![]()
Det är ytterst ovanligt att man driver ett litet skadeståndsmål, i detta fall gällande upphovsrätt, så långt som till Högsta Domstolen. Konstnären Markus Andersson är själv övertygad om att någon uppenbarligen känner att det är av yttersta vikt att sätta en prejudicerande standard här, till varning för andra mediakritiker. ”Sig själv till straff och androm till varnagel ”, som man sade förr.
Detta har hänt: Markus Andersson målade 2005-2006 en serie bilder med temat ”Svenska syndabockar”. Han hade upptäckt ett mönster i hur media många gånger väldigt snabbt bestämmer hur en olycka gått till eller att någon är skyldig, och driver det så hårt att systemets bakomliggande missfunktioner aldrig behöver dras fram i ljuset. De verkliga förövarna kan på det viset gå fria.
Om jag har gjort något olagligt så är det väldigt mycket av den moderna konsten, reklamen, bilder på nätet etc. som är olagliga och mycket mer olagliga än min tavla.
Det kan vara en händelse som beskrivs som en trafikolycka när mycket pekar på att det var mord (Catz Falk, 1984), eller så försvinner ett nyckelvittne spårlöst och media låtsas att han aldrig någonsin funnits (kapten Avo Piht på Estonia 1986). Just fallet med Christer Pettersson som bestämdes vara Olof Palmes mördare stämmer på pricken med syndabockdramaturgin.
– Jag målade som i ett rus, berättar Markus Andersson.
– Jag hade en mängd tidningsbilder på en spånskiva och fastnade för vinkeln i en bild, där jag sedan skapade en blick och ett uttryck hos Christer Pettersson som jag inte sett i någon tidningsbild.
I förgrunden syns Christer Petterson och i bakgrunden en get med ett blågult band runt hornen. Geten är en tydlig referens till välkänd ”syndabock” ursprungligen målad av William Holman Hunt (ca 1855).
[caption id="attachment_22059" align="alignnone" width="550"]
![]()
Markus Andressons bild Svenska syndabocker. Foto: Markus Andersson.[/caption]
Markus målningar visades på Moderna Museet 2006, där de möttes med förskräckelse av kultureliten. Markus kom med i utställningen genom att en annan konstnär, Dorinel Marc, upplät sin plats åt honom. Det var en provokation mot det politiskt korrekta kulturklimatet från Dorinels sida, men det var ju också för att Dorinel gillade Markus figurativa konst. ”Objuden gäst i konstsalongen” skrev Sydsvenskan 12 april 2006, ”Konstnärlig gökunge på Moderna” skrev SvD 17 februri 2006.
Kunde man sätta dit Markus på något sätt, kanske för upphovsrättsbrott? Jonas Lemberg, som fotograferat Christer Pettersson för den norska tidningen Dagbladet och senare sålt bilden till många tidningar, bland andra Expressen, lämnade in en polisanmälan för plagiat.
Det räckte inte för att stoppa utställningen. Moderna Museet hävdade att man visserligen inte delade Markus Anderssons värderingar, men att konstnärer har rätt att citera andras verk.
Polisanmälan lades ned flera gånger, men Lemberg gjorde nya anmälningar. Till slut tog Solna tingsrätt upp fallet i juni 2014, och där fälldes Markus. Rätten motiverade med att upphovsrätten för fotografier blir meningslös om man fritt kan få måla av ett foto utan fotografens medgivande.
– Absurt! Jag har gjort en helt annan bild! sade Markus.
Markus menar att helheten och symboliken med geten som enligt gammeltestamentlig tradition lämnats att dö i öknen gör det till en helt annan sak än ett simpelt porträtt. Markus överklagade och ärendet kom till Svea Hovrätt i februari 2015. Där slog man fast att målningen var ett ”självständigt verk” och friade Markus. Det togs emot med lättnad bland konstnärer och andra som sysslar med samtidskommentarer. Hur ska man annars kunna föra en fri debatt om man inte kan citera nyhetsmedia?
Lemberg och hans advokater tog dock ärendet till Högsta Domstolen. Där drogs hela argumentationen en tredje gång.
Enligt lagens bokstav handlar det alltså om ifall Markus bild är en kopia av Lembergs bild, och visst känner man tydligt igen fotot, men målningen är framställd med kraftig penselföring, alls inte fotorealistiskt och Pettersson har på bilden något distinkt i sitt ansiktsuttryck som fotografiet saknar. Verket innehåller dessutom mycket mer än bara Petterssons ansikte.
Till Markus försvar hade advokaten Tobias Ridderstråle kallat konstvetaren och konsthistorikern Joakim Borda-Pedreira. I HD fick vi dock bara se en filminspelning av det tidigare vittnesförhöret i Hovrätten.
