![]()
[caption id="attachment_56826" align="alignright" width="360"]
![]()
Reparationerna pågår i godan ro. Foto: Privat[/caption]
Det var under måndagen den 14 oktober som en bomb mycket tidigt på morgonen detonerade vid entrén till polisstationen i den idylliska och trygga Skånekommunen Staffanstorp öster om Lund. Polisens presstalesman Kent Persson förklarade i radio P4 Malmöhus för de yrvakna skåningarna att det inträffade klockan 05.16 och att de hade åtskilliga kameraövervakningar att titta på. Nästa dag förklarades från myndigheten att en elsparkscykelburen man är efterlyst. Endast entrén blev skadad av måndagens kraftiga detonation och under tisdagen tog vår man på orten foton av de provisoriska reparationerna. Vår fotograf är en luttrad man som ironiskt säger ”pojkstreck är passande benämning” dessutom tycker han inte att det är så konstigt att Staffanstorp drabbas då det är ganska nära till Lund och Malmö och att det är tidens tecken med grov brottslighet av diverse slag. Men det slags ”pojkstreck” som bombangrepp mot polisen utgör är något som mest sker i storstäderna och deras getton, få invånare i Staffanstorp hade kunnat ana att även de skulle drabbas. Kommunen Staffanstorp har på senare år gjort sig riksbekant genom sitt invandringsmotstånd under den moderate folkhjälten Christian Sonessons orädda ledning. Kommunen väckte först uppmärksamhet 2015 när den parerade statens tvångsanvisande av gästande invandrare från tredje världen genom att dessa inkvarterades i husvagnar istället för att hyra dyra hotell eller lägenheter åt dem. Många är de vanliga medborgare som flytt Malmö och Lunds mångkultur till den trygga Moderat- och SD-styrda kommunen Staffanstorp, men tiden går snabbt och mångkulturen hinner snart ikapp även rena idyller. Bombexplosionen tog människorna i den trevliga kommunen bokstavligt talat på sängen. Polismyndigheten förklarade under måndagsmorgonen genast i media att de både vidtog utredningsåtgärder och ”ökade sin tillgänglighet och närvaro” på orten för att invånarna i Staffanstorp skulle känna sig trygga.
Systemmedia blev även de tvungna till att berätta ingående om det inträffade. Det är i och för sig inget märkligt med bomdåd längre och de påminde också om att angrepp mot polishuset i Helsingborg och Rättscentrum i Malmö har skett innan. Människorna beskrevs som chockade, rädda och förskräckta. Men vanan trogen fäster sig olika reportrar allt för mycket vid vad vanliga människor kände och de självklara händelserna de bevittnade som i sig inte ger läsaren något av värde att veta. ”Jag såg poliserna rulla ut avspärrningsband, smällen väckte mig tidigare denna dag, allt kändes overkligt och sirenerna gjorde mig illa till mods”. Kvällstidnigen Kvällsposten/Expressen frågade en kvinna som kallades Sofi om hon vågade bo kvar och svaret blev att det ”kändes osäkert” om hon ville. Hon fick också säga att ”de som gjort detta måste förstå att det drabbar oskyldiga människor”.
Den regionala ultraliberala tidningen Sydsvenskan berättade ungefär samma narrativ som andra media men dagen efter överskuggades dådet i deras tidning av att man funnit bordeller i Malmö, att Svenska Kyrkan i Malmö sågat ner barnens klätterträd och att Ann Heberlein hoppar av Lunds kommunpolitik och flyttar till Malmö. Man kan givetvis välja själv om man vill betrakta polisstationsdådet som en tung nyhet eller inte.
En insikt om att rättsväsendet som inte kan skydda sig självt knappast kan skydda medborgarna heller sprider sig inte blott i Staffanstorp, utan i hela Sverige. Dagen innan berörde televisionens partiledardebatt avsaknaden av poliser på landsbygden och partiernas ledare bjöd antingen över varandra eller slog sig för bröstet för regeringens krafttag som de hävdar att de vidtagit. Om man har minne så är det här inget unikt, åtskilliga spektakulära angrepp mot polisstationer sker återkommande runt om i landet, det är närmast institutionaliserat. På sina håll hör det, liksom våldtäkter och rån, till vardagen och invånarna skulle bli förvånade om det en dag inte skedde några grova brott. Ett av de mest spektakulära fallen inträffade för flera år sedan när polisstationen i Södertälje besköts med automateld avlossad från kristna mellanösterninvandrare.
Om själva byggnaden med polisstationen tillmäts ett magiskt symbolvärde i landets kommuner och hos många av deras invånare, så är det dock inget att förfäras över i jämförelse med hur polismännen angrips fysiskt och verbalt i tjänsten och till och med förföljs och hotas på fritiden. Polisområdeschefen i Polisområde Södra Skåne, Susanne Hagström Rosenqvist, sade i ett uttalande samma dag som sprängdådet i Staffanstorp:
”Varje hot eller händelse riktad mot oss är ett allvarligt angrepp mot såväl våra medarbetare som mot polismyndigheten och samhället i stort.”
