![]()
Under det tidiga 1990-talet blev namnet Sverigedemokraterna (SD) känt över hela landet. Genom att hålla stora, spektakulära demonstrationer och möten bröt man igenom massmedias åsiktsfilter. Flera debattörer hade tidigare försökt lyfta frågan om massinvandringen, men konsekvent tystats ned. Nu tvingades journalisterna helt enkelt att skriva om händelserna eftersom de blev så stora, och därmed riktades kritik mot invandringspolitiken.
Samtidigt erövrade partiet sina första kommunmandat. Bakom demonstrationsstrategin låg den omdiskuterade partiledaren Anders Klarström, som än i dag lyfts fram som ett ”bevis” för att SD skulle ha varit ett extremt parti. Men hur mycket av det som skrivits om Klarström och om det tidiga SD i massmedia är egentligen sant?
Till stor del handlar det om lögner och överdrifter, menar Klarström, och historien skrivs dessutom om så att den för varje år som gått blivit allt mer vinklad. Till viss del har även partiet överlåtit åt sina motståndare att skriva historien, inte minst vänsterextrema Expo.
Nya Tider träffar Klarström för att låta honom ge sin bild av hur det var de tidiga åren, men även för att få veta mer om honom som person och varför han så småningom valde att lämna partiledarposten, trots att han var väldigt populär inom partiet.
Även om väldigt många fortfarande minns dig som Sverigedemokraternas första partiledare har det trots allt gått 23 år sedan du lämnade den posten. Hur började det hela?
– Jag föddes i Göteborg 1965 och växte upp i ett ganska typiskt medelklasshem. Min far var yrkesofficer och min mor undersköterska. Tidigt var jag mycket intresserad av musik, jag spelar bland annat klassisk piano, skriver popmusik och spelar bas och kompgitarr.
Politiken fanns tidigt i mitt liv, genom att flera släktingar var aktiva i olika sammanhang, mest på vänstersidan under min uppväxt. Första gången jag var engagerad i något sammanhang var i samband med folkomröstningen om kärnkraft 1980, då på ja-sidan. Jag gick med i SD från starten i februari 1988 och var en av initiativtagarna till att bilda den första SD-föreningen i Göteborg i mars samma år.
Du växte upp i ett ganska vänsterorienterat hem under 1970- och 80-talen. Hur kom det sig att du gick en egen väg och istället blev nationalist?
– Det var av flera skäl. Vänstern har alltid kännetecknats av förakt mot oliktänkande. Oavsett om vi ser på terroriströrelserna i Västeuropa på 1970-talet, förtrycket i forna Östeuropa eller stenkastarvänstern i Sverige. De är alla samma andas barn. Tyvärr har 68-vänstern lyckats ta ett fast grepp över systemmedia, vilket är en förklaring till den ständiga propagandan mot nationalismen och värdekonservatismen som bedrivs i Sverige. Jag såg tidigt att Sverige var på fel väg och sökte efter ett demokratiskt, Sverigevänligt politiskt alternativ.
I september släppte du din självbiografi Prima Victoria. Hur har den tagits emot?
– Jag har fått ett fantastiskt fint stöd från privatpersoner, oppositionella grupper och en del alternativa medier. Många som läst boken har kommit tillbaka och gett positiva omdömen och jag har fått flera fina recensioner.
Från det etablerade medias sida är det intressant att notera att representanter för de flesta stora tidningarna beställde boken nästan direkt när jag släppte den. Men samtliga har valt att helt tiga om den. Det kan knappast vara att ämnet anses ointressant. Detta är givetvis en överenskommelse man har gjort.
[caption id="attachment_45301" align="alignnone" width="585"]
![]()
Anders signerar böcker vid försäljningsbordet efter bokpresentationen i Göteborg den 30 september 2018. Foto: Reine Wikström[/caption]
Det finns för mycket i min bok som man inte vill ska komma ut, som en bild av SD:s historia som helt skiljer sig från den som vänsterextremisterna lyckats etablera. Kan man inte förtala och hetsa blir taktiken istället att försöka tiga ihjäl. Något som de i det långa loppet inte kommer ha en chans att lyckas med.