[caption id="attachment_22052" align="alignleft" width="277"]
![]()
Tobias Ridderstråle, Markus advokat. Foto: Nya Tider[/caption]
Konstvetaren berättade att i senare tids konst är det mycket vanligt att använda både foton och andra konstnärers verk som man refererar till eller sätter i nya sammanhang. Han nämnde bland annat de amerikanska konstnärerna Andy Warhol och Jeff Koons. Ett annat närmare exempel är svenskan Cecilia Edefalks målning ”En annan rörelse” som är mycket trogen en fotografisk förlaga som Edefalk hittat i en modetidning. Den har sålts för flera miljoner på Bukowskis ”Moderna”. Joakim Borda-Pedreira menar att sådan ”appropriering” är mycket vanlig i postmodern konst. Vad det gäller Amerika, fortsatte Joakim, så har där drivits många liknande stämningsmål, men ingen har fällts för upphovsrättsbrott för den här typen av återanvändning.
En av konstens viktigaste funktioner är samhällsengagemang. Här har vi en konstnär som kritiserar media. Han har använt två bilder som ”referenspunkter i det kollektiva medvetandet” och satt samman dem för att skapa en ny mening. Det är ingen kopia. Det kan potentiellt få stora konsekvenser om detta sätt att använda bilder förbjuds, varnade Joakim Borda-Pedriech.
Tobias Ridderstråles slutplädering för Markus Andersson var kortfattad och enkel: Det hela kokar ner till en fråga om Markus målning är ett i lagens mening ”självständigt verk”. Ett konstnärligt verk ska bedömas som en helhet. Man måste alltså ställa sig frågan: Vad vill konstnären med sitt verk? Ridderstråle svarar själv:
– Han vill problematisera mediabilden. Målningen och fotot är inte utbytbara i något sammanhang. Det finns ingen risk att Jonas Lemberg förlorar sitt levebröd.
Samhällskritik är en av de vanligaste funktioner som konst har. Ett bifall för Lemberg skulle ”öppna dammluckorna” för förbud av olika slag, fortsatte Ridderstråle. Det skulle till och med kunna leda till krav att verk som finns på våra museer måste förstöras, varnade han.
– Det är förnuftigt att se vad som sker inom konstlivet och undvika styrande ingrepp. Att bifalla Lemberg skapar inte incitament, det skapar bara inskränkningar för moderna konstnärer. Från radikala ingrepp avrådes, avslutade Tobias Ridderstråle.
[caption id="attachment_22054" align="alignleft" width="300"]
![]()
Markus Andersson kommer ut från förhandlingarna vid Högsta Domstolen. Foto: Nya Tider[/caption]
Dom väntas i februari eller mars.
Til Nya Tider säger Markus att de på detta sätt hållit på och förföljt honom med dessa trakasserier allt som allt i elva år nu.
– Om jag har gjort något olagligt så är det väldigt mycket av den moderna konsten, reklamen, bilder på nätet etc. som är olagliga och mycket mer olagliga än min tavla. Varför inte stämma dem om det var där skon klämde? Men skon klämmer inte där. Jag har kritiserat media. Jag gjorde en arketypisk bild för syndabocken och uppdaterade den rakt in i vårat samhälles mörkaste vrå. Den ensamma galningen har använts som förklaring hur många gånger som helst vid politiskt känsliga mord och terrordåd. Konceptet användes även tidigare, vid häxbränningar och liknande. Alla dessa frågeställningar som tavlan ställde slapp man när man kunde hålla på med de här anala frågeställningarna och krysta fram en löjlig konflikt. Det är inte så svårt att se det om man sätter den här grejen i proportion och förhållande till samhället och konstvärlden.
Markus Andressons bild Svenska syndabocker. Foto: Markus Andersson.[/caption]
Markus målningar visades på Moderna Museet 2006, där de möttes med förskräckelse av kultureliten. Markus kom med i utställningen genom att en annan konstnär, Dorinel Marc, upplät sin plats åt honom. Det var en provokation mot det politiskt korrekta kulturklimatet från Dorinels sida, men det var ju också för att Dorinel gillade Markus figurativa konst. ”Objuden gäst i konstsalongen” skrev Sydsvenskan 12 april 2006, ”Konstnärlig gökunge på Moderna” skrev SvD 17 februri 2006.
Kunde man sätta dit Markus på något sätt, kanske för upphovsrättsbrott? Jonas Lemberg, som fotograferat Christer Pettersson för den norska tidningen Dagbladet och senare sålt bilden till många tidningar, bland andra Expressen, lämnade in en polisanmälan för plagiat.
Det räckte inte för att stoppa utställningen. Moderna Museet hävdade att man visserligen inte delade Markus Anderssons värderingar, men att konstnärer har rätt att citera andras verk.
Polisanmälan lades ned flera gånger, men Lemberg gjorde nya anmälningar. Till slut tog Solna tingsrätt upp fallet i juni 2014, och där fälldes Markus. Rätten motiverade med att upphovsrätten för fotografier blir meningslös om man fritt kan få måla av ett foto utan fotografens medgivande.
– Absurt! Jag har gjort en helt annan bild! sade Markus.
