Ingrid Björkman: Pionjär för svenskt invandringsmotstånd

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Ingrid är en påfallande pigg pensionär. När vi träffar henne går hon visserligen med kryckor, men det beror på en tillfällig skada i foten. Samma dag som vi intervjuar henne hinner hon även med att vakta en konstutställning i sin hemstad Båstad och att få en artikel publicerad på Karl-Olov Arnstbergs blogg ”Invandring och mörkläggning”. När hon pratar är det med många skratt och gester, och när hon berättar om saker som hänt gör hon det ofta genom att citera båda sidor i en konversation med stor inlevelse. Ingrid berättar att de första fröna till hennes invandringskritiska hållning såddes när hon under 1980-talet jobbade på universitetet i Kenyas huvudstad Nairobi. – Jag hade ett stort forskningsanslag från Styrelsen för u-landsforskning, SAREC. Bland annat för att studera relationen mellan kultur och politisk utveckling, vilket var jätteintressant. Mitt första arbete handlade om ett teaterprojekt i Kenya och kom ut i bokform så småningom. Det andra handlade om kvinnolitteratur och blev också en bok senare. – Det jag upptäckte var att varje gång jag kom ner till Nairobi, där jag bodde i långa perioder, så var det någon eller några av mina kollegor där nere som hade försvunnit. ”Var är Waigwa?” kunde jag fråga. ”Ja, han är i Leeds”, kom svaret. ”Varför är han där?” undrade jag. ”Han fick ett stipendium.” [caption id="attachment_55958" align="alignnone" width="585"]Image may be NSFW.
Clik here to view. Fältarbete i Afrika, 1986. Ingrid Björkman menar att alla som engagerar sig för världens fattiga borde vara emot massinvandringen som inte bara förstör Sverige utan även bromsar tredje världens utveckling. Foto: Privat[/caption]   Problemet var bara att Waigwa och många andra av Ingrids afrikanska kollegor som rest till Europa aldrig kom tillbaka till Afrika. Istället skaffade de sig flyktingstatus på falska grunder och stannade kvar. – De var ju inga flyktingar! De hade fått statliga stipendier för att resa utomlands och studera, då är man inte förföljd! säger Ingrid med eftertryck. – Det var fler än jag som reagerade. Sven Britton, professor i medicin och själv gift med en afrikanska om jag minns rätt, skrev en insändare i Svenska Dagbladet där han förklarade att han inte skulle ta emot några fler afrikanska studenter, därför att av tolv stycken som han plockat med sig hit under sina år var nio kvar i Sverige. Det var ju absolut inte meningen, utan de skulle ju ner till Afrika med sina nya kunskaper! NyT: Meningen var att man skulle dela med sig av västvärldens kunskaper så att de kunde förbättra sina hemländer, inte att de skulle stanna här? – Ja, precis! Att de blev kvar motverkade ju hela syftet med att utbilda dem. – Sedan flyttade jag till Uppsala där jag arbetade mycket på Nordiska Afrikainstitutet. Där träffade jag en dag en bekant från Nairobi. Han var geolog. Jag undrade varför han var i Uppsala. ”Jo, jag är flykting”. Jag trodde han skämtade. ”Flykting, vadå?” frågade jag. Han förklarade att han inte kunnat få flyktingstatus i Kenya så han hade tagit omvägen över Zimbabwe där Mugabe hade börjat mista sin hjältestatus, så han kunde få asyl genom att hävda att han var förföljd där. Nu skulle frun och barnen också komma, berättade han glatt. – Jag hade ju bott hos hans fru under en period, hon kom från Tanzania, och jag visste mycket väl att de inte var i närheten av att vara några flyktingar. Inom ett år hade det blivit tolv personer som kom till Uppsala. Inte bara hans egna barn, utan brorsbarn och kusinbarn och allt möjligt. – Jag gjorde ju ingen hemlighet av vad jag tyckte om det här, och han sade åt mig: ”Du ska inte vara så upprörd, det är FN som betalar.” Men det var det ju inte, det var vi som betalade med våra skattepengar, och oavsett vilket handlade det ju om pengar som skulle ha gått till riktiga flyktingar!

