilda boendena resulterar i att verksamheten inte utvecklas i önskvärd omfattning. Istället avvecklas tusentals platser. Det gör att man kan ifrågasätta hela Ädel-reformen. Riksrevisionen drar slutsatsen: ”Utifrån den samlade bilden anser Riksrevisionen att stödet inte var ändamålsenligt utformat utifrån tillgänglig kunskap om investeringsstöd och kommunernas behov”. Trots att regeringen känner till dessa brister har man inte gjort om stödets konstruktion eller byggt in tillräckliga kontrollfunktioner för att säkerställa att uppsatta mål för stödinsatsen uppfylls. Det är skrämmande läsning. Man kan alltså inte utesluta att regeringen vidtar åtgärder som skall se bra ut politiskt, det vill säga man köper politiska poäng för skattepengar, mot bättre vetande i sakfrågan. Avslutningsvis pekar Riksrevisionen på att stödformens utformning är anpassad till en annan verklighet och andra utgångspunkter än vad som gäller för särskilda boenden för äldre, efter den omfattande strukturomvandling som skett de senaste tio åren. Regeringens kravlösa agerande är ett exempel på allvarliga brister i den svenska statsförvaltningen. Det blir också svårt att värja sig mot tanken på att kommunerna utnyttjat det statliga investeringsstödet för att bygga om en del av dessa platser till andra verksamheter, i några uppmärksammade fall till boenden för nyanlända. Det skulle i så fall betyda att man i praktiken använt stödet för ett motsatt syfte än vad som var avsikten. Nyanlända migranter tränger ut sjuka åldringar i välfärdslandet Sverige, med hjälp av statligt investeringsstöd. Det som stöder en sådan tes är att antalet platser, trots stödet, minskat kraftigt under den period som stödet funnits. Den påtagliga bristen på kontroll och uppföljning av stödet är också en faktor som pekar i den riktningen. Detta är ett av många exempel på att statsförvaltningen inte fungerar på ett sunt sätt. Det är ett tydligt exempel på hur regeringen missbrukar skattemedel. Vi kommer att ta upp flera liknande exempel på denna sida framöver. Sammantaget handlar det om missbruk av väldigt många miljarder kronor av våra skattepengar.