![]()
Vattenförsörjningen är en av de absolut viktigaste frågorna för kommunerna att hantera. Regeringen har därför uppdragit åt länsstyrelserna att kartlägga och analysera rådande och kommande vattensituation på regional och lokal nivå i respektive län, med utgångspunkt från påverkan av klimatförändringar:
• Hur påverkar vattensituationen förutsättningarna att tillgodose invånarnas behov av i första hand dricksvatten,
• Hur påverkar vattensituationen olika sektorer, inklusive samhällsviktig verksamhet samt natur- och kulturmiljön, och
• Vilken förmåga som finns för att förebygga, motstå och hantera en vattenbristsituation.
Uppdraget omfattar inte någon bedömning av hur kommunernas förmåga och kapacitet för rening och distribution ser ut. Inte heller omfattar det statusen på ledningssystemen eller vattenverken. Det har riktats kritik mot att dessa delar saknas, eftersom det inte bara är tillgången till råvatten, utan också vattenkvaliteten och förmågan att distribuera vattnet till hushållen, som avgör om medborgarna har tillgång till rent vatten eller ej.
Många aktörer – administrativ röra
Det egentliga ansvaret för att vattenförsörjningen fungerar ligger hos kommunerna. Varje kommun har ett absolut ansvar för att se till att medborgarna har tillgång till rent vatten i tillräcklig mängd. Detta ansvar regleras i vattentjänstlagen. Kommunerna samverkar genom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Svenskt Vatten. Det är dock många som skall eller kan komma med pekpinnar till kommunerna.
År 2010 skapades ett nationellt nätverk för dricksvatten med syftet att skapa en helhetssyn och ”bidra till bra och säkert dricksvatten i dag och i framtiden”. Inte nog med det, nätverket har också formulerat en vision: ”Sveriges befolkning har tillgång till dricksvatten av tillräcklig kvantitet och god kvalitet i en föränderlig värld”. Nätverket består av hela nio myndigheter och organisationer:
Livsmedelsverket, som har nationellt samordningsansvar för dricksvatten, Boverket, Folkhälsomyndigheten. Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelserna och Vattenmyndigheterna, Sveriges Geologiska Undersökning (SGU), Sveriges Hydrologiska och Meterologiska Institut (SMHI), samt de två redan nämnda Svenskt Vatten och SKL.
De olika aktörer som ingår i nätverket ger ut olika typer av skrifter för att tydliggöra behovet av att vattenförsörjningen fungerar. Till exempel fick Livsmedelsverket år 2009 i uppdrag av regeringen att samordna dricksvattenfrågorna i Sverige, med utgångspunkt från ”klimatförändringarna som ett huvudproblem”.
Uppdraget tar sikte på att minimera riskerna för smittspridning och andra föroreningar av dricksvattentäkter, och Livsmedelsverket fick i uppdrag att ”Verka för en koordinerad offentlig förvaltning på dricksvattenområdet som kommer att krävas till följd av klimatförändringarna”. Verket skall också vara ”pådrivande för forskning och utveckling till stöd för klimatanpassning inom dricksvattenområdet”.
En annan deltagare i nätverket är Boverket, som arbetar med vattenförsörjningen ur ett samhällsplaneringsperspektiv. Man pekar, i en skrift från 2017, på vikten av att ta med vattenförsörjningen i kommunernas översiktsplaner och att dessa planer följs. Man beskriver sin ståndpunkt så här: ”Vatten brukar kallas vårt viktigaste livsmedel, för utan rent dricksvatten fungerar inte samhället. Därför måste samhällsplaneringen hjälpa till att skydda känsliga vattenresurser och se till att ny bebyggelse ligger på platser där det går att ordna vattenförsörjningen, även på lång sikt”. Översiktsplanerna är dock inte juridiskt bindande.
Stora läckage i ledningssystemen
I Sverige finns det drygt 1 750 kommunala vattenverk, som försörjer tillsammans 90 procent av befolkningen med dricksvatten. För att klara det krävs ett långt distributionsnät. Sammanlagt är det 111 700 kilometer, vilket motsvarar 2,8 varv runt ekvatorn. Det kommunala nätet svarar för 77 procent. De privata servisledningarna på hus- och villatomter står för 23 procent.
Svenskt Vatten, som är en branschorganisation för kommunernas VA-verksamheter, har utvecklat en uppsättning administrativa verktyg för att kommunerna skall kunna ha en bra kontroll på VA-systemen. Svenskt Vatten gör alltså i praktiken mycket av det som nätverket pratar om.
I en redogörelse för läckagen i vattenförsörjningen konstaterar Svenskt Vatten att upp till 20 procent av producerat vatten läcker ut i ledningssystemen eller går förlorat på annat sätt. Det betyder att upp till 130 miljoner kubikmeter dricksvatten varje år går förlorat på ett eller annat sätt. Uppgiften är från 2015, i dag är det sannolikt något mer.
Med en snittkostnad på drygt 20 kronor per kubikmeter vatten motsvarar det en förlust på drygt 2,5 miljarder kronor per år. Man kan också se det som att man producerar den förlorade mängden dricksvatten i onödan. Oavsett hur man ser på problemet, innebär förlusten att vattenköparna, det vill säga 90 procent av medborgarna i Sverige, betalar nästan 300 kronor var per år för vatten som inte levereras eller som inte kan mätas hos kunderna.
Gamla ledningar ett stort problem
Förlusterna i ledningsnäten kan bero på många olika saker. Avgrävda ledningar, tillfälliga sättningar och andra händelser skapar givetvis en viss del av problemet. Men bristande underhåll av mycket gamla ledningssystem har varit en snackis i kommunerna under en lång följd av år. Fortfarande kalkylerar man det löpande underhållet i många kommuner utifrån att livslängden på ledningsanläggningar är uppemot hundra år.
Innebörden av det är att utbytestakten av gamla anläggningar sker i alldeles för låg takt för att ledningssystemen skall kunna hålla en tillräckligt bra standard för att minimera läckaget. Istället lägger kommunerna stora belopp på akuta reparationer, som till viss del skulle kunna undvikas om man haft en plan som gjorde att man byter ut gamla ledningssystem betydligt snabbare än efter hundra år. I åtskilliga kommuner klarar man inte ens av den gränsen, av ekonomiska skäl.
Problemet tenderar dessutom att växa för varje år som underhåll och investeringar i utbyte av gamla ledningar är mindre än det aktuella slitaget. Kommunerna skjuter här en stor skuld framför sig. Istället för att investera stort i att förnya och säkra ledningsnäten, inskränks underhållet till att lösa akuta problem i många kommuner. Det är en dålig och extremt dyr strategi för skattebetalarna.
Även vattenverken, där dricksvattnet görs i ordning för att kunna distribueras, dras på många håll med stora brister och för låg kapacitet. Det har lett till många utfärdade bevattningsförbud, vår tids ransonering av vattenkonsumtionen.
Exakt hur stor denna brist egentligen är, är inte så väl redovisat, men Nya Tider tittar just nu på hur det står till i några slumpvis utvalda kommuner och kommer i ett senare inlägg att redovisa vad vi kommer fram till.
Till dess får vi nöja oss med att konstatera att vattnet flödar, liksom kostnaderna för att både producera och administrera den svenska vattenförsörjningen.