Steget ut i offentligheten

Än så länge var Ingrids negativa uppfattning om den svenska invandringspolitiken inget hon gick ut med offentligt. Däremot hade hon sett baksidan av Sveriges biståndspolitik när hon var nere i Afrika. Hon ansåg att den var ett gigantiskt och till stora delar kontraproduktivt slöseri, och skrev en arg debattartikel om den saken i Svenska Dagbladet. – Efter att den publicerats blev jag uppringd av en ekonom som heter Jan Elfverson. Han sade: ”Vi är några stycken som tänker skriva en bok om invandringen, och vi behöver någon i gänget som kan någonting om bistånd. Vill du vara med?” ”Men jag vet inget om invandringspolitik”, invände jag. Han bad mig då att vara med vid ett möte i Stockholm. Och där fick jag veta en del. Det blev Ingrids första möte med embryot till det som senare skulle bli nätverket ”Folkviljan och massinvandringen”. Att få alla fakta på bordet för första gången var en omskakande upplevelse. – Det var som om helvetets portar öppnade sig. ”Vi kommer ju att bli alldeles översvämmade, vi kommer att gå under”, sa jag. ”Ja, det kommer vi, om vi inte gör något”, svarade de. Sagt och gjort. Ingrid Björkman skev sin första bok tillsammans med två andra akademiker: civilekonomen och statsvetaren Jan Elfverson, och historiedocenten Åke Wedin. Elfverson var moderat, Wedin socialdemokrat, medan Ingrid var partipolitiskt neutral. Det som förenade dem var insikten att massinvandringen skulle bli en katastrof för Sverige, samtidigt som den inte skulle hjälpa tredje världen. Tvärtom var den destruktiv även för utvandringsländerna, främst på grund av brain drain eller kompetensdränering – de individer som flyttade till Europa var oftast mer välutbildade än genomsnittet i sina hemländer. – Vi skrev boken på några månader, Invandring: sammanbrott eller utveckling. Vi gick väldigt bra ihop och det var oerhört givande och roligt. Men sedan skulle vi då få ut boken till allmänheten och skickade recensionsexemplar till tidningarna – och fick inget napp. Det var i samband med det som jag först lärde mig uttrycket ”icke politiskt korrekt”. Vi visste ju inget om det när vi började. För att ge litet draghjälp skrev jag en debattartikel om invandringspolitiken. ”Den får du aldrig in”, sade de. ”Det är klart jag får”, sade jag. Så jag skickade in den till Svenska Dagbladet och blev uppringd av Johnny Flodman som var debattredaktör där. ”Vill du verkligen ha in den här?” frågade han. ”Jamen, det är ju därför jag skrivit den”, svarade jag. ”Är du medveten om att det är sprängstoff?” frågade han och undrade om de fick lämna ut min adress och telefonnummer. ”Ja naturligtvis”, svarade jag. – Artikeln publicerades den 19 maj 1993. Strax efter sju på morgonen började telefonen ringa, och sedan satt jag mer eller mindre i telefonen hela dagen. Alla var positiva. Inte ett enda skällsamtal. Det var några som grät, så lättade var de över att det som de själva erfarit stod i tidningen. De hade mått så fruktansvärt dåligt över att ingen representerade deras åsikter. Jag fick hundratals brev. Och tre giftermålsanbud! skrattar Ingrid. Efter denna inledande kärleksstorm började dock etablissemanget på allvar motarbeta och svartmåla Ingrid och hennes kollegor. – Det dröjde innan de slog till emot oss. Ja, det var mest mig de gav sig på, kanske för att jag är kvinna, jag vet inte. Men då kom jag verkligen ut i hetluften, vilket jag skrivit om i boken Priset. Bland annat blev jag anmäld till ett internationellt ”nazistregister” i USA, helt bisarrt, berättar hon.