Du har valt att kalla din bok Prima Victoria, som betyder ”Första segern” på latin. Vad anser du är den första segern?
– Alla framgångar vi då lyckades uppnå för Sverigedemokraterna var tillsammans partiets första seger. De första invalda kommunrepresentanterna, i Dals-Ed och Höör, partiets första kommunföreningar, de första lyckade TV- och radiodebatterna. Sammanfattningsvis, när jag slutade 1994, hade partiet vunnit sina första framgångar som parti och därigenom sin första seger.
I media menas det ibland att Sverigedemokraterna var ett hopplöst, misslyckat parti fram tills Jimmie Åkesson kom med. Jag menar att SD ända sedan starten vuxit som en folkrörelse, som ett motstånd mot vanstyret. Folk i dag förstår oftast inte vilken bedrift det var att lyckas vinna den första procenten och kommunmandaten. Det har genom åren funnits – och finns i dag – mängder med partier, flera med invandringskritik på sina program, som aldrig lyckats nå dit.
Det var många år av hårt slit från ett relativt fåtal aktivister under åren 1988-2002 som lade den grunden för SD. När väl en sådan plattform lyckats bli vunnen är dörren halvöppen och det är så mycket lättare att gå vidare. Efter att denna grund var lagd hade SD kunnat fortsätta att växa lika mycket som det har gjort, oavsett om jag själv, Mikael Jansson eller någon annan med de rätta kvaliteterna hade varit partiets ledare även efter 2005.
Med det sagt vill jag inte förminska Åkessons skicklighet och stora insatser för partiet. Min poäng är dock att SD alltid växt som parti, och det gick inte långsammare, relativt sett, innan Åkesson blev partiordförande.
Hur kändes det när du fick erbjudandet att ställa upp som talesman för SD?
– Spännande! Jag anade att det skulle förändra mitt liv för alltid. Men jag tvekade aldrig inför uppgiften att ställa upp och försöka rädda mitt fosterland. Det är en plikt som åligger varje svensk man och kvinna att göra vad man kan innan det är för sent!
Hur fick du idén att skriva en bok och varför tycker du det är viktigt att den ges ut?
– För att ge en annan bild än den som 25 år av historieförfalskning från ett politiskt korrupt etablissemang gett. Nu vill systemet tysta ned denna bok. De vill inte att svenskarna ska få ta del av sanningen.
Den om patrioterna som dog i kampen för att väcka folket. Den om förtrycket från etablissemanget genom mötesförbud, annonsförbud och alla andra övergrepp som medlemmar i Stefan Löfven och Jonas Sjöstedts partier då gjorde sig skyldiga till. Låt dem inte lyckas!
Många har beskrivit dig som en av de absolut bästa talarna inom svensk nationalism. När du blickar tillbaka på dina år som partiledare undrar jag vilket av dina tal du själv är mest nöjd med?
– Det är lite roligt när man lyssnar på sina tal efter så många år. Med den distans jag har fått kan jag uppleva talen lite mer som jag tror att publiken gjorde på den tiden. Det är annat när man befinner sig inne i bubblan. Tre tal jag tycker var bra är:
1. Stockholms medborgarhus 2 juni 1990. Jag fick till en bra stämning i lokalen och talet var mycket intensivt.
2. Nationaldagen 1994. Ett tal som var lite annorlunda genom att det inte var så partipolitiskt, utan mer fokuserat på själva högtidsdagen.
3. Trollhättan 1993. Kraftfullt och ren improvisation, inte ett ord som var förskrivet.
Du lämnade partiledarposten för snart 25 år sedan. Vad gör boken aktuell i dag?
– Den politiska utvecklingen i Sverige har blivit exakt så som vi då förutspådde. Om vi hade så rätt och våra motståndare så kapitalt fel då, varför skulle det ha ändrat sig nu? Lär inför framtiden från historien!