Markus menar att helheten och symboliken med geten som enligt gammeltestamentlig tradition lämnats att dö i öknen gör det till en helt annan sak än ett simpelt porträtt. Markus överklagade och ärendet kom till Svea Hovrätt i februari 2015. Där slog man fast att målningen var ett ”självständigt verk” och friade Markus. Det togs emot med lättnad bland konstnärer och andra som sysslar med samtidskommentarer. Hur ska man annars kunna föra en fri debatt om man inte kan citera nyhetsmedia?
Lemberg och hans advokater tog dock ärendet till Högsta Domstolen. Där drogs hela argumentationen en tredje gång.
Enligt lagens bokstav handlar det alltså om ifall Markus bild är en kopia av Lembergs bild, och visst känner man tydligt igen fotot, men målningen är framställd med kraftig penselföring, alls inte fotorealistiskt och Pettersson har på bilden något distinkt i sitt ansiktsuttryck som fotografiet saknar. Verket innehåller dessutom mycket mer än bara Petterssons ansikte.
Till Markus försvar hade advokaten Tobias Ridderstråle kallat konstvetaren och konsthistorikern Joakim Borda-Pedreira. I HD fick vi dock bara se en filminspelning av det tidigare vittnesförhöret i Hovrätten.
[caption id="attachment_22052" align="alignleft" width="277"]
Tobias Ridderstråle, Markus advokat. Foto: Nya Tider[/caption]
Konstvetaren berättade att i senare tids konst är det mycket vanligt att använda både foton och andra konstnärers verk som man refererar till eller sätter i nya sammanhang. Han nämnde bland annat de amerikanska konstnärerna Andy Warhol och Jeff Koons. Ett annat närmare exempel är svenskan Cecilia Edefalks målning ”En annan rörelse” som är mycket trogen en fotografisk förlaga som Edefalk hittat i en modetidning. Den har sålts för flera miljoner på Bukowskis ”Moderna”. Joakim Borda-Pedreira menar att sådan ”appropriering” är mycket vanlig i postmodern konst. Vad det gäller Amerika, fortsatte Joakim, så har där drivits många liknande stämningsmål, men ingen har fällts för upphovsrättsbrott för den här typen av återanvändning.
En av konstens viktigaste funktioner är samhällsengagemang. Här har vi en konstnär som kritiserar media. Han har använt två bilder som ”referenspunkter i det kollektiva medvetandet” och satt samman dem för att skapa en ny mening. Det är ingen kopia. Det kan potentiellt få stora konsekvenser om detta sätt att använda bilder förbjuds, varnade Joakim Borda-Pedriech.
Tobias Ridderstråles slutplädering för Markus Andersson var kortfattad och enkel: Det hela kokar ner till en fråga om Markus målning är ett i lagens mening ”självständigt verk”. Ett konstnärligt verk ska bedömas som en helhet. Man måste alltså ställa sig frågan: Vad vill konstnären med sitt verk? Ridderstråle svarar själv:
– Han vill problematisera mediabilden. Målningen och fotot är inte utbytbara i något sammanhang. Det finns ingen risk att Jonas Lemberg förlorar sitt levebröd.
Samhällskritik är en av de vanligaste funktioner som konst har. Ett bifall för Lemberg skulle ”öppna dammluckorna” för förbud av olika slag, fortsatte Ridderstråle. Det skulle till och med kunna leda till krav att verk som finns på våra museer måste förstöras, varnade han.
– Det är förnuftigt att se vad som sker inom konstlivet och undvika styrande ingrepp. Att bifalla Lemberg skapar inte incitament, det skapar bara inskränkningar för moderna konstnärer. Från radikala ingrepp avrådes, avslutade Tobias Ridderstråle.
[caption id="attachment_22054" align="alignleft" width="300"]
Markus Andersson kommer ut från förhandlingarna vid Högsta Domstolen. Foto: Nya Tider[/caption]
Dom väntas i februari eller mars.
Til Nya Tider säger Markus att de på detta sätt hållit på och förföljt honom med dessa trakasserier allt som allt i elva år nu.
– Om jag har gjort något olagligt så är det väldigt mycket av den moderna konsten, reklamen, bilder på nätet etc. som är olagliga och mycket mer olagliga än min tavla. Varför inte stämma dem om det var där skon klämde? Men skon klämmer inte där. Jag har kritiserat media. Jag gjorde en arketypisk bild för syndabocken och uppdaterade den rakt in i vårat samhälles mörkaste vrå. Den ensamma galningen har använts som förklaring hur många gånger som helst vid politiskt känsliga mord och terrordåd. Konceptet användes även tidigare, vid häxbränningar och liknande. Alla dessa frågeställningar som tavlan ställde slapp man när man kunde hålla på med de här anala frågeställningarna och krysta fram en löjlig konflikt. Det är inte så svårt att se det om man sätter den här grejen i proportion och förhållande till samhället och konstvärlden.