Invandringsdebatten

Invandringsdebatten under den här tiden var än mer snedvriden än den är i dag. Det fanns inget Internet och samhällsdebatten hängde därför på de stora massmedierna. Kritiker utmålades konsekvent som ”främlingsfientliga”, ”rasister”, ”nazister” och andra nedvärderande tillmälen. De fick sällan möjlighet att bemöta dessa anklagelser. Men även om det ibland var obehagligt, tog Ingrid det hela med större ro än många andra. – Jag förstod ju att ju mer de gav sig på mig, desto mer berörda var de. Hade man det klart för sig så behövde man ju inte ta det personligt. Vissa gånger gick dock invandringsvurmarna så långt över gränsen för det anständiga att även Ingrid tyckte att det var obehagligt. – En söndagsmorgon någon gång på nittiotalet ringde min yngsta dotter till mig. ”Mamma, köp inte Expressen i dag.” Jag köper aldrig Expressen, men nu blev jag förstås tvungen att göra det. Där fanns då ett uppslag över två sidor med rubriken ”Främlingshatets nya ansikten” och passfoton på mig och de andra två. Det var en vidrig artikel och där blev jag faktiskt lite folkskygg några dagar, berättar Ingrid. [caption id="attachment_55956" align="alignnone" width="585"]Image may be NSFW.
Clik here to view. Främlingshatare, rasister och nazister – invandringskritiker som försökte skapa samhällsdebatt under 1990-talet blev påklistrade många epitet av systemmedierna. Faksimil Expressen.[/caption]   Det blev över ett årtionde av intensiv kamp för att sprida kunskap om invandringspolitikens konsekvenser. Det bildades ett nätverk som fick namnet ”Folkviljan och massinvandringen” där Ingrid blev en av förgrundsgestalterna. Det svartmålades av ett näst intill enigt etablissemang och medlemmarna påklistrades de sedvanliga epiteten: främlingsfientliga, rasister, nazister. Detta trots Ingrids och flera andras bakgrund med arbete i Afrika. Ingrid höll föredrag, deltog i paneldebatter och skrev debattartiklar till tidningarna. Jämfört med andra invandringskritiker lyckades hon dessutom få in relativt många av dem. Vi frågar Ingrid hur hon bar sig åt. – Johnny Flodman, debattredaktören på Svenska Dagbladet, trodde ju på mig. Jag glömmer aldrig när han sade till mig: ”Verkligheten kommer att ge dig rätt”. Han gick i pension och dog tyvärr några år senare. Men i och med att jag kommit in i Svenska Dagbladet öppnades andra dörrar. Tidningen Idag skickade en reporter till Uppsala enkom för att intervjua mig. Jag fick in debattartiklar i Kyrkans tidning, Arbetet, Finanstidningen, DN, Dagens industri och många andra. Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin skrev också en ny bok som gavs ut 1996: Flyktingpolitikens andra steg: återvandring som utvecklingsstöd. I den lade trion fram ett konkret förslag till en kombinerad flykting- och biståndspolitik. I korthet skulle verkliga flyktingar få tillfälliga uppehållstillstånd, utbildas i Sverige, och sedan skickas hem så snart faran var över så att de, beväpnade med sina nya kunskaper, kunde bidra till uppbyggnads- och utvecklingsarbetet i sina hemländer. Ingrid menar att en sådan politik både hade räddat Sverige från det sönderfall vi ser i dag, och samtidigt effektivt hjälpt fattiga länder att förbättra sin egen situation. – Det var ju tanken bakom UNHCR:s arbete från början. Man kommer hit, stannar den tid man behöver skydd, och när förhållandena så medger återvänder man för att hjälpa till att bygga upp landet. Vilka ska annars göra det? Tillsammans med den amerikanske antropologen Jonathan Friedman, som vid den här tiden var bosatt i Sverige och mycket kritisk mot det politiskt korrekta debattklimatet, skrev de sin sista bok år 2005: Exit Folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall. Till skillnad från de tidigare böckerna, som i dag är svåra att få tag på, finns den att ladda ner gratis på nätet. Efter denna publicering orkade Ingrid inte längre fortsätta i samma takt som tidigare. – Till sist blev jag helt enkelt för trött. All min tid gick åt till det här och jag orkade inte längre, så efter Exit Folkhemssverige lade vi av.