SD har alltid vuxit som parti. Det startade inte med Åkesson och det avtog inte heller när jag slutade och Mikael Jansson tog över. Allt sådant prat är medias lögner och historieförfalskning. SD har vuxit som parti från dag ett när partiet bildades. Anledningen till detta är att verkligheten alltid hinner ikapp, även om likriktning och politiska förföljelser kan bromsa folkets politiska uppvaknande under en viss tid.
Många undrar varför du lämnade partiledarposten, trots att du var så populär inom partiet och trots att partiet nästan tredubblade sig i valet 1994.
– Jag gick in i väggen. Orkade inte med allt förtal, alla dårar både bland motståndarna och svansarna på våra demonstrationer. Jag behövde finna nya vägar i mitt liv, och SD behövde en nystart. Så här i efterhand och med tanke på hur partiet utvecklats undrar jag dock om jag inte slutade lite väl tidigt ... Opinionssiffror och valresultat är trots allt inte den enda måttstocken på framgång. Jag var aldrig ifrågasatt som partiledare för SD och blev alltid enhälligt vald till den posten så länge jag ville kandidera.
Många undrar säkert vad som hände efter att du lämnade SD. Du berättar även om det i boken. Det finns en del rykten om att du skulle ha blivit socialdemokrat och en del tror på detta än i dag. Källan till påståendet är en intervju i Göteborgs-Posten 1996. Vad var det du egentligen ville ha sagt?
– Jag ville framhålla den del av socialdemokratin som var Sverigevänlig och som drev på utvecklingen av folkhemstanken. Naivt nog föreställde jag mig då att Göran Persson på något sätt hade en vilja att agera som politiker i den andan. Folkhemstanken var dock från början en idé från högern. Men socialdemokrat har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag var bara bitter och trött och uttryckte mig slarvigt i den där artikeln i Göteborgs-Posten.
Du har av inte minst Stefan Löfven beskrivits som en före detta ”nazist” och du har även anklagats för att vara dömd för mordhot mot nöjesprofilen Hagge Geigert. I samband med det har man även felaktigt tillskrivit dig ett citat, där den som lyssnar på inspelningen hör att det inte är din röst. Hur ser du på detta och hur har det påverkat dig?
– Lögner och förtal är alltid de metoder som korrupta system ägnar sig åt när de ska lura människor så att de inte tar ställning mot förtrycket. I det här fallet är det uppenbart att det är ren lögn. Någon dom mot mig för olaga hot finns inte. Det är upp till den som vill att själv ta del av offentliga handlingar, så vet man. Löfven är en feg lögnare och den värsta katastrof till statsminister som funnits i Sveriges historia. Och då är ändå konkurrensen hård på det området med tanke på vem som var Sveriges statsminister innan honom. Arma svenska folk!
Slutligen, vem tycker du skall läsa den här boken?
– Alla som är intresserade av svensk politisk nutidshistoria. Är du nationell och vill läsa hur det var att verka mot massinvandringen och EU-anslutningen innan det fanns något karriärperspektiv i denna typ av engagemang, ska man läsa min bok.
Är man bara allmänt politiskt intresserad är detta en chans att ta del av en annan syn på historieskrivningen än den som extremvänstern inom Expo hittills oemotsagda fått ge. Representanter för alla större svenska medier har köpt boken, men valt att helt försöka tiga ihjäl den.
Orsaken är med största sannolikhet att om man inte kan förtala oppositionen, ska man försöka tiga ihjäl den. Men systemets handgångne medlöpare, som Anders Lindberg på Aftonbladet, Thomas Mattson på Expressen eller Jenny Sonesson på Göteborgs-Posten måste alltid bekämpas i allt de tar sig för. Jag vill uppmana människor att tänka kritiskt och självständigt. Misstro systemmedia och sök istället sanningen från fria medier, som Nya Tider och andra som drivs av idealister och sanningssökare!
