Slöseri med skattemedel med statligt stöd till bostadsbyggande

Ett stöd med syftet att öka bostadsbyggandet, till stor del med fokus på bostäder till nyanlända, infördes i statsbudgeten för 2016. Stödet budgeterades till 2018 och togs bort från budgeten för 2019 genom att Moderaternas och Kristdemokraternas budget vann riksdagens majoritet. Regeringen satsade totalt cirka 5 miljarder kronor på det aktuella bidraget för de tre åren. 60 procent av medlen skulle användas till stöd för bostadsförsörjningen för nyanlända.

En väsentlig kritik mot regeringens stöd har i detta fall riktats mot att utformningen av stödet har gjort det i stort sett omöjligt att utvärdera och därmed avgöra om statens resurser används på ett effektivt sätt.

Det har visat sig att pengarna inte har bidragit till någon egentlig effekt på bostadsbyggandet och att flera miljarder därmed har använts till annat än vad som var avsikten. En central socialdemokratisk strategi är att statliga bidrag till kommunerna skall vara generella. Det innebär att kommunerna skall kunna ha tämligen fria tyglar att hantera bidragen utifrån de lokala förutsättningarna. Det finns olika åsikter om den strategin men i detta fall har den, enligt Riksrevisionen, lett till att systemet blivit alltför oprecist och att syftet med stödets tillkomst inte har kunnat följas upp. I granskningsrapporten skriver Riksrevisionen så här: Den övergripande slutsatsen är att stödet inte på ett effektivt sätt har stimulerat till åtgärder för ökat bostadsbyggande, vare sig generellt eller i kommuner som tar emot nyanlända. – Regeringen utformade inte stödet så att det på ett tydligt sätt styrde mot ett ökat bostadsbyggande. Till exempel ställdes det inga krav på vad pengarna skulle användas till, säger Vanessa Liu, projektledare för granskningen, i ett pressmeddelande. Dessutom anser Riksrevisionen att det har funnits stora svårigheter för kommunerna att planera för att genomföra specifika åtgärder med det aktuella stödet, eftersom det inte har gått att se hur stort stöd respektive kommun skulle kunna få. Utformningen av stödet gjordes nämligen så att de kommuner som ansökte om stöd fick dela på det årets budgeterade medel. En annan svårighet som Riksrevisionen pekar på i sin kritik av åtgärdens utformning, är att beslut om att bevilja medel gjordes mycket sent under budgetåret. Det regleras i förordningens §10: ”Boverket ska betala ut statsbidraget senast den 1 december”. – Få kommuner har därför aktivt använt stödet till ytterligare åtgärder för bostadsbyggande. Pengarna har snarare setts som ett generellt bidrag till kommunkassan. I de fall pengarna faktiskt har använts till åtgärder för bostadsplanering går det inte att avgöra om åtgärderna skulle ha vidtagits även utan statligt stöd, säger Vanessa Liu.

Slöseri med skattemedel

En viktig fråga i sammanhanget är att regeringen har krav på sig att följa upp de mål som riksdagen har beslutat. Det regleras i budgetlagen och det är Ekonomistyrningsverket (ESV) som har i uppdrag att se till så att verksamhet sköts så att beslutade mål uppfylls inom ramen för tilldelade medel. ESV arbetar främst med statliga myndigheter, men samma grundregler gäller för mål som regeringen sätter upp för medel som ges till den kommunala sektorn. En väsentlig kritik mot regeringens stöd har i detta fall riktats mot att utformningen av stödet har gjort det i stort sett omöjligt att utvärdera och därmed avgöra om statens resurser används på ett effektivt sätt. Det senare är en generell uppgift för användningen av statens, men också kommunsektorns, skattemedel. [caption id="attachment_53215" align="alignnone" width="400"] Riksrevisor Helena Lindberg anser att regeringens stödåtgärd för ökat bostadsbyggande inte går att utvärdera.
Foto: Pressbild[/caption] I pressmeddelandet kommenterar riksrevisor Helena Lindberg frågan om stödets utformning med att säga: – Att stödet är nästan omöjligt att följa upp innebär dessutom att det inte går att bedöma om pengarna har använts till bostadsbyggande. Därmed går det inte heller att rapportera resultatet av stödet så som riksdagens civilutskott har efterfrågat. Att uppföljning av en statlig åtgärd försvåras, eller till och med omöjliggörs, av dess utformning är en allvarlig invändning. Liknande formuleringar återkommer gång på gång i Riksrevisionens granskningsrapporter. Det betyder i sig att staten betalar ut stöd som har förment goda föresatser men som ingen vet om de leder till det resultat som avsågs. Arbetet med att följa upp olika beslut går dessutom generellt på sparlåga i regeringskansliet. Allt detta pekar på att regeringen inte följer riktlinjerna för hur statens medel skall förvaltas och att man borde ha möjlighet att åstadkomma betydligt bättre resultat för insatta medel än vad som är fallet. Ett sådant agerande brukar i dagligt tal kal­las för slöseri med skattepengar.

Stödet riktades till bostäder för nyanlända

Regeringen reglerar hur det aktuella stödet skall användas i en så kal­lad förordning. Ett krav i detta fall är att 60 procent av stödmiljarderna ska fördelas utifrån behovet av bostäder för nyanlända invandrare i kommunerna. Det betyder att totalt cirka tre miljarder avsattes för perioden till åtgärder för att bygga bostäder till nyanlända. Hur detta svarar mot regeringens mål om ”allas lika värde” är oklart. Att det är en del av kostnaderna för migration, som göms undan i statsförvaltningens byråkratiska turer, är dock därmed klarlagt. Man kan också se det som att regeringen haft ett specifikt syfte att försöka öka antalet bostäder för nyanlända, vilket är nödvändigt att göra om man väljer att ta emot så extremt många asylsökande och anhörig­invandrare som vi gör i Sverige. Att systemet utformas så illa att det inte går att kontrollera om pengarna använts till det utpekade syftet, i ett sådant läge, kan tolkas som ett ointresse från regeringens sida. Att riksrevisionen anser att det inte går att avgöra om de åtgärder som kommunerna vidtagit för stödmiljarderna skulle ha utförts även om stödet inte hade funnits, är upplysande. Det blir en talande indikation på den förbättringspotential som regeringen har i sitt arbete med målstyrning och verifiering av att skattemedel används rätt. Det bör också stämma till eftertanke för hur finansminister Magdalena Andersson (S) hanterar skattemedel i övrigt.