Globalisterna bakom invandringen

Vi frågar Ingrid hur utvecklingen blivit i jämförelse med vad hon och hennes medförfattare förutspådde. Inte helt oväntat säger hon att den blivit värre än de trott. – I den första lilla gula boken [Invandring: sammanbrott eller utveckling – red.anm] hade vi en uppgift från Statistiska centralbyrån, som räknat fram att den svenska ursprungsbefolkningen skulle bli en minoritet år 2056. Men nu håller man på att byta ut befolkningen betydligt snabbare. Politikerna som driver på den förda politiken har hon inte många vänliga ord för. – Folkutbytet är ett förräderi mot det egna folket som är ohyggligt, fruktansvärt och helt obegripligt. – Hur kommer det sig att politikerna kan svika sitt folk på det här sättet? Särskilt som man samtidigt sviker tredje världen! Ur invandrarlandets perspektiv är det oerhört destruktivt, och även ur utvandrarlandets. Ingrid pekar sedan på några saker som börjat ge henne svar på den frågan. – Någonting som öppnade mina ögon var den här lilla boken, säger hon och visar upp ett exemplar av Folkvandring (2017) av den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus och Jirí Weigl, som hon lagt fram på bordet. – Där fick jag mina misstankar bekräftade, att det var något lurt med massinvandringsvågen 2015. Varför kom det plötsligt sådana mängder och framför allt, varför blev de inte hindrade? De bröt ju mot alla lagar som fanns. Enligt Dublinkonventionen ska flyktingar söka asyl i närmaste säkra land. Ändå stod alla statscheferna och bara sade ”välkomna, välkomna”. Det effektivaste medlet för att bryta ner en nations samhörighet och självförsvar är en massiv invandring från tredje världen, men där stod Merkel och Löfven och välkomnade dem. Varför? – En som tar upp detta är Lars Bern. Jag håller fortfarande på att smälta det han säger, för det är så enormt. De stora bankerna och företagen, globalisterna kan vi säga – deras mål är att få total kontroll över hela världen. Och för att göra det måste de bryta ner nationernas motstånd. Nationalister och så kal­la­de populister är deras främsta motståndare, medan andra politiker springer i deras ledband vare sig de kal­lar sig höger eller vänster. Politikerna är bara lakejer åt globalisterna, det är hemskt och ynkligt men så är det. En annan bok Ingrid rekommenderar starkt är Identitär! av österrikaren Martin Sellner, översatt och utgiven av Karl-Olov Arnstberg. – Så tycker jag att vi ska arbeta. Man borde samordna sina projekt och kampanjer, då blir det mycket större kraft. Vi motståndsmänniskor behöver samarbeta mer och understöda varandra, även om vi tycker olika om vissa saker, säger hon.

”Sluta vara så fega!”

Även om man kan se att massinvandringen har pådyvlats folket av den globala finanseliten, massmedierna och politikerna, menar Ingrid att man inte heller kan friskriva ”vanligt folk” från ansvar. – När jag pratar med folk här i Båstad är det många som håller med mig. ”Men det kan man ju inte säga”, säger de. ”Varför inte?” undrar jag. ”Då blir man ju kal­lad rasist.” ”Jaha, och vad gör det då?” Så kommer det något om att det är ”så obehagligt, när folk pratar”. ”Men strunta i det”, säger jag. ”Ja, det kan du säga, du som har kurage.” Men alltså, det är väl inget särskilt kurage som krävs tycker jag. Hur kan det vara att folk är så fega? De reagerar mot det som sker, men de vågar inte visa att de reagerar. På så vis medverkar de ju i det här fruktansvärda som håller på att ske och gör sig själva medskyldiga till det som politikerna utsätter oss för. NyT: Vad tror du om framtiden? Kan vi fortfarande rösta oss ur eländet eller är det redan för sent? – Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro, men jag hoppas verkligen att det inte är för sent. Jag är övertygad om att Sverigedemokraterna kommer i en maktposition efter nästa val. NyT: Det måste väl till en massiv återvandring vid det här laget, inte bara stoppad eller minskad invandring som SD brukar förorda? – Jag tror att om bara SD får en maktposition, då kommer de att se till att det börjar vända. Det måste bli en återvandring, absolut. Jag beundrar Jimmie Åkesson enormt och jag tror att han kommer att se till det. De kommer att hejda utvecklingen och ge oss möjlighet att vända skutan. Det är åtminstone vad jag hoppas intensivt. – Jag tror att om informationen om invandringens negativa konsekvenser för utvandringsländerna blir känt för svenska folket, och även hur invandringen globalt påverkar ojämlikheten mellan länderna, då kommer vi att se en stor förändring i folks tänkande. Alla vet att invandringen är negativ för mottagarländerna, även Jan Eliasson vet det. Men svenskar i gemen är väldigt måna om andra, och de behöver få veta att invandringen inte gagnar fattiga länder heller. Det bästa vi kan göra både för oss själva och tredje världen är att skicka hem många av dem som redan finns här och i fortsättningen bara ge tillfälliga uppehållstillstånd. NyT: Du har kämpat på trots svartmålning och påhopp som avskräcker många. Än i dag skriver du debattartiklar och försöker påverka utvecklingen. Har du känt att det är din plikt att göra det här? – Jag har känt att jag måste göra det här därför att det som kommer att hända vårt land, om vi inte gör allt för att förhindra det, är så fruktansvärt. Jag gör vad jag kan, men fler måste ställa upp. Sluta vara så fega!