Anders signerar böcker vid försäljningsbordet efter bokpresentationen i Göteborg den 30 september 2018. Foto: Reine Wikström[/caption]
Det finns för mycket i min bok som man inte vill ska komma ut, som en bild av SD:s historia som helt skiljer sig från den som vänsterextremisterna lyckats etablera. Kan man inte förtala och hetsa blir taktiken istället att försöka tiga ihjäl. Något som de i det långa loppet inte kommer ha en chans att lyckas med.
Du har valt att kalla din bok Prima Victoria, som betyder ”Första segern” på latin. Vad anser du är den första segern?
– Alla framgångar vi då lyckades uppnå för Sverigedemokraterna var tillsammans partiets första seger. De första invalda kommunrepresentanterna, i Dals-Ed och Höör, partiets första kommunföreningar, de första lyckade TV- och radiodebatterna. Sammanfattningsvis, när jag slutade 1994, hade partiet vunnit sina första framgångar som parti och därigenom sin första seger.
I media menas det ibland att Sverigedemokraterna var ett hopplöst, misslyckat parti fram tills Jimmie Åkesson kom med. Jag menar att SD ända sedan starten vuxit som en folkrörelse, som ett motstånd mot vanstyret. Folk i dag förstår oftast inte vilken bedrift det var att lyckas vinna den första procenten och kommunmandaten. Det har genom åren funnits – och finns i dag – mängder med partier, flera med invandringskritik på sina program, som aldrig lyckats nå dit.
Det var många år av hårt slit från ett relativt fåtal aktivister under åren 1988-2002 som lade den grunden för SD. När väl en sådan plattform lyckats bli vunnen är dörren halvöppen och det är så mycket lättare att gå vidare. Efter att denna grund var lagd hade SD kunnat fortsätta att växa lika mycket som det har gjort, oavsett om jag själv, Mikael Jansson eller någon annan med de rätta kvaliteterna hade varit partiets ledare även efter 2005.
Med det sagt vill jag inte förminska Åkessons skicklighet och stora insatser för partiet. Min poäng är dock att SD alltid växt som parti, och det gick inte långsammare, relativt sett, innan Åkesson blev partiordförande.
Hur kändes det när du fick erbjudandet att ställa upp som talesman för SD?
– Spännande! Jag anade att det skulle förändra mitt liv för alltid. Men jag tvekade aldrig inför uppgiften att ställa upp och försöka rädda mitt fosterland. Det är en plikt som åligger varje svensk man och kvinna att göra vad man kan innan det är för sent!
Hur fick du idén att skriva en bok och varför tycker du det är viktigt att den ges ut?
– För att ge en annan bild än den som 25 år av historieförfalskning från ett politiskt korrupt etablissemang gett. Nu vill systemet tysta ned denna bok. De vill inte att svenskarna ska få ta del av sanningen.
Den om patrioterna som dog i kampen för att väcka folket. Den om förtrycket från etablissemanget genom mötesförbud, annonsförbud och alla andra övergrepp som medlemmar i Stefan Löfven och Jonas Sjöstedts partier då gjorde sig skyldiga till. Låt dem inte lyckas!
Många har beskrivit dig som en av de absolut bästa talarna inom svensk nationalism. När du blickar tillbaka på dina år som partiledare undrar jag vilket av dina tal du själv är mest nöjd med?
– Det är lite roligt när man lyssnar på sina tal efter så många år. Med den distans jag har fått kan jag uppleva talen lite mer som jag tror att publiken gjorde på den tiden. Det är annat när man befinner sig inne i bubblan. Tre tal jag tycker var bra är:
1. Stockholms medborgarhus 2 juni 1990. Jag fick till en bra stämning i lokalen och talet var mycket intensivt.
2. Nationaldagen 1994. Ett tal som var lite annorlunda genom att det inte var så partipolitiskt, utan mer fokuserat på själva högtidsdagen.
3. Trollhättan 1993. Kraftfullt och ren improvisation, inte ett ord som var förskrivet.
Du lämnade partiledarposten för snart 25 år sedan. Vad gör boken aktuell i dag?