Den lokala polisstationens magiska lyster
Vad varken media eller polisen själva lyckas påverka är medborgarnas naiva tilltro till den lokala polisstationens öppna station. Det känns tryggt att ha ett öppet kontor på polisstationen, men det känns otryggt att polisens sirener tjuter när de är på utryckning. De tutar och kör fort är synpunkter som ofta delges polisen från allmänheten. Andra vanliga krav från medborgare är att polisen borde tala mer med ungdomar och förbygga brott och göra färre hastighets- och alkoholkontroller, men framför allt borde de ha ett öppet kontor. Så har det låtit i årtionden runtom i landet vid varje slags möte som polisen tillsammans med oroliga kommuner anordnar för ”medborgardialog”. I Expressens ovan nämnda samtal med ”Sofie” framgår också trygghetens koppling till polisstationsbyggnaden. Hon svarade på trygghetsresonemanget att hon alltid känt sig trygg ”eftersom polisen har sitt garage här nere”, samtidigt fick hon också sagt att polisstationen inte är öppen många timmar i veckan. Polisstationernas öppettider anses ofta vara mycket viktiga och inte ens i den här mediala händelserapporteringen kunde man låta bli att blanda in öppettiderna. Staffanstorps polisstation har endast öppet tre timmar på måndagen och tre timmar på fredagen och är stängd resten av veckans dagar. Trots att Polismyndigheten förgäves på sina hemsidor förklarar de många alternativen till polisstationernas servicetjänster begriper inte ens media att skilja det från myndighetens operativa brottsbekämpande verksamhet.
Man på elsparkscykel efterlyst
Vägg i vägg med polisstationen ligger dagiset Myran. Inga skador uppstod på dagiset eller någon annan verksamhetslokal i närheten. Under tisdagen avslöjades att en man, eller möjligen gosse, på elsparkcykel uppträtt misstänkt i området. Det uppges därför att ”Polisen söker specifikt efter en person som skall ha åkt på någon form av elsparkcykel i området vid tidpunkten för explosionen”. Den riksbekanta presstalesmannen hos polisen, Ewa-Gun Westford förklarade under tisdagen, alltså dagen efter bombattentatet, att de på myndigheten inte ville ”gå för djupt in i exakt vad det är vi behöver, för att inte färga de eventuella vittnen, som vi har kvar att förhöra”. Mer spännande än så blir det nog knappast i fråga om Staffanstorps polisstation och det är säkert inte den sista polisstationen som sprängs. Däremot har vi fått foton på polisstationen som vår vänlige läsare mejlat tidningen. Sist, men inte minst, vår läsare och fotograf anser självfallet att det är lyckligt att ingen person blev skadad av sprängdådet. Det är mycket allvarligt för orten med ett sådant dåd, sade han, men han känner sig ändå fortsatt helt trygg i Staffanstorp.
Nya allvarliga händelser följs av nya lugnande besked
Redan på tisdagskvällen rapporterades omgående i Tv och tidningar att farhågor om förberedelser till nya sprängdåd bekräftats, denna gång i Malmö, efter ett misstänkta attiraljer som funnits på ett industriområde i Malmö visat sig vara kraftiga sprängämnen. Något som media kallar för Polisens nationella bombskydd har fått jobba intensivt – med tanke på hur ofta namnet Polisens nationella Bombskydd upprepas är det uppenbart att man med det vill ingjuta lugn och tilltro hos den i övrigt så brottslighetsutmattade befolkningen. Det Nationella Bombskyddet hos Polisen uppges bestå av 70-80 bombtekniker stationerade i Malmö, Göteborg och Stockholm. Uppgiften för Nationella Bombskyddet (NBS) är att ”lokalisera, bedöma, säkra, borttransportera och oskadliggöra explosiva och andra farliga ämnen i hela landet”. I augusti avslöjade BRÅ i en rapport att antalet sprängdåd ökat med 45 procent under det senaste årets lopp och i samband med det framkom även att den Nationella Bombskyddsgruppen hos polisen är hårt ansträngd. Inte desto mindre är dess respektingivande namn något som kan exponeras för att uppnå bra mediapublicitet och särskilda syften under krislägen. Trolleritricket för både statliga myndigheter och kommuner att lyckas upprätta allmänhetens förtroende är att låta en högskoleutbildad så kallad kommunikatör så många gånger som möjligt i regionala radio- och Tv-sändningar upprepa begreppen
Nationella insatsstyrkan, Nationella bombskyddet, räddningstjänst och ambulans på plats, polispatruller på väg, polisens tekniker arbetar, flera patruller söker av området, brandkåren och landstinget håller hög beredskap… Man kan räkna begreppen eller ordens och de inövade frasernas upprepningar och notera hur djupt talaren betonar dem. Detta följer ett likartat mönster varje gång myndigheterna meddelar sig via Tv och radio i samband med allvarliga händelser. Kommunikatörsprogrammet som ibland också kallas mediekreatörsprogrammet är på 180 högskolepoäng och ges på Södertörns högskola och en mängd andra utbildningsanordnare och ger kompetens att berätta och gestalta på ett strategiskt sätt i moderna medier och ganska säkert en anställning i myndighetssverige.