– Den politiska utvecklingen i Sverige har blivit exakt så som vi då förutspådde. Om vi hade så rätt och våra motståndare så kapitalt fel då, varför skulle det ha ändrat sig nu? Lär inför framtiden från historien!
SD har alltid vuxit som parti. Det startade inte med Åkesson och det avtog inte heller när jag slutade och Mikael Jansson tog över. Allt sådant prat är medias lögner och historieförfalskning. SD har vuxit som parti från dag ett när partiet bildades. Anledningen till detta är att verkligheten alltid hinner ikapp, även om likriktning och politiska förföljelser kan bromsa folkets politiska uppvaknande under en viss tid.
Många undrar varför du lämnade partiledarposten, trots att du var så populär inom partiet och trots att partiet nästan tredubblade sig i valet 1994.
– Jag gick in i väggen. Orkade inte med allt förtal, alla dårar både bland motståndarna och svansarna på våra demonstrationer. Jag behövde finna nya vägar i mitt liv, och SD behövde en nystart. Så här i efterhand och med tanke på hur partiet utvecklats undrar jag dock om jag inte slutade lite väl tidigt ... Opinionssiffror och valresultat är trots allt inte den enda måttstocken på framgång. Jag var aldrig ifrågasatt som partiledare för SD och blev alltid enhälligt vald till den posten så länge jag ville kandidera.
Många undrar säkert vad som hände efter att du lämnade SD. Du berättar även om det i boken. Det finns en del rykten om att du skulle ha blivit socialdemokrat och en del tror på detta än i dag. Källan till påståendet är en intervju i Göteborgs-Posten 1996. Vad var det du egentligen ville ha sagt?
– Jag ville framhålla den del av socialdemokratin som var Sverigevänlig och som drev på utvecklingen av folkhemstanken. Naivt nog föreställde jag mig då att Göran Persson på något sätt hade en vilja att agera som politiker i den andan. Folkhemstanken var dock från början en idé från högern. Men socialdemokrat har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag var bara bitter och trött och uttryckte mig slarvigt i den där artikeln i Göteborgs-Posten.
Du har av inte minst Stefan Löfven beskrivits som en före detta ”nazist” och du har även anklagats för att vara dömd för mordhot mot nöjesprofilen Hagge Geigert. I samband med det har man även felaktigt tillskrivit dig ett citat, där den som lyssnar på inspelningen hör att det inte är din röst. Hur ser du på detta och hur har det påverkat dig?
– Lögner och förtal är alltid de metoder som korrupta system ägnar sig åt när de ska lura människor så att de inte tar ställning mot förtrycket. I det här fallet är det uppenbart att det är ren lögn. Någon dom mot mig för olaga hot finns inte. Det är upp till den som vill att själv ta del av offentliga handlingar, så vet man. Löfven är en feg lögnare och den värsta katastrof till statsminister som funnits i Sveriges historia. Och då är ändå konkurrensen hård på det området med tanke på vem som var Sveriges statsminister innan honom. Arma svenska folk!
Slutligen, vem tycker du skall läsa den här boken?
– Alla som är intresserade av svensk politisk nutidshistoria. Är du nationell och vill läsa hur det var att verka mot massinvandringen och EU-anslutningen innan det fanns något karriärperspektiv i denna typ av engagemang, ska man läsa min bok.
Är man bara allmänt politiskt intresserad är detta en chans att ta del av en annan syn på historieskrivningen än den som extremvänstern inom Expo hittills oemotsagda fått ge. Representanter för alla större svenska medier har köpt boken, men valt att helt försöka tiga ihjäl den.
Orsaken är med största sannolikhet att om man inte kan förtala oppositionen, ska man försöka tiga ihjäl den. Men systemets handgångne medlöpare, som Anders Lindberg på Aftonbladet, Thomas Mattson på Expressen eller Jenny Sonesson på Göteborgs-Posten måste alltid bekämpas i allt de tar sig för. Jag vill uppmana människor att tänka kritiskt och självständigt. Misstro systemmedia och sök istället sanningen från fria medier, som Nya Tider och andra som drivs av idealister och sanningssökare!